Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kermis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkt för fransmännens operationer längs Songkoi.
Késmárk l. Kasmark [hårdt k], stad i ungerska
komitatet Zips (Szepes), vid Poprad och i närheten af
Hohe Tatra. 4,477 innev. (1880), hufvudsakligen tyskar
och slovaker. Handel med linnevaror och vin. K. blef
kunglig fristad 1380.
Kessel [hårdt k], van, en målarefamilj i
Antwerpen. Hieronymus van K., f. omkr. 1580, var
porträttmålare och lärjunge af C. Floris. Hans son Jan
van K. d. ä., f. 1626, målade företrädesvis blommor,
djur (foglar) och landskap. J. v. K:s taflor äro
sällsynta (Sveriges nationalmuseum eger tvänne:
Grupp af flere slags foglar och smärre djur och
Rustning, vapen, pukor m. m. i ett landskap). Han
dog i Spanien, dit han åtföljt sin son Jan van
K. d. y. Denne, f. 1654, var i Madrid högt uppburen
som porträttmålare och fick af Karl II titel
af hofmålare. Han arbetade i v. Dycks stil. Död
i Madrid 1708. En äldre broder till denne Jan,
Ferdinand van K., f. 1648, d. 1696, målade i sin
faders manér landskap med djur och synes hafva någon
tid vistats vid den polske konungen Johan Sobieskis
hof. En sonson till Jan v. K. d. ä., Nicolaas van K.,
f. 1684, d. 1741, var en rikt begaf vad konstnär,
men råkade genom dryckenskap i elände. – Huruvida
den holländske kopparstickaren Theodor van K.,
f. 1620, och (dennes son?) målaren Jan van K.,
(f. 1648, d. 1698), som målade landskap (i synnerhet
vinterstycken) i Ruisdaels manér, voro beslägtade
med Antwerpen-familjen van K. är icke kändt.
Kessels [hårdt k], Matthias, nederländsk
bildhuggare, f. i Maastricht 1784, d. i Rom 1836, skulle
först lära sig guldsmedsyrket och skickades derför
till Paris, der han samtidigt besökte École des beaux
arts. Efter att hafva lefvat några år i Petersburg,
sysselsatt med bildhuggeriarbeten, återvände han 1814
till sitt fädernesland. Han arbetade derefter åter
en tid i Paris samt reste sedan till Rom, der han
studerade under Thorvaldsen och derunder småningom
höjde sig till mycken kraft och renhet i stilen. Han
behandlade med framgång både religiösa och antika
ämnen, såsom S:t Sebastian, genomborrad af pilar, Scen
från syndafloden, hvilken dock är något pittoresk i
anläggningen, Diskuskastaren, som nu finnes i England,
m. fl.
Kessels [hårdt k], Heinrich Johannes, en verldsberömd
urmakare i Altona, föddes 1781 och dog 1849.
Kesselsdorf [hårdt k], by i konungariket Sachsen,
kretsen Dresden, 10 km. v. om Dresden, bekant
genom slaget mellan preussarna, anförde af furst
Leopold af Dessau, och sachsarna under fältmarskalk
Rutovski d. 15 Dec. 1745, till följd af hvilket
Dresden d. 17 Dec. måste gifva sig åt de segrande
preussarna och fred derstädes slöts d. 25 Dec. s. å.
C. O. N.
Kestad, socken i Skaraborgs län, Kinne härad. Arealen
800 har. 182 innev. (1883). Annex till Österplana,
Skara stift, Kinna kontrakt. K. har gemensam kyrka
med Österplana.
Ketch, Eng., l. kits, Höll. [hårdt k], sjöv.,
bombskepp. Se Bombkits och Bombskepp.
Ketib [k’tib, chetib, ch’tib], aram., "det skrifna",
den läsart i den hebreiska bibeln, som masoreterna
ansågo böra vid läsningen utbytas mot en annan,
kallad keri (se d. o.). H. A.
Ketilsson, Magnus, isländsk jurist, författare. Se
Isländska språket och literaturen, sp. 865.
Keton [hårdt k], kem., förkortning af aceton (se
d. o.).
Ketteler [ke’t-], Wilhelm Emmanuel von, friherre,
tysk ultramontan biskop, f. 1811, d. 1877,
uppfostrades 1824–28 hos jesuitkollegiet i
Brieg (i schweiziska kantonen Le Valais) och var
1834–38, efter afslutade juridiska studier vid
flere universitet, regerings-referendarie i sin
födelsestad, Münster, men egnade sig från 1841
åt teologiska studier i München och blef prest
1844. Invald i Frankfurtparlamentet 1848, väckte han
stort uppseende genom sitt kraftiga liktal öfver dess
vid septemberoroligheterna s. å. mördade medlemmar,
furst Lichnovski och Auerswald. 1849 blef han prost
vid Hedvigskyrkan i Berlin och 1850 biskop i Mainz. På
sistnämnda plats, hvilken han innehade till sin död,
vardt han ett af den ultramontana katolicismens
förnämsta stöd i Tyskland, särskildt genom sitt
inflytande på den af Dalwigk ledda hessen-darmstadtska
regeringen, hvilken han 1854 förmådde att genom
en konvention, som till 1860 hemlighölls och först
1866 upphäfdes, lemna till spillo flere af statens
vigtigaste rättigheter rörande kyrkoväsendet. Med
stor ifver upprättade han katolska föreningar,
uppfostringsanstalter och läroverk, allt egnadt att
klafbinda befolkningen i det papistiska presterskapets
händer. 1858 föranledde han en bosättning af jesuiter
i Mainz. På konciliet i Rom 1869–70 tillhörde K. det
mindretal af biskopar, som bestred ofelbarhetsdogmens
"opportunitet", d. v. s. lämpligheten af dess
kungörande, och då frågan var afgjord (d. 13 Juli
1870) samt han förgäfves sökt utverka en modifikation
af den antagna ordalydelsen, genom sitt ryktbart
vordna knäfall inför Pius IX, afreste han från Rom
dagen före den högtidliga slutomröstningen, sedan
han dock uttryckligen förklarat, att han icke ville
anses hafva förnekat sjelfva dogmens sanning samt
att han till upprätthållande af enhet inom kyrkan
skulle underkasta sig mötets beslut och försvara
det. 1871 invaldes K. i den första tyska riksdagen och
blef en af ledarna för det klerikala centerpartiet,
men nedlade snart sitt mandat. Under sina sista år
såg han sin maktställning i storhertigdömet Hessen
tillintetgjord genom Dalwigks fall (1871) och de nya,
efter preussiskt mönster utarbetade kyrkolagarnas
antagande (1875), men fortsatte ihärdigt att försvara
ultramontanismens sak, äfven med pennan. Ehuru
hvarken i ovanligare grad begåfvad eller synnerligen
kunskapsrik, var nämligen K. en genom sitt personliga
anseende och sin slagfärdighet mycket inflytelserik
broschyrförfattare i kyrkopolitiska frågor. Bland
hans till ett 40-tal uppgående stridsskrifter,
af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
