Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kemell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avogadroska lagen (1811), den elektriska
sönderdelningen af Nicholson och Carlisle (1800),
Davy, Berzelius och Hisinger (1803–1806). Lagen
för de multipla proportionerna ledde Dalton till
uppställandet af atomteorien (se Atom-vigt) och
forskningarna öfver elektrolysen Berzelius (f. 1779,
d. 1848) till utbildningen af denna teori till en
elektrokemisk teori (se d. o.), som var enväldigt
herskande i kemien ända till slutet af Berzelius’
lefnad. Genom Liebigs och Wöhlers undersökning
af bittermandeloljan och dess derivat (1832)
lades grundstenen till den vetenskapliga organiska
kemien och till uppfattningen af de organiska ämnena
såsom föreningar af sammansatta radikaler. Studiet
af de s. k. substitutionsfenomenen (Dumas 1834,
m. fl.) ledde till de s. k. kärn- och typteorierna,
som uppträdde i strid med den elektrokemiska
teorien, hvilken åter af Berzelius erhöll en ny
utveckling genom läran om kopplade föreningar
(omkr. 1840). Genom läran om fler-basiska syror
(Graham 1833, Liebig 1838), Kolbes och Franklands
upptäckt af alkoholradikalerna (1848), Williamsons
studier öfver eterns bildningssätt (1850) samt Wurtz’
upptäckt af ammoniakbaserna (1849) och Gerhardts
af syreanhydriderna(1851) grundades en ny teori,
Gerhardts typteori, enligt hvilken alla föreningar
läto betrakta sig som substitutionsderivat af
klorväte, HCl, vatten, H2 O, och ammoniak, H3
N. Läran om fler-atomiga radikaler (Williamson
1851), som kunna ersätta flere atomer väte, ledde
till Kekulés lära (1857) om de blandade eller
kombinerade typerna, hvilken i grund och botten nära
ansluter sig till Berzelius’ kopplingsteori, som
genom Kolbe erhållit en ny utbildning. Upptäckten
af alkoholradikalernas föreningar med metaller
(Frankland, 1844–52) och studiet af dessa föreningars
mättningsförhållanden förmådde Frankland att (1852)
anse dessa organometallföreningar såsom oxider, i
hvilka syret blifvit ersatt af alkoholradikaler. Kolbe
tillämpade samma lära på de organiska föreningarna,
ansåg de organiska syrorna som substitutionsderivat
af kolsyran, som derigenom blef en ny typ, CO2,
hvarmed också faktiskt kol-atomens fyr-atomighet
först visades, om ock denna lära först uttalades af
Kekulé 1858. Uppmärksammandet af atomiciteten (se
d. o.) och fastställandet af grundämnenas riktiga
atomvigter blefvo nu af framstående betydelse; och
såväl typteorien som kopplingsteorien har uppgått
i läran om atomernas mättningsförmåga, som ligger
till grund för den s. k. moderna kemien. Under
tiden har man egnat mycken omsorg åt studiet af
de termiska fenomenen vid kemiska förlopp (Julius
Thomsen, Berthelot), men ännu hafva ej dessa arbeten
utöfvat på tolkningen af de kemiska fenomenen det
inflytande de i en framtid torde komma att erhålla.
För studiet af kemiens historia hänvisas till
H. Kopp: "Geschichte der chemie" (1843–47), Hoefer:
"Histoire de la chimie" (1867–69), A. Wurtz’ inledning
till "Dictionnaire de chimie pure et appliquée"
(1869) samt Ladenburg: "Entwickelungsgeschichte
der chemie in den letzten hundert jahren" (1869).
P. T. C.
Kemikalier, kemiska preparat, d. v. s. ämnen,
framställda på kemisk väg.
Kemiker l. Kemist, person, som är kunnig i kemi.
Kemiska fotometern (af Grek. fos, ljus, och metron,
mått), fys., det instrument, hvarmed någon af
ljusets kemiska verkningar uppmätes. Specielt
har detta namn blifvit gifvet åt en af Bunsen och
Roscoe konstruerad apparat, medelst hvilken den
mängd klorvätesyra bestämmes, som på en gifven tid
bildas i en blandning af lika volymer klorgas och
vätgas, s. k. klor-knallgas, när densamma utsättes
för ljusets inverkan. Apparatens begagnande är
omständligt och tidsödande. Också har densamma
knappast vunnit någon vidsträcktare användning
utöfver de visserligen vigtiga och intressanta försök
konstruktörerna sjelfva med densamma anställt,
dels för att finna den lämpligaste metoden att på
galvanisk väg framställa en för ljuset ytterst
känslig blandning af de båda gaserna, dels för
att besvara vissa frågor rörande ljusets kemiska
verkningar. Så hafva de bl. a. ådagalagt, att en
ljuslågas kemiska verkningar framkallas i främsta
rummet af de i lågan glödande kolpartiklarna, men
äfven af den i densamma förbrinnande koloxidgasen,
att olika främmande ämnen, af hvilka en låga färgas,
utöfva mycket olika inflytande på dess förmåga att
förena klor-knallgasens beståndsdelar med hvarandra,
samt att den kemiska processen icke börjar i samma
ögonblick blandningen utsattes för ljuset, utan
först flere minuter derefter uppnår sin fulla styrka,
ett fenomen, som de benämna fotokemisk induktion. –
Den sensitiva klor-knallgasblandningen är så känslig
för ljuset, att den svagaste solstråle är tillräcklig
för att framkalla en farlig explosion. Detta är en
stor olägenhet, när det är fråga om uppmätande af
solljusets eller det atmosferiska ljusets kemiska
intensitet och variationerna deri under dygnets
lopp, en bestämning, som är af största vigt för
fotografien. Också hafva Bunsen och Roscoe visat,
att apparaten endast genom komplicerade och delikata
observationer af blandad fotokemisk och optisk natur
härtill kan användas och, hvad det senare problemet
beträffar, endast när himlen är fullkomligt klar,
hvilket sällan inträffar. Vid vexlande molnmängd
låter den deremot icke alls använda sig. Af detta
skäl hafva de för sistnämnda ändamål konstruerat
den s. k. pendelfotometern, som grundar sig på
ljusets egenskap att svärta klorsilfver. I detta
instrument uppmätes ljusets kemiska verkan efter den
tid, som åtgår för att en med klorsilfver öfverdragen
pappersremsa skall antaga en svärta af en viss styrka,
s. k. normalsvärta, hvilken erhålles om 1,000 delar
zinkoxid och 1 del kimrök sammanrifvas. Remsan
inlägges i ett slags dosa, i hvars lock är utskuren
en springa, öfver hvilken ett svärtadt tunnt
glimmerblad rör sig fram och tillbaka. Glimmerbladet
sättes i rörelse af en pendel, hvarmed det står i fast
förbindelse. När springan sålunda successivt öppnas
och slutes af glimmerbladet, utsättas olika delar af
remsan för olika långvarig inverkan af dagsljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
