Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kemell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af laxtionden, hvilken ännu 1859 utgjorde omkr. 15,000
kr., 1870 nedgått till, efter samma beräkning,
2,300 kr.). Medeltalet af fångsten i hela elfven
har under senare år enligt uppgift utgjort endast
omkr. 50,000 kg. – 2. Stad, nära den liknämnda
elfvens utlopp, vid Bottniska viken, Uleåborgs
län. Fundationsbrefvet är af d. 5 Mars 1869. År 1882
hade K. 359 innev. Stadens flotta uppgick s. å. till
10 fartyg om 397 tons, deribland 3 ångslupar om 15
hästkrafter. Hamnens djup vid ångbåtsbryggan är 2,7,
på redden 5 m. År 1882 inklarerades 61 fartyg
om 17,107 tons (deraf finska 39 om 8,050 tons)
och utklarerades 52 fartyg om 16,586 tons (deraf
finska 30 om 7,529 tons). Exporten utgöres nästan
uteslutande af trävaror, levererade af Karihaara,
Laitakari m. fl. sågar, samt något salt fisk. Värdet
deraf utgjorde 1882 815,630 och af importen 670,800
kr. K. bildar ej särskild kyrkoförsamling, utan
ingår i landsförsamlingen, och har t. v. ej häller
magistrat, utan lyder under landsrätt. – 3. Socken,
som förut omfattat ett mångfaldt större område,
har numera reducerats till en areal af knappt 400
qvkm. Befolkningen finsk, 3,661 pers. Utgör med
staden K. ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl. –
4. Härad, bestående af 11 kommuner. Areal 39,268
qvkm., 31,360 innev. – 5. Domsaga under Vasa hofrätt,
delad i 4 tingslag. Areal 31,900 qvkm., 36,765
innev. – 6. Prosteri af Kuopio stift, innefattar
11 församlingar och har samma område som häradet. –
7. Lappmark, omfattar socknarna Kittilä, Sodankylä,
Enare och Kuolajärvi, af hvilka den sistnämnda
dock icke tillhör Lappmarkens, utan Kemi härad.
O. I.
Kemi, den del af naturvetenskapen, som har till
uppgift att utforska de olika ämnenas sammansättning,
sönderdelning i beståndsdelar och bildningssätt af
dessa samt de fenomen och lagar, som dervid ega rum,
och de krafter, som dervid äro verksamma. Kemien
delas i enlighet härmed i analytisk kemi, innehållande
metoderna för kroppars sönderdelning i beståndsdelar
eller dessa beståndsdelars upptäckande (qvalitativ
analys) samt bestämmande af dessas mängd (qvantitativ
analys), och syntetisk, eller läran om föreningars
framställande af beståndsdelarna. Med hänsyn till
ursprunget af de ämnen, som äro föremål för kemisk
forskning, delar man kemien i oorganisk (anorganisk)
kemi och organisk. Med afseende på fenomenen vid och
lagarna för de kemiska förloppen talar man om allmän
kemi, fysikalisk kemi och termokemi, hvilken senare
gren af kemien har till speciel uppgift studiet af
värmefenomen vid kemiska förlopp. Den del af kemien,
som specielt behandlar de ämnen, hvilka förekomma
i den lefvande organismen, och de kemiska förlopp,
som deri ega rum, kallas fysiologisk kemi. Kemiens
läror tillämpade på åkerbruket kallas agrikultur- l.
åkerbrukskemi, på bergsbruket metallurgi, på
läkemedlens beredning och pröfning farmacevtisk
kemi, på mineralogien mineralkemi, på teknologien
teknisk kemi l. kemisk teknologi. Metoderna att
upptäcka
förfalskningar af varor, gifter i likdelar o. s. v.,
ämnen, som kunna gifva anledning till brotts
upptäckande, o. s. v. benämnas rätts-kemi.
Namnet kemi är af okänd härledning. Det förekommer
först i 11:te årh., och man förmodar, att det
kommer af det koptiska khems eller chems, fördold
(Arab. chema, dölja), hvarigenom kemi skulle blifva
liktydigt med svartkonst eller magi (om en annan
härledning se Alkemi). Hos de gamla kulturfolken
fanns visserligen ett visst mått empirisk kunskap
om kemiska förlopp, men deremot icke någon egentlig
kemisk vetenskap. Bristen på empiriskt vetande
ersattes med filosofiska spekulationer öfver
materien. Vigtigast bland dessa är Aristoteles’
lära om elementen (se Grundämnen), hvilken i sig
innehåller fröet till de sträfvanden, som utmärkte
kemien till 16:de årh., den alkemistiska perioden,
nämligen att förvandla oädla metaller till guld (se
Alkemi). De sträfvanden, som utmärkte denna period,
ersattes i början af 1500-talet med uppgiften
att bereda läkemedel, som skulle bota kroppens
sjukdomar. Denna riktning, som infördes af Paracelsus
(d. 1541), utmärker den period, som benämnes den
iatrokemiska. Kroppens lifsfunktioner betraktades
som kemiska förlopp, hvilka kunde regleras genom
kemiska medel. Den iatrokemiska perioden, som har
att uppvisa flere betydande forskare, van Helmont,
Glauber, Agricola m. fl., efterträddes i midten af
1600-talet af en mera sjelfständig, vetenskaplig
kemi, hvars förste målsman var engelsmannen Robert
Boyle (d. 1691). Kemiens uppgift blef då utforskandet
af kropparnas sammansättning och sönderdelning samt
de fenomen och lagar, som dervid ega rum. Under
den förra delen af denna period, som benämnes
den flogistiska, lade man företrädesvis vigt vid
kropparnas qvalitativa förändringar och föga vid
de qvantitativa. Särskildt spelade förklaringen
af förbränningsfenomenen en vigtig rol. Enligt
Stahl berodde förbränningen på bortgåendet af
ett särskildt ämne, flogiston (se d. o. och
Eld). Under denna period gjorde kemien betydande
framsteg och bearbetades af forskare af första rang
såsom Black, Priestley samt svenskarna Scheele och
Bergman. Den flogistiska teorien störtades emellertid
vid slutet af 1700-talet af fransmannen Lavoisier
(f. 1743, d. 1794), som först visade betydelsen af
vågen för tolkningen af de kemiska fenomenen och
genom en riktig förklaring af förbränningen förde
den kemiska forskningen på nya banor. Lavoisier
kan derför med rätta anses som den nyare kemiens
fader. Vid slutet af förra århundradet och början
af detta gjordes många och vigtiga upptäckter, som
ledde till en allt omfattande teori för förklaringen
af de kemiska fenomenen. Till dem höra Wenzels (1777)
och sedermera Richters (1789–1802) forskningar öfver
den dubbla dekompositionen samt syrors och basers
neutralisation, Daltons upptäckt af lagen för de
multipla proportionerna (1807), Gay Lussacs öfver
förhållandet mellan volymerna hos gaser, som förenas
(1805 o. f. Se Eqvivalent),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
