Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kate ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolor skickades de minst försigkomna af årets
konfirmander. Derefter inordnades kateketskolorna
i folkskolornas s. k. "söndags- och aftonskolor", så
att de skulle utgöra ett slags högre, sjelfständiga
klasser af dessa skolor. Enl. ett 1883 fattadt beslut
kommer visserligen denna anordning att bibehållas,
dock så, att af "söndags- och aftonskolans"
barn de, som äro i konfirmationsåldern, skola
få sin religionsundervisning i kateketskolan,
till hvilken församlingens presterskap har rätt
att derjämte sända några konfirmander, som visat
sig behöfva ökad undervisning. Till kateketer
tillsättas i regeln yngre prester efter ansökan
och prof. Stockholms konsistorium upprättar
förslag bland de sökande, och kateketskolornas
styrelse, skolutskottet i "Samfundet pro fide et
christianismo", utnämner. Dessa platser äro fasta
lärareplatser; innehafvaren räknar presterliga
tjensteår och aflönas af samfundet. Undervisningen
sker alla sön- och helgdagar, med undantag af de
stora högtidsdagarna, i folkskolornas lokaler, med
katekes- och bibelläsning som undervisningsämnen. Den
öfvervakas af en utaf samfundets skolutskott
tillsatt inspektör. – Äfven i Lappland meddelas
religionsundervisning af s. k. kateketer i skolor,
som underhållas af Svenska missionssällskapet. –
"Kateketer" kallas jämväl infödde lärare
vid flere missionsstationer i hedniska land.
J. P.
Kateketik (se Katekes), läran eller vetenskapen om
den muntliga religionsundervisningen. I den äldsta
kyrkan meddelades denna undervisning åt de vuxne
hedningar, som önskade erhålla det kristliga dopet
(katekumenerna; se d. o.). Redan i 2:dra årh. möta
tecken till befintligheten af en dylik undervisning,
som i början hade mera enskild karakter, men
snart fick en offentligt kyrklig. Någon utbildad
kateketisk metod följdes emellertid icke under
denna äldsta tid, ehuru katekumen-undervisningen
sedan midten af 3:dje årh. eller början af det
4:de bedrefs systematiskt genom katekumenernas
indelning i tre klasser. Undervisningens form var
didaktisk (predikan), icke erotematisk (i frågor och
svar). Början till den erotematiska formen förefanns
likväl redan då genom katekumenernas uppläsning af
trosbekännelsen straxt före dopet, då läraren någon
gång genom frågor underrättade sig om huruvida de
förstått innehållet. Undervisningens material var
hufvudsakligen trosbekännelsens innehåll, ehuru
sjelfva bekännelsen meddelades katekumenerna först
omedelbart före dopet. Om denna katekumen-undervisning
handla de tre äldsta kateketiska arbetena
(från 4:de årh.): biskop Cyrillus’ af Jerusalem
"Katechesis mystagogike", Gregorius’ af Nyssa "Logos
katechetikos" och Augustinus’ "De catechizandis
rudibus". När längre fram under medeltiden barndopet
efterträdt katekumendopet, ändrades helt naturligt
religionsundervisningen i enlighet med dessa
förändrade förhållanden. Lärjungarna voro då barn,
åt hvilka skulle meddelas kännedom om den kyrkas
lära, i hvilken de redan voro upptagna. Egentlig
katekumen-undervisning förekom endast i de ännu
hedniska land, hvarest missionärer
arbetade. Men den hade betydligt
förenklats. Från 8:de och 9:de årh. finnas minnen af
en ordnad kyrklig barn- och folkundervisning. Karl
den store har gjort sig ett namn såsom
dess främjare. Någon utbildad teknik
fanns likväl ännu icke. Den kateketiska
barnundervisningen inom kyrkan inskränktes
under medeltiden gemenligen till ett inlärande
af trosbekännelsen. Fader vår och "Ära vare Gud"
etc. ("Hymnus angelicus"), hvilket sistnämnda
lärostycke sedan (från 11:te årh.) utbyttes mot
"Ave Maria". Under medeltidens senare skede började
sakramentsläran och dekalogens (de tio budens)
innehåll användas såsom kateketiskt material,
ehuru detta synes hafva förekommit mera sparsamt.
Men under just denna period mattades det kateketiska
nitet inom kyrkan och förlorade sig i en kall och torr
mekanism. Den framstående universitetskansleren i
Paris Jean Charlier de Gerson (d. 1429) sökte genom
sin lilla, varmt skrifna bok "Tractatus de parvulis
ad Christum trahendis" (Om barnens förande
till Kristus) verka en förbättring i den mekaniska
kristendomsundervisningen. Han anbefaller
bikten som ett vigtigt kateketiskt hjelpmedel.
Men det var äfven på det kateketiska området
medeltidens reformatoriska sekter sökte ersätta
hvad som brast från kyrkans sida. Såväl valdenser
som wicliffiter och husiter hade uppdrifvit den
kateketiska metoden ganska högt. Tidigt förekom
hos de förstnämnde en dialogisk anordning vid
kristendomsundervisningen, och kateketiska läroböcker
utkommo genom dessa sekters försorg (se Katekes).
Först med reformationen börjar dock den egentliga
förbättringen af den kateketiska verksamheten.
Luther är den, som genom sina katekesers utgifvande
och genom utverkandet af nya, strängare förordningar
angående religionsundervisningen går i spetsen
för äfven denna reformation. Ännu bestod dock
den kateketiska undervisningen hufvudsakligen i
utanläsning. Luther sjelf höll så mycket på nyttan
af utanläsningen, att han sade: "icke en stafvelse
dervid får ändras, om man icke vill hafva all använd
möda och arbete förspillda". Men å andra
sidan varnade han "mot ett blott och bart utanläsande,
såsom dittills öfligt varit", och uppmanar läraren att
genom frågor förvissa sig om att lärjungarna förstått
det lästa. Flere af reformationstidehvarfvets
betydande män följde Luthers exempel. Upphofsman
till den egentliga katekisationen (se
d. o.) är pietismens stiftare, Philipp Jakob
Spener, som i senare hälften af 1600-talet ifrigt
arbetade för att höja religionsundervisningen.
Hans efterträdare August Hermann Francke blef
äfven i detta afseende hans lärjunge och efterföljare.
Vid den s. k. franckeska stiftelsen i Halle drefs
katekisationen mest af allt. Den tyska pietismen
har lemnat efter sig flere katekesförklaringar, af
hvilka Schellenbauers torde vara den förnämsta.
Det var hufvudsakligen Hedinger och Rambach, som
bragte den pietistiska katekisationsmetoden i
system. Arbeten i detta syfte voro den förres
"Kristligt välmenta erinringar" och den senares
"Den välunderrättade kateketen". På förståndets och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
