Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitelstaxt - Kapitulant - Kapitular - Kapitularier - Kapitulation - Kapitäl - Kap-kolonien - Kaplake - Kaplan l. Kapellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapitelstaxten "kapitelskjöb" och var det pris,
hvartill förvaltare af kyrkors och offentliga
stiftelsers egodelar egde rätt att sälja dem
tillfallande tiondespanmål o. s. v. eller
mottaga vederlag i penningar i stället för
naturaprestationer. Namnet lärer härleda sig
derifrån att priset ("taxten") under den katolska
tiden bestämdes af biskopen och hans kaniker, hvilka
tillsammans utgjorde "kapitlet". – Jfr Markegång.
E. Ebg.
Kapitulant. Se Kapitulation.
Kapitular (Lat. capitularis; se Kapitel 2), ledamot
af ett domkapitel.
Kapitularier (Lat. capitularia), sing. capitulare,
kallades de af den karolingiska ättens
regenter utfärdade stadgarna (af Lat. capitula,
d. v. s. paragrafer, i hvilka de voro indelade). De
bilda en fortsättning af de stadgar (edicta, decreta,
constitutiones), som redan de merovingiske konungarna
efter de romerske kejsarnas föredöme utfärdat. De
utgjorde innehållet af en administrativ lagstiftning,
som uteslutande hade sin källa i den kungliga
(kejserliga) maktfullkomligheten ("konungsbannet", i
viss mån motsvarande den högre romerske ämbetsmannens
och den romerske kejsarens imperium), om det ock
hos frankerna, liksom i Sverige under medeltiden,
var vanligt, att konungarna (eller kejsarna)
om dessa stadgar rådslogo med sina andlige och
verldslige stormän, församlade till herredagar
(placita regis). Skilnaden mellan capitulare och
lex var hos frankerna och öfriga till det frankiska
riket hörande folk densamma som i Sverige mellan
k. stadga eller förordning och egentlig lag. Till den
senare erfordrades nämligen folkets samtycke; och en
sådan med folkets samtycke antagen lag kunde derför
ej häller utan dess bifall upphäfvas eller ändras,
hvilket deremot ej var händelsen med en k. stadga. Om
derför en kunglig stadga skulle upphöjas till
egentlig lag och intagas i en viss folkstams lagbok,
så måste folkets samtycke dertill på ett eller annat
sätt inhemtas. Sohm antager, att detta hos frankerna
alltid skett på häradstingen; men ett spår, nämligen
en k. stadga af år 803 (capitula minora [legi salicae
addenda]), synes antyda, att det åtminstone någon
gång skett på de landtdagar, som de s. k. kungsbuden
(missi regis l. dominici) årligen höllo enligt Karl
den stores anordning. Se Karl, romerske kejsare, 1.
S. F. H.
Kapitulation (Fr. capitulation). 1. Den handling,
hvarigenom en fästning eller en truppstyrka
öfverlemnäs till fienden. Ordet kommer deraf att
öfverlemningsfördraget är indeladt i artiklar
(Lat. capitula). Se Dagtingan. – 2. Det aftal,
som den nyvärfvade soldaten ingår att tjena en
viss tid. Öfverenskommelsen härom upptecknas
på en s. k. kapitulationssedel, på hvilken äfven
städjans belopp antecknas. Om efter tilländagången
kapitulationstid öfverenskommelsen förnyas, kallas
detta rekapitulation. I tyska armén betecknar
kapitulation qvarstannande i tjenst utöfver den
tvungna tjenstetiden; det manskap, som kommer
i åtnjutande deraf, benämnes kapitulanter. –
Kapitulera. 1. Öfverlemna en fästning eller en
truppstyrka till
fienden; dagtinga; gifva sig. – 2. Taga värfning.
C. O. N.
Kapitäl (Lat. capitellum, dimin. af caput,
hufvud). 1. Byggnadsk., den öfre, framspringande
delen, "hufvudet", af en pelare eller kolonn
(pilaster, halfkolonn), afsedd att mottaga den
på pelaren hvilande bördan samt att förmedla
öfvergången från de bärande, lodräta, delarna
till de burna, i hufvudsakligen horisontal
riktning gående. Kapitälen hafva inom de olika
konststilarna erhållit ganska olika former. Inom
den egyptiska konsten märkas sålunda det slutna
och öppna lotoskapitälet samt, mera undantagsvis,
det protodoriska, hathorkapitälet och palmkapitälet
(se dessa ord). Egendomlig för den persiska konsten
är det persiska eller enhörningskapitälet. Inom
den klassisk-grekiska konsten finner man det
doriska och det joniska samt senare det korintiska
kapitälet (se Pelareordning), hvartill kom under
den romerska kejsaretiden det s. k.
komposita-kapitälet. Det s. k. toskanska kapitälet är i
sjelfva verket en ombildning af det doriska. Ur de
nämnda, vanligen s. k. antika kapitälformerna hafva
äfven de inom den bysantinska, den spansk-moriska
och den egentliga medeltidskonsten öfliga kapitälen
öfver hufvud utvecklat sig. Det bysantinska kapitälet
påminner genom den enkla hufvudformen, en omvänd
stympad pyramid, om det doriska samt genom den
härå vanligen anbragta växtdekorationen om det
korintiska. Till det doriska kapitälet kunna äfven de
inom den romanska konsten brukliga tärnings-kapitälet
samt veck-kapitälet sägas sluta sig. För de rikare
medeltidskapitälen utgör deremot det korintiska
utgångspunkten. Så är väl fallet med det spansk-moriska
samt säkerligen med romanismens kalk-kapitäl och
klock-kapitäl samt med gotikens knopp-kapitäl. Om
det korintiska kapitälet påminner äfven det inom
gotiken ofta förekommande löfverkskapitälet, omgifvet
med glest bladverk, som kring en omvänd konisk
stomme bildar tvänne kransar. De under renaissancen
brukliga kapitälformerna utgöra direkta, ehuru stundom
tämligen fria efterbildningar af de ofvan nämnda
antika formerna. – 2. Boktr., bokstäfver tillhörande
antiquastilen, hvilka hafva samma form som de stora
bokstäfverna (versaler), men samma storlek som de små
(gemena), t. ex. AGARDH. 1. Upk.
Kap-kolonien. Se Kaplandet.
Kaplake (Holl. kaplaken, egentl. kläde till
en mössa, af kap, mössa, och laken, kläde; det
motsv. franska ordet är chapeau, egentl. hatt), en
vid befraktning af fartyg förekommande afgift utöfver
egentliga fraktbeloppet, utgående med en viss procent
af detta. Inom svenska handelsflottan beräknas denna
afgift vanligen till 5 proc. och utgör en skepparens
inkomst utöfver lönen. A. D. H.
Kaplan l. Kapellan (Lat. capellanus; se Kapell
1) kallades under medeltiden den vid en borg eller ett
slott såsom själasörjare anställde presten, emedan
han förrättade mässan i slottets kapell. Biskoparna
brukade äfven hafva egna kaplaner, hvilka tillika
voro deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
