Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanoniska rätten betecknar i sin mera urpsrungliga bemärkelse alla från kyrkan utgångna rättssatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungliga hemärkelse alla från kyrkan utgångna rättssatser,
men vanligast dock allenast inbegreppet af det antal
dylika rättssatser, som blifvit upptagna i Corpus
juris canonici. Från kyrkorätt, hvarmed förstås
hvad från statens sida stadgats med afseende på i
staten bestående religion och kyrkosamfund, skiljer
sig således den kanoniska rätten till såväl innehåll
som ursprung. Ty vid sidan af föreskrifter, som afse
ordnandet af kyrkans ställning i förhållande till den
verldsliga makten, finnas de, som höra till helt och
hållet andra rättsområden. Och ehuru den verldsliga
myndigheten i tidigare skeden af kyrkans utveckling
ofta tog initiativet i kyrkliga frågor och förlänade
sin stadfästelse åt deri fattade beslut, så var det
dock kyrkans egne män, från hvilka dessa närmast
utgingo. Och under hand lösgjorde sig kyrkan här
alltmera från sitt beroende af den verldsliga makten.
Den kanoniska rättens källor äro för den äldre tiden
beslut af allmänna eller partikulära synoder, till
hvilka kyrkans män sammankommo, och, med 4:de årh.,
jämväl påfliga bref (decretales). Men dertill kom
ytterligare ett element, som rättast torde betecknas
med namnet apokryfiskt eller understucket. Och om
äfven stundom allt vitsord genom särskildt beslut
frånkändes rättssatser af denna beskaffenhet, skedde
detta dock icke alltid eller förr, än de redan utöfvat
inflytande på rättens framtida utveckling. Detta
elements förekomst berodde mycket af det sätt, hvarpå
den kanoniska rätten utbildat sig till ett särskildt
lagverk. – Visserligen upptogos i de äldre verldsliga
rättsböckerna såväl af romerskt som germanskt ursprung
kyrkorättsliga bestämmelser. Men derjämte företogo
sig enskilde kyrkans män att upprätta särskilda
samlingar deraf. Märkligast i detta hänseende
äro för den äldre tiden Collectio dionysiana,
från Italien, och Collectio hispana, med orätt
äfven kallad Collectio isidoriana, från Spanien. I
dessa mer eller mindre fullständiga rättsböcker
upptogos äfven satser af föregifvet ålderdomligt
ursprung, men af tvifvelaktig äkthet. Det verk,
som i denna väg bragt det vidast och ådragit sig
största uppmärksamheten, är den på grund af Collectio
hispana i 9:de årh. i Frankrike utarbetade samling,
som kallas den pseudo-isidoriska. Ty deri har en
mängd falska påfliga bref blifvit intagen i uppenbar
afsigt att bereda kyrkan större välde och oberoende
gent emot den verldsliga regeringen och väl närmast
till förmån för den biskopliga myndigheten. Alla
dessa samlingar blefvo undanträngda genom det i
midten af 12:te årh. tillkomna Decretum Gratiani,
så kalladt efter sin upphofsman, en munk från
klostret S. Felix i Bologna. I motsats till de
förra samlingarna innehöll Decretum Gratiani en
efter innehållet ordnad uppställning af materialet,
hvarvid en fortlöpande text af författaren ytterligare
förmedlade sambandet mellan de särskilda stadgandena.
Först Decretum Gratiani vann också ett allmänt
erkännande inom den kristna kyrkan. Det har äfven en
annan betydelse. Det utarbetades under påverkan af
det vid universitetet i Bologna återväckta studiet
af den romerska rätten och efter föredöme af de vid
samma universitet öfver den romerska rätten gjorda
glossatoriska arbetena. Och med detsamma blef den
kanoniska rätten vid universiteten ett särskildt ämne
för studier och vetenskaplig utläggning. Då namnet
för den i den romerska rätten förfarne läraren var
legista, har målsmannen för den kanoniska rätten i
motsats dertill kallats canonista.
Decretum Gratiani omfattar tiden till år 1139. Till
detsamma slöto sig af vissa påfvar till efterrättelse
kungjorda samlingar af påfliga bref: Decretales
Gregorii noni (1234), Liber sextus af Bonifacius
VIII (1298) och Clementinarum libri V af Klemens V
(1313). Jämte Decretum Gratiani betecknades nämnda
från påfvarna sjelfva utgångna dekretalsamlingar redan
vid koncilierna i Konstanz (1414–18) och Basel
(1431–43) såsom Corpus juris canonici; och med dem var detta
verk egentligen äfven afslutadt. Men derjämte hafva
i upplagor af "Corpus juris canonici" upptagits dels
20 dekretal af Johannes XXII, dels andra påfvars
bref, 73 till antalet, de s. k. Extravagantes
communes. Detta har i viss mening sanktionerats
derigenom att så äfven skett i den på föranstaltande
af Gregorius XIII utgifna officiella upplagan. Att den
kanoniska rätten sålunda sammanförts i ett afslutadt
lagverk betydde för öfrigt icke ett afstannande i
den kanoniska rättens utveckling. Denna fortgick
tvärtom alltjämt. Det berodde allenast på förändrade
tidsförhållanden att området för kyrkans verksamhet
i detta afseende icke blef så vidsträckt som förut.
Från början afsågo de från kyrkan utgående
rättssatserna närmast att ordna kyrkans inre
förvaltning. Men sedan kyrkan tillkämpat sig
erkännande och gunst af den verldsliga makten,
vidgades gränserna för hennes rättsbildande
myndighet. I det stora hela är detta ytterst att föra
tillbaka till den särskilda ställning, som kyrkan
kom att intaga i processuelt afseende. Redan de
romerske kejsarna hade gifvit kyrkans föreståndare
rätt att döma i sina underordnades civila tvister
samt då frågan rörde kyrkliga angelägenheter. Enligt
ofvannämnda dekretalsamlingar gjorde kyrkan
bl. a. anspråk på att sträcka sin domsrätt till alla
de saker, i hvilka en andlig var tilltalad eller
eljest något kyrkligt eller religiöst intresse var
inblandadt. Och om än kyrkan här och der måste tåla
någon nedsättning i dessa sina anspråk, var det dock
i ofvan angifna omfång, som kyrkan allmänneligen
utöfvade sin domsrätt under medeltiden. Deraf blef
en följd att den kanoniska rätten kom att innehålla
en mängd civil-, straff- och processrättsliga
bestämmelser. På den maktställning, som kyrkan
eftersträfvade och för någon tid äfven innehade,
beror åter hvad den kanoniska rätten innehåller i
stats- och folkrättsligt hänseende. Sitt material
har den kanoniska rätten till ojämförligt största
delen hemtat från den romerska rätten, hvilken i
de germanska landen, der hvar och en dömdes efter
sin stams lag, ursprungligen betraktades såsom de
andliges personliga rätt. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
