Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Juusten, Bengt Severinsson - Juutas (mytologi) - Juutas (Vasa län) - Juvara (Ivara), Filippo - Juvel - Juvelerarekonsten - Juvelsaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigismund spelade J. en icke obetydlig rol såsom en
af den sistnämndes anhängare. Efter Klas Flemings
död deltog han verksamt i åtgärderna för Finlands
försvar. Han förde (1597) befäl öfver flottan, som
låg i Korpo ström, men kunde endast med svårighet
förekomma myteri. Han deltog sedermera i försvaret af
Åbo slott, men råkade vid dess fall i fångenskap och
höljs under de följande åren fängslad i Sverige. År
1602 namnes han åter såsom fri. Han var derefter
verksam i särskilda uppdrag i rikets tjenst. Så
erhöll han 1607 befallning att begynna kanalarbeten
i de trakter, der Saima kanal sedermera anlades. Han
var hatad af krigsfolket såsom en hård och girig
man. Död 1609. M. G. S.
Juutas [jiitas]. Finsk mytol., benämning på ett ondt
väsende. Namnet begagnas i de finska folksångerna
nästan uteslutande såsom parallelnamn på Hiisi (se
d. o.). Redan Castrén häntyder på, att J. är ett från
kristendomen lånadt namn, som först senare inkommit
i folksångerna. Äfven förekommer J. i plur. någon
gång i den finska psalmboken såsom betecknande det
judiska folket. O. G.
Juutas [jutas], by i Vasa län, Finland, 4 km. s. om
Ny Karleby vid föreningspunkten mellan vägen från
Tavastehus genom Lappo och strandvägen från Vasa,
bekant genom slaget d. 13 Sept. 1808. Efter motgången
vid Salmi d. 2 Sept. s. å. fortsatte fältmarskalken
Klingspor med finska arméns hufvudstyrka återtåget
och valde dervid vägen till Vasa, medan den svaga
1:sta brigaden under öfverstelöjtnant Reutersköld
hänvisades till vägen Lappo-Juutas-Ny Karleby för
att skydda densamma. Ryska hufvudstyrkan under
general Kamenski följde Klingspor, hvaremot general
Kosatsjovski med omkr. 2,000 man sändes efter
Reutersköld. Denne drog sig d. 12 tillbaka till
Ny Karleby och lemnade vid den vigtiga punkten
J. endast en bataljon. Om Kosatsjovski lyckats
kasta denna svaga styrka tillbaka och bemäktiga
sig J., hade finska hufvudstyrkan, som drog sig
på strandvägen norrut, varit afskuren från
återtåget. För att förekomma detta uppbröt den
från sitt sjukläger uppstigne v. Döbeln med sin af
föregående marscher uttröttade brigad (endast två
bataljoner björneborgare) jämte major Gyllenbögels
landtvärnsafdelning under natten till d. 13 från
Munsala och framkom kl. 10 f. m. nämnde dag till en
punkt 2-3 km. s. om J., på vägen till Lappo, der
ställning togs. Straxt efter middagen anlände
ryssarna och öfvergingo till anfall. Striden blef
ytterst hårdnackad, men slutade dermed att finnarna
qvarstodo i sin ställning, under det ryssarna drogo
sig tillbaka. Sålunda var återtågsvägen öppen för den
finska armén. Minnet af slaget har blifvit bevaradt
i Runebergs vackra dikt "Döbeln vid Juutas", och på
slagfältet hafva de finske kämparnas ättlingar rest
ett värdigt minnesmärke. C. O. N.
Juvara (Ivara), Filippo, italiensk arkitekt, f. i
Messina 1685, egnade sig åt byggnadskonsten efter
ett besök i Rom, der han erhöll råd och vinkar af
Fontana. Hertigen af Savojen, Viktor Amadeus, som
sedan blef konung, fann
sig så belåten med hans insigter, att han kallade
honom till sig i Turin. J. fick der tillfälle att
utföra både palats och kyrkor. Hans förnämsta verk
är kyrkan La Superya, utanför Turin, det savojska
furstehusets grafkyrka. År 1724 kallades han till
Lissabon, der han äfven gjorde utkast till kyrkor och
palats. Efter sin hemkomst byggde han i Mantua och
Milano, men sina sista utkast gjorde han i Madrid. Död
derstädes 1735.
Juvel (af Gammalfr. jouel, Fr. joyau, hvilket
härledes antingen från Fr. joie, i bet. smycke, af
Lat. gaudium, glädje, eller af ett Lat. jocale,
af jocus, lek), slipad ädelsten.
Juvelerarekonsten (se Juvel), konsten att infatta
samt till smycken o. dyl. sammansätta ädelstenar
(och perlor), utgör en del af guldsmedskonsten
(se d. o.) i vidsträckt bemärkelse. Enligt
den för Stockholms guldsmeder fordom gällande
skråordningen tillkom det sålunda en gesäll, som
ville blifva mästare i ämbetet, att aflägga prof
jämväl på sin skicklighet i ädelstensinfattning,
och ännu i dag göres hos oss i dagligt tal ingen
egentlig skilnad mellan guldsmed och juvelerare. På
de större konstorterna har dock arbetsfördelningen
blifvit noggrannare genomförd. – I forntiden och
under större delen af medeltiden kände man ej
facett-slipning af ädelstenar, utan dessa pryddes
med graverade figur- och ornament-framställningar
(jfr Gem) eller endast polerades med bibehållande
för öfrigt af sin naturliga form (en cabochon). En
sjelfständigare betydelse fick juvelerarekonstcn först
under renaissanceperioden, efter facett-slipningens
uppfinnande, ehuru till en början hufvudsaklig vigt
fästes vid stenarnas färgverkan. De infattades derför
i fördjupningar i metallen med underlag af på olika
sätt färgade metallblad (folium) för att höja glansen
samt förenades sedermera med emalj och det finaste
guldsmide till konstrika smycken. Under det följande
århundradet (1600-talet) blef det sed att sammansätta
smycken af endast juveler, i form af stjernor,
rosetter, blommor eller i fantastiska, stundom bisarra
former af foglar, menniskogestalter o. d. Metallen
tjenade der endast till att fasthålla och förbinda
stenarna, som numera infattas à jour, d. v. s. så
att de äro synliga från både öfre och undre sidan och
endast kring midten fasthållna af metallen. En senare
tids smak har dels upptagit naturalistiska mönster,
t. ex. blommor, ax, fjädrar, djurbilder o. dyl., dels
efterbildat renaissance-motiv. – 1500- och i synnerhet
1600-talets kopparstickare hafva utfört många mönster
för juvelerare, af hvilka åtskilliga finnas i svenska
Nationalmuseets gravyrsamling. Upk.
Juvelsaken. Då spänningen mellan ständerna och
konungafamiljen vid 1755-56 års riksdag blef allt
starkare, mognade hos drottning Lovisa Ulrika tanken
på att åvägabringa en revolution. För att skatta
medel till denna lät hon genom sin broder August
Wilhelm i Tyskland pantsätta sina juveler. Bland
dessa befann sig äfven den samling af juveler, som
vid hennes förmälning i Berlin öfverlemnats till
henne af K. G. Tessin, och som hon derför betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
