Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordarter. 2. I agrikulturkemisk och agronomisk bemärkelse - Jordartmetaller, kem., en grupp grundämnen, hvilkas oxider erhållit namnet jordarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda användas samtliga jordarterna till odling af
så väl säd och foderväxter som ock rotfrukter i alla
de delar af landet, som ligga högst 300 å 360 m. öfver
hafvet. Deremot förekommer uteslutande odlingen af
gräs samt möjligen något potatis i de trakter, som
gränsa intill fjällryggen mellan Sverige och Norge,
samt i de längst mot norr belägna landsdelarna,
der marken stiger till 600-900 m. högt öfver
Östersjöns yta. Märkligt är emellertid, att de vanliga
gräsarterna, som odlas och skördas till boskapsfoder
i de högre fjälltrakterna, blifva till beskaffenheten
kraftigare och bättre samt lemna vid utfodringen ett
fördelaktigare resultat än samma växter, odlade i de
sydligare provinserna och på mindre höjd öfver hafvet,
oaktadt jordarterna der kunna synas vara rikare och
mera lämpliga för kultur. Likaledes har man iakttagit,
att en jordart i de nordligare trakterna frambringar
frukter och frön af utmärktare beskaffenhet än i
sydligare delar af landet. Orsaken till nu anförda
förhållanden ligger dels deri att dagarna i de norra
orterna, med deras korta sommar, äro längre, så
att solljuset får längre tid att oafbrutet verka på
vegetationen, dels deri att växtnärande mineraliska
beståndsdelar årligen nedföras till dalgångarna
från fjäll och bergshöjder med bäckar, strömmar
och Öfversvämmande regnvatten. Härigenom alstras en
yppigare och rikare växtlighet af gräs och foderarter,
som till egenskaper och sammansättning äro bättre än
på andra ställen, der naturen sjelf ej tillför en så
stor rikedom på växtföda.
Landtmannens bemödande går dock ej allenast ut
på att förbättra och odla de förutvarande gamla
kulturjordarterna; han söker äfven att bilda nya eller
att utvidga området för jordarternas utbredning inom
landet. Genom sjöaftappningar samt torrläggning
af mossar, kärr och sanka marker vinnas årligen
stora sträckor, som kunna förvandlas till fruktbara
jordarter. För att emellertid vara viss på att en
sjöbotten eller kärrmark må kunna förvandlas till en
för odling af gräs eller sädesarter tjenlig jordart
måste man på förhand undersöka beskaffenheten af
de jordlager, som skola torrläggas. Några sådana
fall, der marken befinnes olämplig eller nära nog
omöjlig för åstadkommande af en duglig jordart,
må här anföras, för att visa nödvändigheten af
dylika föregående undersökningar. I trakter, der
kalkberg eller mergelrika bildningar förekomma, finnas
stundom sjöar eller vattensamlingar, på hvilkas botten
afsätta sig mäktiga lager af kolsyrad kalk, som man
plägar kalla bleke, t. ex. på Gotland och i Jämtland
m. fl. trakter. Om en sådan sjö aftappas, erhålles
en mark, som är hvit och liknar ett snöfält samt är
alldeles otjenlig till kulturjordart; åtminstone
skulle det kräfva oerhörda kostnader att genom
påförande af lera, sand samt torf- och mulljord
försöka omskapa en sådan sjöbotten till en för
växtodling tjenlig jordart. Ett likartadt förhållande
eger rum äfven med de mossar, sjöar och träsk, som
afsätta lager af myrmalm eller jernockra. På andra
ställen består bottnen af gyttja, som
stundom är så rik på kiselsyra, att dera ej kunna
odlas några ädlare växter utan alltför stora
kostnader. Ofta är marken dessutom sådan, att den
svårligen kan erhålla den fasthet och stadga, som
erfordras för bildandet af en lämplig jordart. Hvad
särskildt beträffar odlingen af mossar, kunna dessa
uteslutande bestå af föga förmultnade växtarter
samt tillika vara så fattiga på askbeståndsdelar,
att efter torrläggningen många år förgå, innan
någon odlingsbar jordart å desamma är möjlig att
åstadkomma. På några orter har deremot naturen
sjelf bildat sådana aflagringar, att fruktbara
kulturjordarter omedelbart erhållas, utan några
särskilda åtgärder å landtmannens sida; och dessa
jordarter kunna någon gång vara så rika och mäktiga,
att de utan gödsling synas för all framtid förblifva
lika fruktbärande. Såsom storartade exempel på dylika
jordbildningar må nämnas den ryska svartjorden samt
trakterna utmed Nilflodens stränder. Den naturliga
bördigheten hos en jordart kan för öfrigt bibehållas
i långa tider, utan att särskild gödning utifrån
erfordras, om de mekaniska beståndsdelarna hos
jordarten äro sådana, att de genom förvittring,
förmultning och förruttnelse kunna bilda växtnärande
kemiska föreningar. I detta fall är det tillräckligt
att jorden blott trädas eller får hvila vissa
år. Derunder utsattes den för luftens inverkan,
och de mineraliska samt organiska ämnena undergå
sönderdelningar eller förändringar, som äro gagnande
för de efterkommande skördarna. Emellertid nöjer
sig en klok landthushållare vanligtvis ej med att
vänta, tills naturen sjelf så småningom hinner
återställa en genom fortsatta skördar utsugen och
mager jordart. Ett sådant förfaringssätt skulle i
de flesta fall blifva mycket förlustbringande. Han
tillgriper derför gödslingen såsom ett osvikligt
medel för att göra jorden bördig. Jordarterna kunna
dock härvid förhålla sig mycket olika, i det somliga
behöfva gödslas mycket ofta, ja nästan för hvarje års
skörd, under det andra deremot kunna så på en gång
gödslas, att verkan deraf bibehålles under loppet
af ända till 5 å 6 år. I detta afseende må blott
anmärkas, att å sand- och grusjordarter äfvensom på
en rik kalkjord gödslingen snart förgår, hvaremot
å de styfvare lerjordarterna, likasom ock på de
bättre mull- och torfjordarterna, de tillförda gödande
beståndsdelarna så upptagas och qvarhållas, att de
försvinna ur jorden endast i den mån de förbrukas
af växterna och blifva genom skördarna bortförda.
1. E. E. 2. C. E. B.
Jordartmetaller, kem., en grupp grundämnen,
hvilkas oxider erhållit namnet jordarter. Ett
gemensamt kännemärke för hit hörande element är
att de hafva stor frändskap till syre, hvarför
deras oxider icke kunna reduceras med kol, vätgas
eller natrium. Deremot kunna metallerna erhållas
af kloriderna och natrium. Deras frändskap till
svafvel är mycket ringa, så att svafvelföreningarna
sönderdelas af vatten, till följd hvaraf hit hörande
metallers salter med lösliga svafvelmetaller gifva
fällningar af oxidhydrat, under det svafvelvätegas
utvecklas. Af jordartmetallerna är endast en,
aluminium, ymnigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
