Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joinville, Jehan de - Joinville, François Ferdinand Philippe Louis Marie d’Orléans - Jojada - Jojakim - Jojakin - Jo. Jo. - Jókai, Maurus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senast 1883 utg. af Delboulle) utmärker sig genom
sanningskärlek och stilens genomskinlighet, och
J. framträder i detta arbete såsom en berättare af
första rangen. J. anses äfven vara författare till
Credo du sire de Joinville och Lettre à Louis X,
hvilka tillsammans med J:s historia utgifvits af de
Wailly 1867-68. År 1861 restes J:s staty i staden
Joinville.
Joinville [sjåängvill], François Ferdinand Philippe
Louis Marie d’Orléans, prins af J., konung Ludvig
Filips och Maria Amalias tredje son, föddes i
Neuilly d. 14 Aug. 1818. Han egnade sig från sitt
16:de år odeladt åt sjöväsendet, blef löjtnant
vid flottan 1836 och deltog i flere expeditioner,
t. ex. i den till Mejico (1838), der han visade
prof på stort personligt mod. 1840 hedrades han
med uppdraget att öfverföra Napoleon I:s stoft från
S:t Helena. Efter denna tid låg han åtskilliga år
ständigt till sjös, utnämndes 1845 till vice amiral
och befann sig jämte sin broder hertigen af Aumale i
Algeriet 1848, då revolutionen fördref hans ätt från
tronen. Han öfverlemnade då genast sitt befäl i de
republikanska myndigheternas händer och flyttade med
sin landsflyktiga familj öfver till England, der han
länge lefde i tillbakadragenhet. Vid utbrottet af det
nord-amerikanska inbördeskriget, 1861, begaf han sig
jämte sin son och två sina brorsöner, grefven af Paris
och hertigen af Chartres, till New York, der sonen
fick inträde vid sjökrigsskolan, medan brorsönerna
deltogo i fälttåget 1862. Under fransk-tyska kriget
1870-71 erbjöd prins J. fosterlandet sin tjenst, men
fick, i likhet med hertigen af Aumale, afslag både
af kejsaren och af republiken. När han det oaktadt,
under namnet Lutherod, kämpat under d’Aurelle vid
Orléans och sedermera slöt sig till Chanzys här, lät
Gambetta d. 13 Jan. 1871 häkta och sedan föra honom ur
landet. Sedan det mot de orleanske prinsarna riktade
landsförvisningsdekretet upphäfts 1871, gjorde prinsen
sitt inträde i nationalförsamlingen såsom deputerad
för departementet Haute-Marne. Han af höll sig från
att deltaga i de orleanistiska stämplingarna och
trädde 1876 tillbaka till privatlifvet. Han förmäldes
1843 med prinsessan Francesca af Brasilien, kejsar
Pedro I:s dotter, som födt honom en dotter, Françoise
Marie Amélie (f. 1844, gift med sin kusin Robert,
hertig af Chartres), och en son, Pierre, hertig af
Penthièvre (f. 1845). – Prinsen af J. har i "Revue
des deux mondes" skrifvit åtskilliga uppsatser om
franska marinen, amerikanska kriget, slaget vid
Sadowa, engelsk sjelfstyrelse m. m.
Jojada, judisk öfversteprest, som räddade den davidska
dynastien från undergång, då drottning Atalia, för
att sjelf komma på tronen, ville rödja tronarfvingen,
sin ettårige sonson Joas, ur vägen. Joas räddades
af sin faster Joseba, sannolikt öfverstepresten
J:s hustru. Sex år derefter störtade J. Atalia samt
upphöjde Joas på tronen (omkr. 877 f. Kr.), förstörde
baalstemplet och upprättade Jehovahs dyrkan. Så
länge han lefde, var han konung Joas’ rådgifvare
(2 Kon. 11; 2 Krön. 22: 10 o. f.). J. P.
Jojakim, konung i Juda (609-599 f. Kr.), son till
konung Josia, uppsattes af den
egyptiske konungen Neko på tronen i st. för sin yngre
broder Joachas. Neko förändrade vid detta tillfälle
hans ursprungliga namn Eljakim till J. Den slösande
och afgudadyrkande konungens första regeringshandling
var hopsamlandet af den skatt, som Neko vid Joachas
afsättande pålagt folket. Efter att hafva varit den
egyptiske konungens vasall, tvangs han af Nebukadnesar
två år efter slaget vid Karkemisj (605), der Neko
besegrades, att underkasta sig den babyloniske
eröfråren. Under denne var han skattskyldig i tre år,
hvarefter han afföll. J. dog, innan Nebukadnesar
hann att för andra gången belägra Jerusalem.
J. P.
Jojakin, konung i Juda, den andre från slutet,
var son till konung Jojakim och ogudaktig som
denne. Straxt efter hans tronbestigning belägrades
Jerusalem af Nebukadnesar. J. gaf sig på nåd och
onåd och bortfördes till Babylon med sin moder och
hela sitt hof samt 10,000 af de förnämste judarna
(598 f. Kr.). I 37 år försmäktade han i fångenskap,
men Nebukadnesars efterträdare gaf honom friheten,
anvisade honom en hedersplats bland de vid babyloniska
hofvet sig uppehållande konungarna och sörjde rikligt
för hans underhåll. J. P.
Jo. Jo., signatur för författaren Johan Jolin.
Jókai, Maurus, ungersk skriftställare, f. i Komorn
d. 19 Febr. 1825, studerade juridik och blef
advokat, men egnade sig uteslutande åt literaturen
och publicerade 1846 sin första roman, Hétköznapok
(Arbetsdagar), hvilken redan förrådde författarens
stora humoristiska talang.
1847 öfvertog han redaktionen af veckoskriften
"Életképek" (Lifsbilder), som från d. 15 Mars
1848 var ett af frihetsrörelsens literära språkrör.
I början af 1849 flydde han, tillika med ungerska
regeringen och de deputerade, till Debreczen,
der han redigerade "Esti zápok" (Aftontidningar),
i hvilka han, hyllande en hofsammare
politik, såsom frihetskampens mål betecknade
upprätthållandet af 1848 års författning och
af dynastien. 1849 gifte han sig med Ungerns då
lefvande största skådespelerska, Rosa Laborfalvi.
Han vistas numera dels i Budapest, dels på sina
villor i den omgifvande bergsbygden och i Füred
vid Plattensjön, utvecklande en förvånansvärdt stor
literär verksamhet. (När han firade sin femtionde
födelsedag, som högtidlig hölls i Budapest af ett
stort antal beundrare, hade han utgifvit nära 200 bd,
deribland 29 romaner, omfattande 100 bd, 2 bd dikter,
2 dramatiska arbeten, 6 humoristiska uppsatser,
48 noveller o. s. v.) Samtidigt redigerar han
ett politiskt dagblad: "Hón" (Fäderneslandet),
ett humoristiskt veckoblad: "Ütökös" (Kometen),
och ett veckoblad för menige man: "Igazmondó"
(Sanntalaren). Från 1861 har J. suttit i
riksdagen, der han till 1875 hörde till "fusionen" och
sedermera till Deákparliet. Sin största ryktbarhet
har han vunnit genom sina romaner, af hvilka
de tidigare visa på Viktor Hugos, de senare på
Jules Vernes inflytande. De utmärka sig genom liflig
fantasi, spännande innehåll och ofta äfven genom
en sund humor, men lida af stark osannolikhet,
effektsökeri och brådska under arbetet. I svensk
öfversättning finnas:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
