Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 15 Maj 1848 ett gatuupplopp, som hade till
följd att den kort förut införda författningen
afskaffades. Konung Ferdinand blef derefter i
tillfälle att bekämpa Sicilien, som i April 1849
tvangs till underkastelse. I Febr. 1849 utropades
republiken i Florens, men de moderate funno inom kort
ställningen olidlig och genomdrefvo storhertigens
återkallande (d. 12 April 1849). Med österrikiska
truppers hjelp återställde storhertigen ordningen i
landet, hvarefter 1848 års författning afskaffades. I
Rom uppstod tidigt strid mellan påfven och folket
till följd af påfvens vägran att förklara Österrike
krig, och d. 24 Nov. fann Pius IX för godt att fly
från Rom till Gaeta. De radikale, med Mazzini i
spetsen, kommo till makten i Rom och inkallade en
konstituerande församling (constituente italiana),
som d. 9 Febr. 1849 utropade republiken. Från Rom,
så hoppades revolutionärerna, skulle republiken
utbreda sig öfver hela I., men franska, österrikiska,
spanska och neapolitanska trupper inryckte, på påfvens
begäran, i Kyrkostaten och qväfde inom kort rörelsen:
Rom föll efter ett tappert försvar af Giuseppe
Garibaldi (d. 5 Juli 1849). Påfvens verldsliga makt
återställdes under skydd af franska vapen, men ej
1848 års konstitution. Kort derefter (i Aug. 1849)
kufvades upproret i Lombardiet-Venezia af "Brescias
hyena", general Haynau; sist gaf sig Venezia (d. 22
Aug.). Den 6 Aug. hade Sardiniens nye konung, Viktor
Emanuel, slutit fred med Österrike på jämförelsevis
billiga vilkor. Österrikiska bajonetter försvarade
reaktionen i norra I., franska i Kyrkostaten,
och i söder gjorde sig Ferdinand ("konung Bomba")
allmänt afskydd för sitt tyranni. Det goda medförde
emellertid frihetspartiets nederlag 1849, att det
öfvertygade italienarna om opraktiskheten i Mazzinis
och republikanernas politiska program. Gamle
radikale, sådana som Garibaldi och Manin,
förenade sig med de moderate om att arbeta för
den sardinska monarkiens utsträckande öfver hela
I. 1857 stiftades "Italienska nationalföreningen",
hvilken öppet och ärligt arbetade för detta mål, och
hvilken hade till medlemmar flere af I:s förnämste
män. Sardiniens konung, Viktor Emanuel, beredde
sig genom en konstitutionel styrelse och härens
ökande till en kommande strid för I:s enhet, och
vid hans sida stod såsom premierminister I:s störste
statsman, grefve Cavour, hvilken trots sin glödande
entusiasm för I:s enhet aldrig lät sig hänföras till
öfverilade mått och steg. Hos Frankrikes kejsare,
Napoleon III, sökte Viktor Emanuel understöd for sina
planer att fördrifva österrikarna ur I., och mellan
de båda furstarna aftalades på sommaren 1858 ett
försvarsförbund mot Österrike, hvarefter Sardinien
genom sin fientliga hållning förmådde Österrike
att d. 29 April 1859 börja kriget. Men Österrike
besegrades vid Magenta (d. 4 Juni) och Solferino
(d. 24 Juni) samt måste genom fredspreliminärerna
i Villafranca (d. 11 Juli) afträda Lombardiet (med
undantag af Mantua och Peschiera) till Napoleon, som
sedermera öfverlemnade det till Sardinien. Derjämte
bestämdes, att storhertigen af Toscana
och hertigen af Modena, hvilka måst fly från sina land,
skulle återinsättas, samt att påfven skulle ställas
i spetsen för ett italienskt statsförbund, till
hvilket äfven Venezia, ehuru tillhörigt Österrike,
skulle sluta sig. Viktor Emanuel måste godkänna
dessa vilkor, ehuru han liksom alla italienare
var högeligen missnöjd. Enligt 1858 års aftal
med Napoleon skulle nämligen Sardinien erhålla
äfven Venezia, och i förhoppning på en förening
med Sardinien hade innevånarna i Modena, Toscana,
Parma och Romagna under kriget rest sig. Viktor
Emanuel måste nu – åtminstone officielt – lemna
befolkningen i mellersta I. på egen hand, men denna
var ej sinnad att rätta sig efter Frankrikes och
Österrikes öfverenskornmelse. Toscanas, Modenas
och Parmas nationalförsamlingar förklarade de
hertigliga dynastierna afsätta och begärde att
blifva förenade med Sardinien. Äfven Romagna beslöt
förening med Sardinien, hvarefter det interimsvis
förenade sig med Parma och Modena till ett helt
under namnet Emilien. Först sedan Viktor Emanuel
vunnit visshet derom att Napoleon icke med vapen
skulle uppträda emot dessa lands införlifvande med
Sardinien, antog han Emiliens (d. 18 Mars 1860)
och Toscanas (d. 20 Mars s. å.) anbud, men måste
för att tillfredsställa Napoleon till honom afträda
Savojen och Nizza (d. 24 Mars). Knappt hade sålunda
största delen af norra och mellersta I. förenats
till ett rike, förrän revolutionspartiet med den
sardinska regeringens goda minne vände sina krafter
mot konungariket Bägge Sicilierna. Dess segrar
derstädes voro hufvudsakligen folkhjelten Garibaldis
förtjenst. I spetsen för en skara frivillige landsteg
denne d. 11 Maj 1860 på Sicilien, öfver hvilket han
i Viktor Emanuels namn tillegnade sig diktaturen,
och som redan d. 1 Aug. befann sig helt och hållet
i hans händer. Derefter flyttade han – mot Viktor
Emanuels förbud – kriget öfver till fastlandet. Den
23 Aug. tvang han en neapolitansk här på 10,000 man
att kapitulera vid Piale och d. 7 Sept. intågade han
i Neapel. Garibaldi var nu I:s mäktigaste man. Af
fruktan för Napoleon hade den sardinska regeringen
måst förneka all gemenskap med honom, men slutligen
nödgades hon af republikanernas åter framträdande
sträfvanden att taga revolutionens ledning i sina
händer. I Sept. 1860 inryckte en sardinsk här i de
till Kyrkostaten hörande Markerna och Umbrien, slog
den påfliga hären vid Castelfidardo (d. 18 Sept.) och
öfvergick derefter den neapolitanska gränsen. I
Neapel öfverlemnade Garibaldi d. 7 Nov. styrelsen
öfver Bägge Sicilierna åt Viktor Emanuel, och genom
dekret d. 20 Dec. 1860 förklarades Markerna, Umbrien,
Neapel och Sicilien utgöra delar af ett blifvande
konungarike I. – 3. I. efter dess förenande till ett
nationelt konungarike (1861). Det första italienska
parlamentet sammanträdde d. 18 Febr. 1861 i Turin och
beslöt, på Cavours förslag, att gifva Viktor Emanuel
titeln I:s konung, hvilken titel af honom d. 17
Mars officielt antogs. Det nybildade konungarikets
ställning var ytterst svår. Medan det ännu var tvifvel
underkastadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
