Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. De italienska frihets- och enhetssträfvandenas
tid (1815-61). Kongressen i Wien (1815), som på
den dynastiska legitimitetens grundval skulle ordna
Europas karta, styckade åter I. i en mängd små stater,
hvilka till namnet, men ej till omfånget, voro desamma
som före revolutionskrigen. De båda republikerna
Venezia och Genua återställdes emellertid icke, och
republiken Lucca förvandlades till hertigdöme. I
Neapel återinsattes den gamla bourbonska
konungaätten, hvilken 1816 förenade den landfasta
delen af sitt rike och ön Sicilien till konungariket
Bägge Sicilierna. Kyrkostaten återupprättades med
något minskadt område, och konungariket Sardinien
erhöll Genua. Österrike försäkrade sig om hegemonien
på halfön genom att taga i besittning Lombardiet
och Venezia samt genom att åt yngre grenar af
österrikiska huset gifva Toscana, Modena och
Parma. Det bourbonska huset, som förut regerat
i Parma, erhöll Lucca. – Med restaurationen höll
reaktionen i sin mest afskräckande gestalt sitt intåg
i I.: enväldet, prest- och adelsväldet återställdes,
och de utmärkta franska lagarna afskaffades. Allt
detta födde missnöje inom medelklassen, och äfven
adeln slöt sig, trots sin privilegierade ställning,
till oppositionen, hvilken hade sitt sammanhållande
band i carbonari. Carbonarernas arbete gick ut på att
införa fria författningar i I. och minska prestväldet:
så långt som till I:s enhet satte de ej sitt mål.
1820 års spanska revolution framkallade ett utbrott
af det allmänna missnöjet i konungarikena Bägge
Sicilierna och Sardinien, och i bägge landen
lyckades revolutionärerna genomdrifva, att 1812 års
spanska författning proklamerades, men österrikiska
vapen återupprättade redan
1821 enväldet. Revolutionspartiet lefde
emellertid, och den franska Julirevolutionen (1830)
samt franska regeringens vänliga hållning gåfvo det
hopp om att kunna genomdrifva sina planer. Några
smärre försök 1830 undertrycktes; men d. 4 Febr. 1831
fördrefs Modenas hatade hertig, och kort derefter
befann sig hela Kyrkostaten, utom Rom, i uppror.
Påfve Gregorius XVI anropade Österrike om hjelp,
och österrikiska trupper återställde den gamla
ordningen. Frankrike protesterade, men vågade icke med
vapen gifva eftertryck åt sitt ord. Italienarnas
frihetssträfvanden fingo 1831 en väsentligen ny
riktning: enhetstanken trädde i förgrunden, och
patrioterna satte endast till egna krafter hoppet att
vinna sitt mål. Men mycken splittring rådde mellan
dem, som arbetade för I:s enhet. Den glödande, men
opraktiske Giuseppe Mazzini och det af honom 1831
stiftade sällskapet "Det unga I." önskade förena
I. till en demokratisk republik. Andre hyllade
Vincenzo Giobertis åsigt att påfven skulle ställas i
spetsen för ett italienskt statsförbund. Andre
åter, med Cesare Balbo i spetsen, sågo i konungen
af Sardinien den, som kunde åstadkomma I:s enhet.
Tvifvelaktigt var hvilken af de två senare
planerna skulle vinna framgång. På påfvestolen
uppsteg nämligen 1846 en man, Pius IX (d. 1878),
som ansågs och i början äfven visade sig vara en
vän både af enhets- och
frihetssträfvandena och som hastigt blef I:s populäraste
man. Sardiniens konung, Karl Albert (1831-49), var
visserligen för sin nödtvungna eftergifvenhet för
Österrike föga omtyckt, men arbetade i tysthet på
att skapa en stark här – det enda medlet till att
möjliggöra I:s oafhängighet. Enhetstankens första
praktiska uttryck i I. var ett mellan Sardinien,
Kyrkostaten och Toscana 1847 träffadt aftal om
bildandet af en tullförening, ett aftal, som också
genast förmådde Österrike att öka sin italienska
armé. Den nationella rörelsen i norra och mellersta
I. väckte genklang hos södra I:s befolkning, och i
Jan. 1848 utbröt öppet uppror på Sicilien. Konung
Ferdinand II måste fly till Neapel och oktrojera
en författning (i Febr.), hvilken dock icke
tillfredsställde sicilianerna. Medan neapolitanerna
förblefvo lugna, förklarade sicilianerna konungen
afsatt. Hastigt spred sig revolutionen öfver
till halfön. Karl Albert utfärdade en grundlag för
Sardinien (d. 5 Mars), Leopold II för Toscana (d. 11
Febr.) och påfven för Kyrkostaten, hvaremot de hatade
furstarna af Parma och Modena måste i största hast
lemna sina land. De starka militärbesättningarna i
Lombardiet-Venezia afskräckte väl till en tid de
hårdt förtryckte innevånarna från att resa sig,
men underrättelsen om Marsrevolutionens utbrott i
Wien gaf mod. Den 18 Mars reste sig Milano och tvang
general Radetzky att utrymma staden, och exemplet
följdes af hela Lombardiet-Venezia. Den 24 Mars
ryckte Karl Alberts armé in i Lombardiet och intog,
understödd af förbundstrupper från Parma, Toscana,
Kyrkostaten och Neapel, fästningen Peschiera
(d. 31 Mars). Den 13 Juni proklamerades Lombardiets
förening med Sardinien, d. 4 Juli Venezias; detsamma
hade redan d. 10 Maj skett med Piacenza. Parma
ställde sig under Sardiniens beskydd (d. 12 April),
hvaremot Modena förenade sig till en del med Toscana,
till en del med Sardinien. Men den lyckligt började
striden fick icke en motsvarande utgång. Redan i
Maj skedde en kontrarevolution i Neapel, som hade
till följd att de neapolitanska hjelptrupperna
återkallades. Derigenom försvagades Karl Alberts
armé och blef d. 25 Juli i grund slagen af Radetzky,
vid Custozza, hvarefter Karl Albert nödsakades att
ingå vapenstilleståndet i Vigevano (d. 9 Aug.). På
våren 1849 pröfvade Karl Albert åter vapenlyckan;
men den sardinska hären blef vid Novara d. 23 Mars
1849 fullständigt upprifven, och påföljande natt
nedlade Karl Albert kronan till förmån för sin son,
Viktor Emanuel (1849 -78), för att derigenom bereda
sitt land billigare fredsvilkor. Reaktionen höll åter
sitt intåg i I. Nederlaget vid Novara var ej den enda
orsaken dertill; frihetspartiets politiska oförstånd
var en måhända ännu vigtigare grund. Ej nöjde med
konstitutionelt-monarkiska författningar, sökte
republikanerna, hvilka utgjorde en ganska betydande
del af frihetspartiet, införa det republikanska
statsskicket i de italienska staterna och framkallade
derigenom en söndring inom frihetspartiet, som
påskyndade reaktionens seger. Det radikala partiet
i Neapel tillställde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
