Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingemann, Bernhard Severin - Ingemar - In genere - Ingen-House (Ingenhousz), Jan (Johann) - Ingenium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning och i en minnesrik och naturskön trakt,
blef han fullständigt sig sjelf och skapade verk,
som blefvo af varaktigt värde för Danmarks andliga
lif. På det lyriska området låg hans hufvudsakliga
styrka i diktandet af religiösa sånger. Genom
sina innerliga, på en gång högstämda och milda
Morgensalmer og kantater (1823), Höjmessesalmer (1825)
och Aftensange for börn (1837) häfdade han åt sig
den mest framstående platsen bland nittonde årh:s
danske psalmdiktare näst Grundtvig, till hvilken han
står i ungefär samma förhållande som Franzén till
Wallin. Många af I:s psalmer intogos i 1855 års danska
psalmbok, i hvars utarbetande han tog en väsentlig
del, och hans till Weyses melodier diktade sånger för
barn användas ännu allmänt vid ungdomens religiösa
uppfostran såväl i hemmet som i skolan. Från Danmarks
medeltid hemtade I. ämnen till de historisk-romantiska
episka skildringar, som gjort honom namnkunnig och
kär för det danska folket. Efter flere års grundliga
studier utgaf han den rimkrönikeartade dikten Valdemar
den store og hans mänd (1825). Derpå följde de fyra
romanerna Valdemar Sejr (1826; på svenska 1830, 1857,
1871 och 1879), Erik Menveds barndom (1828; på svenska
1833, 1858, 1872 och 1882), Kong Erik og de fredlöse
(1833; "Konung Erik och de fredlöse", 1834, 1858,
1872 och 1882) och Prinds Otto af Danmark (1835;
"Prins Otto af Danmark", 1835, 1858 och 1872). Serien
afslutades med dikten eller rimkrönikan Dronning
Margrethe (1836). Det kan icke förnekas, att Walter
Scotts romaner till en viss grad tjenade som mönster
för dessa I:s arbeten, hvilka dock med afseende på
framställningens liflighet och karaktersskildringens
djup äro sina förebilder betydligt underlägsna. De
aftaga i värde från den första till den sista; men
öfver dem hvilar en egendomlig prägel, som stammar
dels från kämpavisan, dels från berättarens egen
individualitet, och de vunno en större spridning
samt utöfvade ett mäktigare inflytande på folkets
fosterlandskänsla än något annat af den nyare tidens
diktverk. I synnerhet bör det ihågkommas, att dessa
"kongeböger" - ett namn, som Sönderjyllands bönder
gifvit dem - varit ett af de kraftigaste medlen
att väcka kärleken till Danmark hos Sönderjyllands
från det danska kulturlifvet under århundraden
afspärrade befolkning. Samma inflytande hade äfven
den lilla cykeln af malmfulla dikter Holger danskes
sange (1837), der den namnkunnige sagohjelten som
representant för den danska nationalandan uppträder
med en serie lyrisk-episka monologer, hvilka,
med melodier af olika tonsättare, öfvergått till
verkliga folksånger. Romantiker var I. emellertid
fortfarande, och jämnsides med psalmdiktningen
samt det fosterländsk-historiska författareskapet
gick en produktion, som slöt sig närmare till
hans ungdomsdiktning, men var fri från dess
ensidigheter. Dit höra berättelsen Huldregaverne eller
Ole Navnlöses levnedseventyr (1831), som satiriserar
rationalismens prosaiska och lärdt snusförnuftiga
lifsåskådning, men icke häller skonar romantikens
svaga punkter, och som
uppväckte en strid mellan I. och H. K. Örsted,
vidare två band Fortällinger (1817 och 1835), dels
sagor, dels små hvardagshistorier, några ypperligt
berättade, Blade af Jerusalems skomagers lommebog
(1833), två dramatiska dikter, Renegaten (1838) och
Salomons ring (1839), i hvilka ett religiöst element
träder i förgrunden, samt slutligen den ypperliga
lilla berättelsen Kunnuk og Naja (1842), en vacker
och djupsinnig skildring af kristendomens strid mot
hedendomen på Grönland. 1843 blef I. direktör för
Sorö akademi, och under de närmast följande åren var
han sysselsatt dels med denna anstalts ombildning
till en stor folkhögskola efter Grundtvigs plan,
dels med utgifvandet af sina samlade skrifter, så
att hans poetiska ådra tycktes hafva utsinat. Så
var dock icke förhållandet. Knappt hade han,
efter akademiens upphäfvande (1849), blifvit herre
öfver sin tid, förrän han började utgifva nya
arbeten, delvis af annan art än de äldre, nämligen
nutidsnoveller. På sagan De fire rubiner (1849),
en långt genomförd allegori, följde berättelserna Den
stumme fröken (1850), Christen Bloks ungdomsstreger
(s. å.) och Landsbybörnene, en nutidsroman (1852;
"Barndomsvännerna", 1874), ett af H:s bästa arbeten,
ungdomsfriskt och humoristiskt. Senare författade
I. några religiösa skaldestycken: Confirmationsgave
(1854), Tankebreve fra en afdöd (1855) och
Guldäblet (1856) samt de autobiografiska skrifterna
Min levnetsbog och Tilbageblik på mit liv og min
forfattervirksomhed fra 1811 til 1831, hvilka båda
utgåfvos efter hans död (den förra 1862, den senare
1863). I dog i Sorö d. 24 Febr. 1862. Hans "Samlede
skrifter" utgåfvos (i 41 bd) 1843-65. "Samlade
noveller" af I. utkommo på svenska 1873-74. I
senaste tid hafva utgifvits "Breve til og fra I." (af
V. Heise, 1879) och "Brevvexling mellem Grundtvig og
I." (af S. Grundtvig, 1882). c. R.
Ingemar, dansk riddare, som trädde i Magnus Ladulås’
tjenst, när denne störtade sin broder Valdemar
(1275). Den ynnest han åtnjöt hos Magnus, som
gaf honom sin slägting, Helena, till hustru, och
den stolthet han sjelf lade i dagen förde, såsom
Rimkrönikan (nästan vår enda källa för kännedomen om
I.) berättar, till en sammansvärjning mellan några
svenske stormän, och 1278 blef I. på slottet Gälaqvist
vid Skara bragt om lifvet af sina fiender, i spetsen
för hvilka stod riddar Johan Filipsson. c. A.
In genere, Lat. (jfr Genus), allmänt taget, i
allmänhet. Motsats: In specie.
Ingen-Houss (Ingenhousz). Jan (Johann), holländsk
läkare, f. 1730 i Breda, bosatte sig 1767 i London,
der han 1769 blef medlem af The royal society. Död
1799. I. kan räknas bland växtfysiologiens
grundläggare, och särskildt voro hans upptäckter
rörande växternas andningsprocess af epokgörande
betydelse. I Experiments on vegetables etc. (1779) har
han bl. a. ådagalagt växternas utbyte (upptagande och
afgifvande) af syre och kolsyra. O. T. S.
Ingenium, Lat., medfödda anlag, naturlig begåfning,
snille. - Ingeniös (Lat. ingeniosus), uppfinningsrik,
fintlig, sinnrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
