Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingelstad - Ingelstorp - Ingemann, Bernhard Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glemminge, Tostarp. Hammenhög, Hannas, Hoby,
Ingelstorp, Valleberga, Löderup, Hörup, Onslunda,
Qverrestad, Smedstorp, Spjutstorp, Ullstorp,
Bollerup, Benestad, Östra Herrestad, Ingelstad,
länsdelar af Stora Köpinge, Tryde och Öfraby
samt en del af Borrby. Arealen 40,212 har. 25,879
innev. (1882). - 2. Kontrakt i Lunds stift,
omfattande pastoraten Löderup med Hörup, Hoby,
Ingelstorp med Valleberga, Glemminge med Tostarp,
Stora Köpinge, Öfraby med Benestad, Hammenhög med
Hannas, Qverrestad med Smedstorp, Östra Herrestad
med Ingelstad, Tryde med Spjutstorp samt Ullstorp
med Bollerup. 24,668 innev. (1882). - 3. Socken i
Kristianstads län, Ingelstads härad. Arealen 1,322
har. 807 innev. (1882). Annex till Östra Herrestad,
Lunds stift, Ingelstads kontrakt. - 4. Socken i
Malmöhus län, Oxie härad. Arealen 1,053 har. 920
innev. (1882). I. bildar med Östra Grefvie ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Oxie kontrakt.
Ingelstorp, socken i Kristianstads län,
Ingelstads härad. Arealen 1,592 har. 1,207
innev. (1882). I. bildar med Valleberga ett regalt
pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Ingelstads
kontrakt.
Ingemann, Bernhard Severin, dansk skald, föddes
i Torkildstrups socken på Falster d. 28 Maj 1789,
blef student 1806 och egnade sig med stor ifver åt
poesien. 1811 offentliggjorde han en samling Digte -
lyriska stycken och en österländsk saga, Parizade
-, 1812 Nye digte, som bl. a. innehöllo hans första
skådespel, Mithridates, 1813 diktsamlingen Procne,
med ett nytt skådespel, Turnus, och en kärleksroman
i romanser, Varners poetiske vandringer, samt 1814
ett vidlyftigt romantiskt epos, De sorte riddere,
som i mycket dunkla allegorier söker att skildra
andens strid mot köttet. I., som under hela sin
ungdom var klen till helsan och dessutom led af
en medfödd sjuklig håg för öfverspända drömmerier,
visade sig i denna onaturligt frodiga ungdomsdiktning
starkt påverkad af den tyska romantiken, som just
genom honom vann insteg i Danmark. Visserligen
röjde han redan i ofvannämnda arbeten här och der
en sann skaldebegåfning samt ett ovanligt rent,
kärleksfullt och fromt sinne, genom hvilket han vann
ej allenast kärlek af en ädel qvinna (målarinnan
Lucie Mandix, som sedermera blef hans hustru),
utan äfven Grundtvigs trofasta vänskap för hela
lifvet. Det osunda och omogna - en sjuklig längtan
bort från all jordisk verklighet, ett begär att
kläda abstrakta begrepp i blodlösa allegorier, bred
stil och vårdslös versifikation - är dock väsentligen
utmärkande för hvad I. producerade under denna första
period. Men just dessa brister tilltalade allra mest
en sentimental, kritiklös samtid, och I. ansågs redan
som en framstående skald, då han började att skrifva
för teatern. Äfven som teaterförfattare utvecklade
han en betydande produktivitet. Under åren 1815 och
1816 utkommo, utom tvänne läsedramer: det bibliska
dramat Rösten i örkenen (om Johannes döparen) och
sagospelet Reinald underbarnet (efter Musaios),
samt en i medeltidens krönikestil hållen
omarbetning af svanriddare-sagan, Herr Helias og
jomfru Beatricia, icke mindre än fyra tragedier,
Blanca, Masaniello, Hyrden af Tolosa och
Löveridderen. Omisskänneligen sträfvade skalden
i dessa arbeten att komma verkligheten närmare,
och de innehålla ganska många lyriska skönheter;
men att skapa en dramatisk handling och skildra en
karaktersutveckling förmådde han icke. Fortfarande
försjönk han i en halft asketisk sentimentalitet,
som emellertid just hänförde samtiden, så att hans
skådespel gjorde stormande lycka på scenen, särskildt
"Blanca", i hvilket det framställes såsom något för
den sanne älskaren karakteristiskt att han försakar
all jordisk älskog. Till och med den stränge Baggesen
sammanställde - om ock mest för att reta Öhlenschläger
- denne och I. såsom den danska skådebanans Göthe
och Schiller. Men inom kort uppstod en opposition,
som utgick från de båda sinsemellan fientliga lägren,
det öhlenschlägerska och det baggesenska, dels i
form af kritiska undersökningar (af P. Hjort), dels
i form af satiriska skaldestycken (af N. Sötoft
och Hauch) och fick sitt märkligaste uttryck i
J. L. Heibergs qvicka och dräpande dikt "Julespög
og nytårslöjer" (1816). I. kände sig djupt sårad,
så mycket mera som han fullkomligt saknade förmåga
att möta sina angripare med deras egna vapen. Detta
åtog sig hans vän Grundtvig, hvilken derigenom kom
i fejd både med Öhlenschlägers anhängare och med
Heiberg. Emellertid torde kritiken icke hafva saknat
sitt goda inflytande på I. Åtminstone röjer hans nästa
arbete, De underjordiske (1817; "De underjordiske,
ett bornholmskt äfventyr", öfvers. af C. M. Ekbohrn,
1833), större andlig friskhet än något af hans
föregående verk. Också hade han nu omsider funnit
ett inhemskt ämne (arbetet är bygdt på en bornholmsk
folksägen) och en form, prosadiktningens, som mindre
förledde honom till onödig vidlyftighet eller tillät
honom att förlora sig i dimmiga drömmerier. En
med offentligt understöd 1818-19 företagen resa
till Tyskland, Frankrike och Italien bidrog att
motverka hans sjukliga själsriktning och vidga hans
synkrets. Ännu drömde han väl om att blifva dramatisk
författare, och väl ledo hans under och närmast efter
resan författade skådespel - Tassos befrielse (1819),
Ridderlöftet (tryckt först 1843), Kampen for Valhal
(1821) och Magnetismen i barberstuen (s. å.) - af
samma tekniska brister som hans äldre dramer; men det
var dock goda tecken att han i "Kampen for Valhal"
valt ett fornnordiskt historiskt ämne (kristendomens
införande på Island) och i "Magnetismen i barberstuen"
sökt att i Holbergs maner drifva gäck med en af
romantikernas mest omtyckta käpphästar. Ett band
Eventyr og fortällinger (1820) röjde också en vida
större friskhet än något af I:s föregående arbeten,
och på åtskilliga ställen frambryter en medfödd
glädtighet, som förut dolts af sentimentalitetens
dimma. 1822 blef I. lektor i danska vid Sorö akademi
och gifte sig. Der först, under ett lyckligt hemlif,
i en tryggad ekonomisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
