Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huygens’ princip - Huyghens, Chr. - Huysmann, Rolef - Huysum, Jan van - Huzuler - Huzvaresch (Uzvaresch, Zevaresch) - Hübmaier, Balthasar - Hübner, Johann - Hübner, 1. Rudolf Julius Benno - Hübner, 2. Ernst Willibald Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelsens rätliniga fortplantning. Samma konstruktion
och resonnement äro äfven tillämpliga vid förklaring
af brytnings- och dubbelbrytningsfenomenen.
L. A. F.
Huyghens, Chr. Se Huygens.
Huysmann [höjs-], Rolef. Se Agricola, Rudolf.
Huysum [höjs-], Jan van, holländsk blomstermålare,
f. i Amsterdam 1682, d. i samma stad 1749, är af alla
konstnärer i sitt fack den, som åtnjuter det största
anseendet i verlden, hvarjämte han framstår som en
utmärkt mästare under en tid, då hela den holländska
skolan för öfrigt höll på att sjunka. H:s förste
och äfven bäste lärare var hans fader, Justus
H. (d. 1716), som han ock i sin ungdom ifrigt
bistod i arbetet. Sedan utvecklade han sig sjelf
till sin blifvande storhet genom flitigt studium
af naturen. Också erfor han inom kort mångfaldig
uppmuntran, i det att de förnämste blomsterodlare
i Haarlem täflade i att sända honom sina härligaste
blommor till modeller. Den omständighet, hvari
H. skilde sig från sina föregångare, bestod deri att
han ej som dessa satte sina blommor mot mörk grund,
utan hälst lät dem framstå mot ljus bakgrund, ja
ibland t. o. m. mot den blåa himmelen eller mot
ett landskap. Hans arbeten af denna art äro de,
som skattas högst. Men under det hans blommor äro
utsökta, äro deremot landskapen idealiserade och
osanna. Af H:s bilder, som alltid blifvit högt
betalade, finnas tvänne i Sveriges nationalmuseum,
C. R. N.
Huzuler. Se Hutsuler.
Huzvaresch (Uzvaresch, Zevaresch), ett ord i
medelpersiska l. pehlvispråket af outredd betydelse
och härledning, betecknar ett egendomligt skrifsätt,
som nyttjades vid affattandet af vigtigare skrifter
på pehlvispråket. Sannolikt sammanhänger stammen
i uz-var-esj med Sanskr. var-na, "bokstaf". För
ordets faktiska betydelse har man blott att hålla
sig till en vigtig och utförlig upplysning i det
arabiska arbetet "Kitab-al-fihrist", hvilken af Haug,
jämte Spiegel, den förnämste representanten för
den eranska filologien, tolkades såsom "ett slags
skrifsätt". Huzvaresch afser otvifvelaktigt det
egendomliga bruk att skrifva och läsa, som bestod
deri att man icke skref det inhemska persiska
ord man ville, t. ex. nan, bröd, gusjt, kött,
utan i dess ställe ett utländskt, nämligen det
motsvarande semitiska (arameiska) lahma, bisra, men
vid läsandet dock aldrig utsade annat än de persiska
orden. Detta bruk träffade dock blott omkr. 1,000 ord;
de öfriga skrefvos så, som de lästes. Något liknande
förekommer vid en af japanskans tre skrifformer,
att man nämligen nyttjar det motsvarande kinesiska
ordets skrifform, men alltid utläser det på
japanska. F. n. synes den ofvannämnde Spiegel vara
nästan ensam om att anse Huzvaresch för det rätta
namnet på det språk (den sassanidiska dynastiens
officiella språk, hvarpå de heliga avestaböckerna
öfversattes och kommenterades), som alla yngre
eranister kalla pehlvi (se d. o.). H. A.
Hübmaier, Balthasar, tysk anabaptist
(vederdöpare), f. omkr. 1480 i Friedberg, nära
Augsburg, var lärjunge af Eck samt katolsk prest
och teologie professor, men bragtes genom studiet
af Paulus’ och Luthers skrifter samt personliga
förbindelser med Zwingli och andra reformatorer
att omfatta protestantismens sak. Senare vanns
han genom Thomas Münzer för anabaptismen och
utgaf från olika platser i Österrike och Schweiz
häftiga skrifter mot läran om barndopet. Han fördes
häktad till Wien, anklagades för att hafva anstiftat
oroligheter bland bönderna och dog på bålet, d. 10
Mars 1528. Hans hustru, som styrkt honom i hans
uppträdande, dränktes tre dagar derefter i Donau.
P. F.
Hübner, Johann, tysk läroboksförfattare och genealog,
föddes 1668 i Türchau, nära Zittau, och dog 1731
som rektor vid Johanneum i Hamburg. Hans skrifter
i geografi (Kurze fragen aus der alten und neuen
geographie, 1693; 36 uppl. under H:s lifstid) och
historia (Kurze fragen aus der politischen historie
och de mycket nyttjade Genealogische tabellen) hade
en väckande inflytelse på sin tid, och hans bibliska
historia, Zweimal 52 auserlesene biblische historien
(1714), har i Tyskland utgifvits i 107 upplagor samt
i Sverige i flere bearbetningar och ett stort antal
upplagor. H:s son Johann var advokat i Hamburg, men
verkade dessutom såsom skriftställare i faderns ande
och dog 1753.
Hübner. 1. Rudolf Julius Benno H., tysk
historiemålare, f. 1806 i Oels (Schlesien), var en
bland grundläggarna af målareskolan i Düsseldorf. 1821
kom han in i akademien i Berlin och vardt 1823
lärjunge hos Schadow, som han 1826 följde till
Düsseldorf. Efter att hafva flyttat tillbaka till
Berlin for han 1829 till Italien, var 1831 åter i
Berlin och 1833 i Düsseldorf, hvarefter han 1839
följde sin svåger Bendemann till Dresden. Han blef
1841 professor vid der varande akademi och 1871
direktör för målningsgalleriet. Död i Loschwitz
vid Dresden d. 7 Nov. 1882. - H. utmärkte sig
såsom konstnär mera för klart förstånd än skapande
fantasi. Dermed sammanhängde äfven hans kritiska
förmåga och hans mångsidiga bildning, hvilket allt
gjorde honom till en framstående lärare. I början,
såsom i det hela Düsseldorfs-målarna, tillgifven
den romantiska riktningen, gick han sedan öfver
till bibliska ämnen och målade i senare tider
äfven betydande historiska bilder. Ur dessa olika
klasser må såsom exempel nämnas Isabellas befrielse,
efter Ariosto (1828), Ijob och hans vänner (1838,
nu i Frankfurt), Den gyllene tiden (1847, i Dresdens
galleri; en reproduktion af denna figurrika målning
finnes sedan 1866 i Berlins nationalmuseum) och
Luthers disputation med Eck (i Dresdens galleri). -
Vid sidan af sin omfattande konstnärsverksamhet
sysselsatte sig H. jämväl med literära arbeten
af konstvetenskapligt och kritiskt innehåll. Han
uppträdde äfven såsom skald, med Bilderbrevier der
Dresdener galerie (1857), öfversättningar af Petrarcas
sonetter ("Hundert ausgewählte sonette Petrarcas",
1868) och flere samlingar dikter. - 2. Ernst
Willibald Emil H., tysk språk- och fornforskare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
