Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på förhållandet mellan dessa vätskor. Efter den
enas eller den andras öfvervigt bestämdes de fyra
temperamenten, och på grund deraf nyttjades ordet
för att beteckna menniskornas egendomligheter och
underliga sinnelag. Så skref Ben Jonson, Shakspeares
samtida, en komedi: "Every man in his humour"
(1598), i hvilken han tecknade en mängd på sådant
sätt excentriska karakterer. (I svenskt tryck lär
ordet humorist första gången förekomma i titeln till
den af And. Bergstedt 1793 utgifna diktsamsamlingen
"Humoristen, innehållande åtskilliga försök".) -
Redan Shakspeare och hans tid begagnade ordet humor
än om sjelfva sinnelaget, än om de lustiga infall,
som derifrån leda sitt ursprung. Denna dubbla
betydelse har ordet bibehållit, och den har äfven
lagt grunden till en dubbel skiftning i begreppets
framträdande, dels psykologiskt, dels estetiskt. I
det förra hänseendet märkes, att ordet i de moderna
språken närmast betyder temperamentsbeskaffenhet,
en blandning af skämt och allvar, en särskild
förmåga att behandla allvarliga ting på ett skämtsamt
sätt. Men detta går för sig så, att föremålets allvar
ingalunda tillintetgöres, utan endast en harmlös
lek dermed drifves, såsom om man visserligen ville
något nedstämma dess värdighet, men endast för
att betaga detsamma allt sådant, som kunde synas
tryckande och besvärande, och gent emot detta allvar
söka gifva sinnets glädtighet och frihet gällande
kraft. Med humor kan sålunda allt, som är allvarligt,
behandlas: å ena sidan allt, som verkligen är högt och
betydelsefullt, eller sådant, som har en stor sida,
men för öfrigt kan vara behäftadt med fel, eller det,
som ger sig sken af att vara stort, men är obetydligt,
till och med ofullkomligt; å andra sidan äfven det
vidriga, hårda, oangenäma, bittra och sorgliga. Det
höga och stora dragés visserligen ned, men göres
också på samma gång menskligare och förtroligare;
det vidriga och bristfulla får sina lyten påpekade,
men med mild glädtighet, och det sorgliga framställes
från sin harmlösaste synpunkt. Öfverallt framhålles
den menskligt urskuldande, försonande sidan, som
ställer det stora och det lilla på samma linie af
jordisk ofullkomlighet och inskränkning, så att
det höga visar sin bräcklighet och det bräckliga
sin slägtskap med högheten; men denna nivellerande
jämlikhetsförklaring ser allting med godmodigt löje
och en känsla af sympati i hjertat. Humorn såsom
temperamentsbeskaffenhet förenar sålunda allvarets
skönhet med det sköna, som tillhör det glada lynnet;
och den behagar oss derför att den leker med allvaret,
utan att skada det, ty den leker på ett egendomligt
fritt, gladt och sympatetiskt sätt. (Jfr Köstlin,
"AEsthetik", sid. 192 o. f.) Men humorn framträder
ej blott som temperament och stämning, utan äfven
som konstform, som humoristisk framställning. I detta
hänseende kunna vi se saken dels rent estetiskt, dels
historiskt. Rent estetiskt, estetiskt-filosofiskt,
har humorns begrepp först blifvit undersökt af Jean
Paul Eichter ("Vorschule der aesthetik", 1804); men
efter honom har vetenskapen vacklat mellan de olika
åsigter, enligt hvilka humorn antingen var en art af
det komiska eller en särskild uppenbarelseform af
det sköna. Derom äro alla ense, att i humorn ingå
tragiska och komiska element; men under det Vischer
och hans anhängare hafva svårt att hålla humorn qvar
som en särskild form - ehuru visserligen den högsta -
af det komiska, har Zeising och med honom Carrière
m. fl. utan tvifvel riktigt förklarat humorn vara
en mellanart mellan det komiska och det tragiska,
men en sjelfständig mellanart, hvilket äfven till
fullo bestyrkes af de historiska förhållandena. Men då
humorn sålunda är en blandning af skämt och allvar, af
komiskt och tragiskt, så kunna de bägge ingredienserna
förekomma i olika blandning, och på grund deraf
uppkomma olika arter af humor. Den renaste arten, den
enkla humorn, är den, i hvilken de bägge insatserna,
skämt och allvar, äro jämnt blandade med hvarandra;
men derjämte finnes en glad humor, i hvilken det
komiska är öfvervägande, och en allvarlig humor,
der det tragiska ligger öfver. Denna senare kan
öfvergå till bitter humor, der det lustiga lynnet
ännu delvis förmår lyfta sig öfver sorgen, men slutar
som bruten humor, der det sorgliga i jordelifvet
framträder i full skärpa, med möda mildradt af
ett skämt, som närmar sig förtviflans utbrott. -
De hufvudegenskaper, som tillhöra den humoristiska
framställningen, skall man bäst lära känna genom den
historiska undersökningen. I historiskt hänseende må
då först iakttagas, att humorn är en förmögenhet, som
uteslutande tillhör den kristna menskligheten; och
inom den kristna verlden finner man honom i allmänhet
hos de folk och inom de tider, hvilka hållit sig
mest fria från den klassiska stilens inflytande,
alltså hos angelsachser, tyskar och skandinaver,
samt under medeltidens, den äldre och den nya
romantikens dagar, men icke hos italienare och
fransmän eller hos öfriga folk under deras beroende
af den abstrakta klassiciteten. Hos de gamle är det
blott en och annan, som kan sägas förebåda humorn,
såsom Sokrates i hela sin verldsuppfattning, till en
del äfven Aristofanes. med sin kolossalt fantastiska
komik, samt några af de författare, som höra till den
sen-alexandrinska öfvergångstiden, då klassiciteten
gick under. Deremot utmärker sig antiken, likasom
den moderna abstrakta klassiciteten, för en komik,
som är öfverlägsen och satirisk, som beler och
gisslar, men icke ler med tårar i ögat och sympati i
hjertat. Humorn är nämligen en egenskap hos känslan,
framträdande i fantasiform; satiren är ett verk af
förståndet, som för sitt framträdande lånar fantasiens
bilder. Humorn har också erhållit många sinnrika
symboliska beteckningar; man har på honom tillämpat
Homeros’ uttryck om Andromache: "dakryoen gelasasa"
("leende i tårar"), Shakspeares "smiling in grief",
m:me de Staels "la tristesse dans la gaité" och
Tegnérs ord om Bellman: "en sorg i rosenrödt". Den
historiska betraktelsen lärer oss nämligen, äfven den,
att humorn är ett dubbelväsende, som håller fast vid
verkligheten, men på samma gång erkänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
