Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hospites ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gesammtkunstwerk vom standpunkte der formalen ästhetik (1877)
samt Die lehre von den musikalischen klängen
(1879). Sistnämnda intressanta skrift anknyter
sig till den nyaste naturvetenskapliga skolan af
harmoniker (Helmholtz, v. Oettingen, Riemann)
och ger en lika enkel som förståndig förklaring af
harmonilärans problem. A. L.
Hostrup, Jens Kristian, dansk skald, född i Köpenhamn
d. 20 Maj 1818, blef 1837 student och skref för
"studenterforeningens" gillen sina första lyriska
dikter, till största delen dryckessånger och
skämtsamma visor. För samma förenings dramatiska
föreställningar skref han sina första vådeviller
eller, såsom han sjelf sedermera kallat dem,
"sangspil": Den tredje (1840; "Den tredje", öfvers. af
K. Almlöf, 1856), Den gamle elsker (1842), Gjenboerne
(1844; fri bearb., under titeln "Lyckans galoscher",
1852), Intriguerne (1845) och En spurv i tranedans
(1846; "Sparfven ibland tranor", 1852, "Armringen",
bearbetning af F. Hedberg, 1854). H:s visor sjöngos
snart öfver hela landet, och från 1847 funno flere
af "studentkomedierna" vägen till den kungliga
scenen. Under krigsåren skref han de muntra sångspelen
Familietvist eller Det märkvärdige år (1848) och
Soldaterlöjer (1849; "Soldatputs", 1852, "Ett skämt
eller Flickan och soldaten", med kupl. af F. Hedberg,
1853). Grundtonen i alla dessa stycken är ett harmlöst
skämt, försatt med ett starkt romantiskt element, samt
framträder originellast och saftigast i "Gjenboerne",
obestridligen H:s bästa arbete. Dock kan skämtet
någon gång äfven blifva satiriskt riktadt mot ett
eller annat tidslyte; särskildt gisslas den snobbiga
penningearistokratien på ett lustigt och ganska skarpt
sätt i "En spurv i tranedans". H. har emellertid
sökt träffa djupare. Hans första försök, lustspelet
Ästhetisk sands (1849), hvari han sökte blotta det
högmod, som sätter estetisk bildning öfver sedligt
värde, blef emellertid ej drabbande. Af vida större
betydelse är sångspelet Äfventyr på foderejsen (1850;
"Äfventyr på en fotresa", bearb, af J. Jolin, 1851),
hvilket stycke, ehuru icke fritt från sentimentalitet,
ännu behåller publikens gunst, under det att deremot
det moraliserande skådespelet Tordenvejr (1850) aldrig
lyckats tillvinna sig densamma. I Mäster og lärling
(1852) äro romantik och satir, den senare mot den
dåliga, demagogiska pressen, djerfvare och rikare
blandade än i något annat af H:s stycken. Sedan
H. gjort en resa i Norge och lärt känna
Asbjörnsens "Huldreäventyr", skref han (1853) den vackra
musikaliska idyllen En nat mellem fjäldene ("En natt
bland fjällen", 1858). I Dröm og dåd (1854), ett
skådespel på vers, som till byggnad och stil delvis
erinrar om Shakspeares lustspel, återupptog han på
ett hyper-romantiskt sätt den gamla Aladdinstypen;
och i sångspelet Feriegästerne (1855) angrep han
den lärda inbilskheten, men träffade endast helt
ytligt sitt mål. Redan 1844 hade H. tagit teologisk
ämbetsexamen, och 1855 blef han prest i Silkeborg,
hvarifrån han 1862 förflyttades till Frederiksborg,
der han verkade som en mycket omtyckt predikant –
en samling af hans predikningar är utgifven –, tills
han 1882 på
grund af sjuklighet tog afsked. Under denna tid
utgaf han Viser og vers (senaste uppl. 1872). Som
teolog och prest slöt H. sig nära till den
grundtvigska riktningen, äfven sedan den politiska
grundtvigianismen så godt som smultit tillsammans med
den kristendomsfientliga radikalismen, hvilken inom
literaturen framträdt i den sedan 1872 blomstrande
s. k. realistiska poesien. Derigenom har H. på
senaste tiden lockats att skrifva för teatern,
nämligen det realistiska äktenskapsdramat Eva (1881;
uppf. i Stockholm s. å.), som, oaktadt en ypperlig
dialog och en vacker grundstämning, till följd af den
mycket svaga karaktersteckningen knappt kan häfda
sin plats vid sidan af H:s glada ungdomsarbeten.
C. R.
Hotagen. 1. Kapellförsamling i Jämtlands län, Lits
tingslag. 665 innev. (1881). Församlingen hörer till
Föllinge pastorat, Hernösands stift, Jämtlands norra
kontrakt. – 2. Lappförsamling i Jämtlands län. 168
innev. (1881). Församlingen, som icke bildar någon
kommun eller del deraf, hörer till samma pastorat
som den föregående.
Hotchisskanon. Se Kulspruta,
Hôtel [åtell], Fr. (af Lat. hospitalis,
gästvänlig). Se Hotell. – Hôtel de ville [-dö vill],
Fr., "stadshus", rådhus. – Hôtel Dieu [-djö], stort
hospital och sjukhus i Paris.
Hotell (Fr. hôtel, se d. o.), af en hög statsämbetsman
eller en rik och förnäm familj bebodd byggnad i stad
(t. ex. ministerhotell); (stort) värdshus; hus,
som innehåller möblerade rum för resande (Fr. hôtel
garni).
Hothamisland. Se Ferdinandea.
Hother kallas Balders baneman i den af Saxo
Grammaticus framställda Balderssagan, och
han motsvarar således norröna mytologiens Had
(Isl. Höðr). Enligt Saxo var Hother dock icke en
blind gud, utan en fager och i alla idrotter väl
förfaren konungason, som vunnit sin fostersysters,
Nannas, kärlek. H. fick dock snart en farlig
medtäflare i halfguden Balder. Efter ett par
drabbningar mellan dem och deras härar träffade
H. en gång Balder helt allena och nedstack honom
med svärdet Miming, det enda vapen, hvarmed Balder
kunde såras. Oden aflade sedan med den ruthenske
konungens dotter Rind en son, som skulle hämnas
Balders dråp. Denne son heter Bo enligt Saxo och
motsvarar eddornas Våle. Bo bekrigade H., som stupade
i slaget, men Bo blef sjelf dödligt sårad och dog
dagen derefter. – Saxos berättelse afviker, såsom
man finner, högst väsentligt från eddornas skildring
af Balders död och dermed sammanhängande händelser.
Th. W.
Hotho, Heinrich Gustav, tysk konsthistoriker, f. 1802,
d. 1873 i Berlin såsom direktör för det k. museets
kopparstickssamling. Hans förnämsta arbeten äro
Geschichte der deutschen und niederländischen malerei
(1840–43), Die malerschule Huberts van Eyck (1855–58;
ofullb.), Die meisterwerke der malerei vom ende
des 3 bis anfang des 18 jahrhunderts in photo- und
photolithographischen nachbildungen (börjadt 1865;
ofullb.) och Geschichte der christlichen malerei
(1867–72; ofullb.). H. utgaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
