Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoppbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisontalplanet befintligt föremål erhålles på det sätt att
från alla punkter på kroppen, som äro bestämmande
för dess form, nedfällas linier, vinkelräta mot
horisontala planet. 1. G. E. 2. H. W. W.
Horisontalt batteri, befästningsk., en ursprungligen
tysk, oegentlig benämning på ett batteri,
i hvilket kanonerna stå på den naturliga marken
(bauhorizont), således hvarken i en nedskärning eller
på en kanonbank. Numera kallas i Sverige ett sådant
batteri markbatteri. O. A. B.
Horisontalvinkelmätning. Se Geodesi.
Horisontel. Se Horisontal 1.
Horitz (Tsjech. Horic, uttal.: hårsits), stad
i norra Böhmen, n. v. om Königgrätz. 6,017
innev. (1880). Linne- och yllemanufakturer.
Horjah-upproret, ett uppror i Siebenbürgen 1784–85,
uppkalladt efter en siebenbürgsk valak, Horjah,
som gjorde ett dumdristigt försök att svinga sig upp
till konung af Valakiet. Då valakerna med anledning
af en utfärdad konskriptionslag, genom hvilken, efter
deras tro, bl. a. deras dagsverksskyldighet till de
magyariske jordegarna aflyftes, vägrade godsegarna
sin tjenst, inbillade H. dem, att han af kejsar
Josef II erhållit fullmakt att döda de jordegande
magyarerna. Ett fruktansvärdt uppror utbröt, under
hvilket en mängd byar och adelsslott förstördes samt
flere tusen menniskor omkommo. Sedan H., "Daciens
konung", blifvit tillfångatagen och afrättad, 1785,
kufvades upproret snart.
Horla, socken i Elfsborgs län, Kullings
härad. Arealen 2,135 har. 625 innev. (1881). Annex
till Hol, Skara stift, Kullings eller Gäsene
kontrakt.
Hormayr, Joseph von, friherre, österrikisk ämbetsman
och historiker, f. 1782, d. 1848, blef 1803
hofsekreterare och direktör för geheime hof-, stats-
och hus-arkivet i Wien, biträdde 1809 A. Hofer vid
organiserandet af upproret i Tyrolen mot bajrarna och
fransmännen samt ledde i egenskap af hofkommissarie
detta lands civilförvaltning till stilleståndet
i Znaim (s. å). 1828 lemnade H. Österrike för att
slippa ifrån all beröring med furst Metternich, som
han kallade den "folkförderfvande egoisten", och gick
i bajersk tjenst. Han var bajersk ministerresident
först i Hannover och 1839–46 hos hansestäderna. 1847
utnämndes han till riksarkivarie. I de flesta
af sina skrifter behandlar H. Österrikes och
Tyrolens historia. Bland hans arbeten märkas:
Kritisch-diplomatische beiträge zur geschichte
Tirols im mittelalter (1802–03; ny uppl. 1805),
Österreichischer Plutarch, oder leben und bildnisse
aller regenten des österreichischen kaiserstaats
(1807–20), Taschenbuch für vaterländische geschichte
(1810–48), Allgemeine geschichte der neuesten zeit,
vom tode Friedrichs des grossen bis zum zweiten
Pariser frieden (1817–19; 2:dra uppl. 1831) och Wien,
seine geschichte und seine denkwürdigkeiten (1823–25).
Hormisdas, romersk biskop 514–23, motsatte sig den
östromerske kejsaren Anastasius’ försök att återställa
enheten mellan den öster- och vesterländska kyrkan.
Horn (Lat. cornu), zool., förekomma, mestadels parvis,
dock stundom ett eller flere till antalet, hos
boskapsdjuren (Pecora) och noshörningar
(Rhinocerotidae) samt tjena dem som vapen; honorna
sakna ej sällan horn eller hafva dem något annorlunda
bildade och smärre. Man skiljer mellan benhorn,
som äro massiva, bestå af benämne och nästan
alltid årligen affalla, samt slidhorn, som nästan
alltid qvarsitta samt äro trattformigt ihåliga;
båda slagen äro fästa på utskott från pannbenen,
noshörningarnas deremot på nosen. Vid slidhornens
bildning öfverdraga dessa benutskott sig med en
hårlös, hornartad betäckning, under hvilken ett nytt
lager årligen utvecklas, hvarigenom de äldre lagren
höjas, och hornet således växer till i längd och
tjocklek. Om benhornens beskaffenhet och utveckling
se Hjortdjur. Såväl i histologiskt som i kemiskt
hänseende öfverensstämmer hornmassans sammansättning
med öfverhudens; hon består nämligen af celler,
som äro förenade genom en intercellularsubstans
och ej utbilda sig vidare, utan förtorka, samt
är af enahanda art med det ämne, hvaraf djurhår,
naglar, klor, hofvar, sköldpaddskal och fogelfjädrar
bestå. – Horn uppmjukas vid värme och löses nästan
helt och hållet af kali. Hornmassan kan förarbetas
till en mängd olika föremål, såsom kammar,
blåsinstrument, knappar, dosor. Af hornaffall
o. d. beredes blodlutsalt, gelé, djurkol m. m.
C. R. S.
Horn (Ital. corno, Fr. cor), musikt., urgammalt
tonverktyg, befintligt hos alla kulturfolk
och förfärdigadt af horn, ben, elfenben eller
metall. Urbilden för detta instrument är det
urhålkade djurhornet, som ock skänkt detsamma både
dess namn och dess koniska rörform. Genom denna
form skiljes det i allmänhet från trumpetslägtet,
med trängre, cylindriskt rör, ehuruväl båda slägtena
hos flere äldre folk, såsom kineser och egypter,
icke äro strängt begränsade. På Kiviks-monumentet (se
d. o.) från bronsåldern finnas afbildade två horn af
olika gestalter, det ena liknande den indiska nursing,
det andra mera närmande sig de präktiga, svängda
bronshorn, som hittats i torfmossar. Under medeltiden
nyttjades af de förnäma på jagt och i krig dyrbart
snidade elfenbenshorn. En mångsidigare användning
fick instrumentet först efter 11:te årh. genom
"die fahrenden leut" (kringresande musikanter),
hvilket ock ledde till förfärdigande af olika former,
såsom zinker, kornetter samt corno di caccia, den
närmaste förebilden för vårt valdhorn. Det sistnämnda
berättas vara omkr. 1680 uppfunnet i Paris (hvarför
det ock ännu kallas franskt horn, till åtskilnad från
engelskt horn, se d. o.) samt derifrån af en grefve
Spörken öfverfördt till Tyskland. (Dess kretsrunda
form finnes emellertid redan i afbildningar från
1500-talet.) Under förra hälften af 18:de årh. kom det
in i opera- och kammarmusiken. – Valdhornet består af
ett högst omkr. 5 m. långt, i flere cirklar böjdt,
koniskt mässingsrör, som är försedt nedtill med ett
vidt klockstycke l. ljudtratt och upptill med ett
koniskt munstycke, af mässing eller silfver, samt
skiljer sig genom både formen och den vekare klangen
från trumpeten. De toner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
