Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoppbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hor, det inhemska namnet på santalerna. Jfr Kol och
Santaler. H. A.
Horæ canonicæ ("kanoniska timmar"), Lat.,
egentligen kanoniskt (se Kanon) bestämda
andaktsstunder under dygnet; äfven sjelfva de
böner, som vid dessa tillfällen upplästes eller
afsjöngos. Redan i den gamla kyrkan ålades såväl
prester som lekmän att iakttaga de tre i synagogan
öfliga bönetimmarna (kl. 9 f. m., 12 middagen samt
3 e. m.). Dertill fogades sedermera i klostren böner
vid eller kort efter midnatt, vid dagens och nattens
inbrott samt vid sängdags. Dygnets "timmar" blefvo
således sju (på vissa orter åtta), hora matutina
(kl. 3 f. m.), prima (kl. 6 f. m.), tertia (kl. 9
f. m.), sexta (kl. 12 midd.), nona (kl. 3 e. m.),
vespera (kl. 6 e. m.), completorium (kl. 9 e. m.),
samt nocturnum medianum (midnatt), hvilken dock
oftast fick sammanfalla med matutina. I klostren
gafs medelst ringning eller en basunstöt tecken till
bönetimmen, då munken genast skulle träda ut ur sin
cell för att taga del i den gemensamma andakten. Under
medeltiden utgjorde iakttagandet af dessa bönetimmar
en väsentlig del af det kanoniska lifvet, ehuruväl
det, liksom mycket annat, längre fram råkade i
förfall. I den utvecklade form "timmarna" (bönerna)
fingo under 13:de årh. utgöras de hufvudsakligen
af psalmer och bibeltexter, omvexlande efter dagens
och kyrkoårets olika tider. Numera afsjungas dessa
"timmar" dagligen i de flesta kloster, men endast
i dom- och kollegialkyrkor; vid andra kyrkor nöjer
man sig med att sjunga dem på sön- och helgdagar
och att på öfriga dagar i veckan blott uppläsa dem.
P. F.
Horaker (Podhoraker, "bergsbor"), folkslag af
tsjechisk stam i böhmisk-mähriska gränsbergen. Deras
antal uppgår till omkr. 280,000.
Horapollon, ett genom sammansättning af det
egyptiska gudanamnet Horus och det grekiska
Apollon bildadt namn, härrörande från den tid, då
i Alexandria egyptiska och grekiska kulturelement
möttes och blandades. Så hette bland andra en
berömd grammatiker från Fenebethis i Egypten,
hvilken under kejsar Theodosius (slutet af
4:de årh. e. Kr.) lefde dels i Alexandria, dels
i Konstantinopel. Under hans namn eger man ett
på grekiska skrifvet arbete i två böcker (nyaste
uppl. af C. Leemans, 1835, och A. Turner Cory, 1840)
öfver hieroglyferna, hvilket gifver sig ut för att
vara af en för öfrigt obekant Filippos öfversatt
från H:s egyptiska original, men i många afseenden
bär spår af att vara en psevdonym kompilation. För
tolkningen af egypternas fornskrift eger det föga
värde, hälst det förklarar endast de symboliska
hieroglyferna, men lemnar de fonetiska utan afseende.
A. M. A.
Horatius [-tsius], fornromersk patricisk ätt, bland
hvilkens medlemmar märkas. 1. De tre Horatierna
(Horatii), som utkämpade striden med Curiatierna
(Curiatii). Sägnen förmäler nämligen att, då
romarna under konung Tullus Hostilius förde krig mot
albanerna, på hvardera sidan tre kämpar utvaldes att
afgöra striden. Albanernas kämpar voro trillingbröder
vid namn Curiatius, romarnas likaså trillingbröder
af slägten H. De förre tycktes i början skola vinna
seger, ty två af romarna föllo. Men den tredje
lyckades genom list skilja de tre motståndarna
från hvarandra och besegra dem, den ene efter den
andre. Derefter skall han vid hemkomsten hafva i
vredesmod dödat sin syster, som varit förlofvad
med en af Curiatierna, då hon med veklagan mötte
honom. Dragen inför rätta, blef han slutligen skonad
af folket, till hvilket han vädjade. Till följd af
Horatiernas seger lades staden Alba under Rom. Hela
berättelsen tillhör sagans område, och man anser,
att den syftar på en strid mellan patricier. –
2. Marcus H. Pulvillus, konsul 509 f. Kr., deltog
verksamt i frihetsstriderna. 3. Publius H. Cocles
(den enögde) skall hafva nästan ensam försvarat
pålbron, som vid Rom leder öfver Tibern, mot de
Rom anfallande etruskerna under konung Porsenna
(omkr. 508 f. Kr.) och, sedan hans landsmän lyckats
rifva bron, kastat sig i Tibern och simmande
uppnått andra stranden. 4. Marcus H. Barbatus (den
skäggige) var en af de ifrigaste motståndarna till
decemvirerna och hjelpte till att störta dem. Han
blef derefter vald till konsul, 449 f. Kr., och
genomdref jämte sin ämbetsbroder, Valerius, lagar,
som skyddade plebejernas rättigheter, såsom om
giltigheten af tribusförsamlingarnas beslut m. m.
R. Tdh.
Horatius [-tsius]. Quintus H. Flaccus, romersk
skald, föddes d. 8 Dec. 65 f. Kr. i Venusia,
på gränsen af Apulien och Lukanien, i en vildt
naturskön trakt. Fadern tillhörde de frigifnes
stånd och innehade någon tid en uppbördsmans
befattning. Uppfylld af kärlek för sin son, egnade
han sig med varm ifver åt dennes utbildning till
dygd och visdom samt flyttade till det ändamålet
från sin landtgård till Rom, der den unge H. fick
gå i skola hos den stränge Orbilius. Sedermera
företog den unge mannen en resa till Athen och
invigdes der i den grekiska bildningen, framförallt
i filosofien. Ungdomlig hänförelse för den romerska
republikens sak ledde H. och andra jämnåriga att följa
Brutus’ (Caesars mördare) fanor. Slaget vid Filippoi
(42 f. Kr.), som hans parti förlorade, och der han
räddade sig med flykten, gjorde dock ett snöpligt
slut på hans militäriska bana, och han återvände
till Rom. Fattig, ty hans egodelar blefvo segrarnas
byte, egnade han sig åt literär verksamhet och blef
snart genom skalderna Virgilius och L. Varius bekant
med Maecenas. Denne skänkte honom ett landställe
vid Tibur i Sabinska landet (ej långt från Rom) och
hedrade honom med förtrolig vänskap. Genom Maecenas
blef H. också bekant med Augustus, som fann stort
behag i hans umgänge och ville fästa honom närmare
vid sin person. Nöjd med en anspråkslös befattning i
qvestor-(skattmästare-)kansliet, afslog H. alla anbud
om upphöjelse samt tillbragte sin tid i Rom och på sin
kära sabinska landtgård, njutande af ett stilla, men
angenämt lif, som förljufvades af diktkonsten. Han dog
8 f. Kr., kort efter sin beskyddare och vän Maecenas.
H. är en af Roms förnämsta skalder, och hans egen
förutsägelse att efterverlden skulle egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
