Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homo proponit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vigt af 1,425–1,430. Småningom stelnar honingen till
en ogenomskinlig, likformig, hvit eller ljusgul,
finkornigt kristallinisk massa af en egendomlig,
mycket söt smak. Sämre honing är mörkare gul eller
brungul, grofkornig, med större eller mindre klumpar
och mindre behaglig smak, hvilken, om honingen börjat
jäsa, är syrlig. I Sverige frambringas f. n. honing i
tillräcklig mängd för landets behof. Honing förfalskas
på åtskilliga sätt, såsom genom tillsats af vatten
(den egentliga vigten blir derigenom lägre, så
att t. ex. ett färskt ägg icke flyter på en sådan
honing), genom inblandning af mjöl eller stärkelse
(upptäckes genom blandningens upplösning i ljumt
vatten, då de främmande ämnena förblifva olösta)
och af morotssaft (röjes af den mörkbruna färgen
och den egna smaken) o. s. v. – Renad honing, mel
depuratum, beredes enligt Ph. Suec. af en blandning af
100 delar vanlig honing och 200 delar destilleradt
vatten, hvilken i tennkärl under en timmes tid
hålles vid en värme af nära 100° C. utan att få
koka. Sedan blandningen stått en natt att svalna,
tillsättas 2 delar groft pulveriseradt träkol, som
nyss blifvit glödgadt och genom siktning befriadt
från finare pulver. Blandningen får ytterligare stå
under tolf timmar, omröres emellanåt och silas genom
en filtreringshatt af filt. Den genomgångna klara
vätskan afdunstas i ångbad till 1,33–1,34 eg. v. Renad
honing bör vara klar, brungul (eller, försigtigt
afdunstad, guldgul) och bör lösas klart i vatten. –
Honing nyttjas för hushållsbehof (i stället för
socker och syrup) samt anlitas ofta af dem, som lida
af bröstkatarrer ("hosta och heshet"). Dess verkan
är uppmjukande, lenande, närande och, i större dos,
afförande. Blandad med mjöl, ägg-gula och matolja,
är honing ett godt uppmjukande medel å bölder och
inflammatoriska svullnader (börjande bröstbölder),
O. T. S.
Honingsbjörn. Se Veckelbjörn.
Honingsblomman, Herminium Monorchis L., bot., en
liten ört af nat. fam. Orchideae L., kl. Gynandria
L., med blott en enda, nästan klotrund stamknöl vid
stjelkens bas och en annan (för det följande året)
på en vågrät utlöpare från stjelkbasen, som omgifves
af (vanligen) endast två blad. Blommorna äro små,
gröngula, sittande i ett smalt, tämligen tätt ax,
luktande likt honing. Honingsblomman förekommer,
på fuktig, mossbelupen mark, här och der i södra och
mellersta Sverige. O. T. S.
Honingsdagg, bot., den sötaktiga, klibbiga vätska,
som stundom förekommer å blad och äfven andra
växtdelar. Enligt somliga botanisters åsigt är den
en utsvettning från bladen sjelfva, framträdande
under hastiga temperaturvexlingar, enligt andra
en afsöndring af bladlöss, hvilka, såsom bekant,
frambringa en sötaktig saft, som begärligt
fortäres af myror. Honingsdagg kallas äfven det
sötaktiga, tjockflytande slem, som afsöndras
ur sådana rågblommor, som blifvit angripna af
sporer till mjöldrygesvampen, Claviceps purpurea
Tul. Allmogen säger, att sådana rågax "rinna".
O. T. S.
Honingsglandel. Se Honingsgömme.
Honingsgräflingslägtet, Mellivora, zool., ett till
mårdfamiljen, Mustelidae, inom rofdjurens ordning
bland däggdjuren hörande slägte, hvars arter
hafva kort nos och kort svans, klumpig kropp
med bred och platt rygg, små öron, som knappt
höja sig öfver fällen, korta och starka ben,
nakna fotsulor och framtårna försedda med långa
gräf-tår. I öfre käkhalfvan finnas tre
mellantänder, en roftand och en knöltand, hvilken
saknas i underkäken. Honingsgräflingen l. Ratelen,
M. capensis, når en längd af 45 cm., den 25 cm. långa
svansen oberäknad. Hårbeklädnaden är lång och sträf,
färgen är på pannan, nacken, ryggen, skuldrorna och
svansen askgrå, men på nosen, kinderna, öronen,
framhalsen, bröstet, buken och benen svartgrå,
med ljusgrå färggräns. Till kroppsbyggnaden liknar
honingsgräflingen vår vanliga gräfling och lefver
liksom denne i hålor, hvilka han kan gräfva med
förvånande hastighet. Om dagen ligger han stilla; men
under dygnets mörkare del vandrar han omkring för att
uppsöka sin föda, som utgöres af små däggdjur, foglar,
sköldpaddor, rötter, frukter m. m. Hans älsklingsspis
är honing, och derför är han en ifrig bijägare. Äfven
besöker han hönsgårdarna och anställer der stor
förödelse. Fångad som ung, blir honingsgräflingen
ganska tam och roande genom sina putslustiga upptåg.
C. R. S.
Honingsgökarna, Indicatorini, zool.,
bilda en underfamilj af gökarnas familj,
Cuculidae, och ordningen partåiga inom foglarnas
klass. Näsborrarna ligga i en fördjupning mellan
näsbenen och öfverkäksbenet samt äro mer eller mindre
öfvertäckta. Näbben är kort, tjock, nästan rak ock
böjd endast i spetsen. Stjerten är af medelmåttig
längd och grundt inskuren samt innehåller 12 pennor;
vingarna äro långa och spetsiga. Dithörande arter,
hvilka bilda Honingsgökslägtet, Indicator, förekomma
i Afrika, utom två, som äro hemma i södra Asien. De
vistas i skogstrakter, merendels parvis, högst sällan
i små flockar, samt fladdra från träd till träd och
låta dervid höra sitt starka, välklingande läte. Dessa
foglar utmärka sig genom den egendomligheten att de
söka fästa andra djurs och framförallt menniskans
uppmärksamhet på allt ovanligt, som de märka. Dervid
ådagalägga de en påtaglig dristighet samt uppmana med
skrik och besynnerliga åtbörder att följa med. Att
honingsgökarna på detta sätt skulle visa vägen till
bisvärmar, påstås allmänt i de trakter af Afrika,
der dylika foglar finnas. Liksom vanliga göken
lägga honingsgökarna sina ägg i andra foglars,
t. ex. törnskators, spettars och gyllingars, bon;
honan värper på marken och bär derefter ägget i näbben
till det främmande boet, sedan hon först utkastat ett
ägg derur. – Honingsgöken, Indicator Sparmanni,
är ofvan gråbrun, under hvitgrå; strupen är svart,
skuldrorna försedda med en gul fläck, vingpennorna
gråbrunaktiga, med bredt hvitkantade täckfjädrar,
stjertens midtpennor bruna och sidopennorna
bruna och hvita. Längden är 18 cm. Mot biens
sting är denna fogel väl skyddad, emedan deras
gaddar ej kunna genomtränga hans hårda hud.
C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
