Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inomhus (1879) m. fl., har H. i stora kretsar spridt
kunskap om och väckt intresse för insektverlden, som
har så stor betydelse för menniskans ekonomi. Bland
H:s öfriga utgifna arbeten märkas: Anvisning att
igenkänna Sveriges vigtigare löfträd och löfbuskar
under deras blad- och blomlösa tillstånd (1861),
Handbok i zoologi (däggdjuren och foglarna, 1865–71),
Duf- eller hönshöken med alla dess kännetecken
(1866; 2:dra uppl. 1876), Om småfoglarne. Den
nytta de göra och det skydd de behöfva (1869)
samt Om konstgjorda fogelbon och deras innebyggare
(1870). De båda sistnämnda afhandlingarna hafva
kraftigt bidragit till framkallande af skydd för de
nyttiga småfogiarna. O. T. S.
3. Holmgren, Alarik Frithiof, universitetslärare,
fysiolog, den föregåendes broder, född i Vestra Ny
socken i Östergötland d. 22 Okt. 1831, blef 1850
student i Upsala, 1857 med. kandidat, 1860 licentiat
och 1861 med. doktor, sedan han offentligen försvarat
en afhandling Om den hvita blodcellen. Under sin
studietid hade H. flere gånger på förordnande bestridt
praktiska läkaretjenster; men sedan han 1861 utnämnts
till adjunkt i teoretisk och praktisk medicin vid
Upsala universitet, egnade han sig uteslutande åt
fysiologien. Efter att 1861–62 för studier i nämnda
vetenskap hafva vistats i Wien, förordnades han 1862
att tills vidare meddela undervisning i fysiologi vid
universitetet i Upsala och inrättade för detta ändamål
s. å. derstädes ett fysiologiskt laboratorium, det
första i riket. 1864 utnämndes han till professor i
fysiologi. För vetenskapliga forskningar har H. flere
gånger besökt utlandet, t. ex. Berlin och Wien
1863–64, Heidelberg 1869–70 och Paris 1875. Dessutom
har han tagit verksam del i flere af de under de
två senaste årtiondena hållna naturvetenskapliga
och medicinska kongresserna samt såsom deputerad
representerat Upsala universitet vid särskilda
högtidliga tillfällen i in- och utlandet. Bland H:s
många vetenskapliga undersökningar, af hvilka de
flesta ursprungligen äro offentliggjorda i Upsala
läkareförenings förhandlingar, hvarifrån en stor del
öfversatts till främmande språk, märkas främst hans
i början af 1870-talet begynta, med utomordentlig
energi fortsatta, men ännu icke afslutade, utförliga
arbeten öfver färgblindheten, hvilka äfven i praktiskt
hänseende hafva ledt till högst betydande resultat. De
vigtigaste af H:s dithörande afhandlingar äro: Om
den medfödda färgblindhetens diagnostik och teori
("Nord. med. ark.", 1874), hvari han utförligt
redogör för sin metod att genom sefirgarnsdockor
snabbt uppvisa färgblindheten och dess olika
arter, Om färgblindheten i dess förhallånde till
jernvägstrafiken och sjöväsendet (1877), hvilket
arbete öfversattes till franska, tyska, engelska,
ryska och italienska, Om de färgade skuggorna
och färgblindheten (1878), Om pupillarafståndet
hos färgblinda (1879) samt Huru de färgblinda se
färgerna (1880) En uttömmande framställning af ämnet
i hela dess vidd förberedes f. n. (1883) af H. Bland
frukterna af hans forskningar på andra områden af
hans vetenskap böra nämnas följande, i
Upsala läkareförenings förhandl. införda, uppsatser:
Undersökningar rörande iris’ rörelsemekanism med
tillhjelp af calabar och atropin (1866), Om den
verkliga naturen af den positiva strömflutktuationen
vid en enkel muskelryckning (1867), Om retina strömmen
(1871), Om synpurpurn och retina strömmen (1878),
Om Försters perimeter och färgsinnets topografi
(1872), Om en spirograf (1873), Blodcirkulationen
i grodlungan (1874) och Om halshuggning betraktad från
fysiologisk synpunkt (1876; äfven särskildt utg.) samt
Ueber den mechanismus des gasaustausches bei der
respiration (Wiener sitzungsberichte, 1862) och Om
den elektriska strömfluktuationen hos den arbetande
muskeln (Upsala univ. årsskrift, 1874). H. är en
stor vän af kroppsöfningar. 1865–82 var han ordförande
i Upsala studentkårs skarpskytteförening och stiftade
1874 Upsala studentkårs gymnastiska förening,
hvars ständige ordförande han varit. I Tankar om
kroppsöfningar såsom ett af vårt folks angelägnaste
behof (1881) har han kraftigt manat till kroppens
vård och utbildning. H. är ej endast vetenskaps-
och idrottsman, han intager äfven ett framstående rum
såsom talare och skald. Sina i kalendrar, tidningar
och mötesförhandlingar spridda tal och dikter har
H. utgifvit i En samling tillfällighetsdikter och tal
(1882). H. är ledamot af Vetenskapssocieten i Upsala
(1873), Vitterhets- och vetenskapssamhället i Göteborg
(1878), Vetenskapsakademien (1880) och af flere
utländska vetenskapliga samfund. R. T-dt.
Holmgång kallades i den skandinaviska nordens forntid
en tvekamp, hvarigenom tvister äfven rättsligen
afgjordes. De gamla sagorna skilja stundom mellan
två slags tvekamp, nämligen holmgång och envig,
men bruka på andra ställen båda benämningarna utan
åtskilnad. Hufvudsakliga olikheten mellan de båda
arterna af tvekamp bestod deruti att holmgången, som
oftare brukades inför rätta såsom ett bevisningsmedel,
var förenad med flere formaliteter. Vid enviget
var rummet, der de kämpande rörde sig, mindre
begränsadt, och de fingo använda äfven andra vapen än
svärdet samt buro sjelfve sina sköldar. Holmgången
skulle deremot, åtminstone i sin utvecklade form,
försiggå på en utbredd fäll eller pelskappa; de
stridande brukade endast svärd af en viss längd och
vexlade i ordning hugg med hvarandra, hvarjämte
de hade lof att begagna tre sköldar hvardera,
hvilka dock ej höllos af kämparna sjelfve, utan af
deras sköldsvenner. När holmgången nyttjades såsom
rättsmedel, skulle före stridens början då gällande
holmgångslag framsägas af den utmanande; deremot
hade den utmanade, liksom i det egentliga enviget,
rätt att gifva första hugget och att ställa annan man
i sitt ställe. Tvekampen åtföljdes af offring: en oxe,
som kallades blotnöt, skulle offras af segervinnaren,
eller ock offrade före stridens början hvarje kämpe
sitt särskilda blotnöt. Den, som blef först sårad,
kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande
af en summa, holmlösen, som vanligen utgjorde tre
marker silfver. När holmgången gällde besittningen
af egendom, plägade den utmanande ofta visa sin
oegennytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
