Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holberg, Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1718–19 förda striden med A. Hojer (se d. o.),
som H. anföll i latinska skrifter under antagna
namn, synes först hafva gifvit H. lust att skrifva
satiriska dikter. Sedan han pröfvat sin penna i några
först senare utgifna öfversättningar af Juvenalis,
skref och utgaf han (1719–20) en komisk hjeltedikt
i fyra böcker, Peder Paars (öfvers. på svenska
1750), hvilken, ehuru Boileaus "Lutrin" tjenat
H. till förebild, i hufvudsak är ett originelt, ja
i literaturen ensamt stående arbete. Det är dels
en genomförd parodi på forntidens hjeltedikten i
synnerhet "Aeneiden", men ännu mer på pedagogernas
sätt att behandla dem, dels en satir öfver samtidens
dårskaper af alla slag, hvilka tecknas i en rad af
komiska typer. I början uppfattades dikten som en
"skandalskrift", riktad mot bestämda personer, som man
ifrigt ansträngde sig att återfinna under de fingerade
namnen. Den såsom lärd polyhistor och språkman
bekante F. Rostgård, som då var kanslipresident och
egde ön Anholt, hufvudskådeplatsen för händelserna
i dikten, upprördes i synnerhet och anhöll i en
särskild klagoskrift hos konungen, att författaren
måtte åtalas och straffas samt skriften konfiskeras
och brännas af bödeln. Klagomålet lemnades dock utan
afseende af kansliet (d. 12 Febr. 1720), som ansåg,
att boken endast bestod af "fingeret skemt, som
hellere kunde bleven udeladt end skreven". Då den
första förtrytelsen lagt sig, blef inflytandet af
"Peder Paars" utomordentligt stort. Den utkom i många
upplagor, och det blef snart den allmänna meningen att
Danmark ändtligen hade fått en dikt, som kunde mäta
sig med franska och engelska mästerverk. Till "Peder
Paars" slöto sig fem Skemtedigte (1721), af hvilka
i synnerhet den tredje, Critiqve över Peder Paars,
är märklig derför att H. der uttalar sin åsigt om
skaldens uppgift i nationelt hänseende. Ännu vigtigare
var det dock att "Peder Paars" blef anledningen till
H:s största literära bedrift: komedierna. Förut
hade i Danmark icke funnits någon annan inhemsk
dramatisk diktning än de numera alldeles föråldrade
skolkomedierna. Teaterföreställningar gåfvos
af utländingar. Vid hofvet uppfördes italienska
operor samt franska och tyska skådespel; borgarena
bjödos på "tyska komedier", d. v. s. gräsliga
tragedier, fulla af svulst och öfverdrift, som på
rådbråkad danska uppfördes af kringresande tyska
skådespelare. René Montaigu, som tillhörde en afskedad
fransk hofskådespelaretrupp, företog sig 1722 att
på en liten teater i Köpenhamn med ett sällskap af
danska skådespelare uppföra skådespel på danska. Han
började (d. 23 Sept. 1722) med en öfversättning
af Molières "L’avare", med prolog af Rostgård,
som mycket intresserade sig för företaget. Af några
vänner lät också H., halft motvilligt, öfvertala sig
att skrifva för den nya teatern; och få dagar efter
"Den giriges" uppförande spelade de af Rostgård
beskyddade skådespelarna Den politiske kandestöber,
som H. författat och skänkt dem, samt före årets
slut fyra andra femaktsstycken af honom, bland dem
Jeppe på bjerget. Under loppet af år 1723 skref
H. tio nya stycken, bland dem Barselstuen, Jacob
von Thyboe, Den stundeslöse, Erasmus Montanus,
hans djupsinnigaste skådespel, samt den i sin
öfverdådiga lustighet nästan romantisk-fantastiska
parodien på tyska teaterpjeser: Ulysses von Ithacia;
1724 utgaf han ytterligare fem nya stycken. Det var
en i skådespelsdiktningens historia nästan oerhörd
produktivitet, som visserligen aftog något under
de följande åren, men likväl 1728 hade lagt sju
nya stycken till de föregående. Ehuru H:s komedier,
hvilka förargade alla de narrar af olika slag, som
kände sig träffade, i hög grad roade allmänheten,
hade skådespelarna likväl ständigt att kämpa mot
penningesvårigheter och måste flere gånger stänga
teatern. Den stora eldsvåda, som 1728 öfvergick
Köpenhamn, afbröt slutligen alla offentliga
förlustelser, och pietismen, som kom till makten
med Kristian VI (1730), hindrade länge skådespels
uppförande. Först efter Kristian VI:s död (1746)
gåfvos å nyo skådespel, från 1748 i en nyuppförd
teater, och åter framträdde H., med sex nya stycken,
af hvilka visserligen några bära spår af författarens
ålder, men som dock i allmänhet röja en liflighet, som
man knappast skulle vänta att finna hos en så gammal
man. Komedierna äro H:s förnämsta verk. Ehuru de äro
skrifna efter gifna mönster, från hvilka särskildt
det bruket är hemtadt att några af personerna äro
stående typer med bestämda namn, och ehuru många
infall, ja scener äro lånade från föregångarna, äro
dock H:s komedier fullkomligt originella bilder af
tidens dårskap, gripna rakt ur den verklighet, som
omgaf honom, men derjämte tecknade med en så djup
uppfattning af det väsentliga och karakteristiska,
att de ega giltighet för alla tider och land. Derför
funno de också hastigt väg till grannlanden. I Sverige
spelades de mycket af kringresande trupper under åren
1730–50 och sedermera i en nyare tid samt lästes
ännu mera, både på danska och i öfversättningar,
dels af hela samlingen, t. ex. Strengnäs-upplagan
1827–33, med dansk-svensk ordbok, dels af enstaka
stycken, i synnerhet "Jeppe på bjerget", som lärer
vara tryckt i ett vida större antal exemplar i
Sverige än i Danmark. I Tyskland bildade H:s dramer
till omkr. 1770 hufvudbeståndsdelen af teatrarnas
repertoarer, och ännu i nyaste tider hafva de varit
föremål för öfversättningar och undersökningar. Till
Holland, Frankrike och England funno de likaledes
väg. I Danmark och Norge hafva H:s komedier,
ehuru tidtals skjutna åt sidan, dock alltid bildat
repertoarens grundstomme samt genom sin rikedom
på förträffliga uppgifter för skådespelarekonsten
alltid å nyo trängt sig fram i förgrunden, och de
hafva utgifvits i ett mycket stort antal upplagor,
fullständigast af F. L. Liebenberg (1848–54). 1725–26
företog H. en resa till Aachen och Paris, hvarest han
förgäfves sökte att få några af sina nya skådespel
uppförda – hela arten var der redan gammalmodig –,
och efter hemkomsten utgaf han den tämligen matta
dikten Metamorphoser eller forvandlinger (1726),
i hvilken djur förvandlas efter sina karakteristiska
egenskaper till olika slags menniskor. Samtidigt
utkom, med författarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
