Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klagomål öfver hofveriets alltför tryckande börda hafva de
hofveriskyldiga kronohemmanen och torpen l. gatehusen
genom flere olika kungliga beslut under 1800-talet
erhållit rätt att aflösa hofveriet emot en viss,
på olika sätt bestämd, årlig afgäld. Emellertid kan
aflösningssumman i vissa fall blifva en tyngre börda
än hofveriet sjelf, och 63 63/64 hemman och 28 gatehus
hafva också vägrat ingå på aflösningen.
Hofwyl. Se Fellenberg.
Hogarth, William, engelsk tecknare och målare, född i
London d. 10 Nov. 1697, död d. 26 Okt. 1764, var den
förste målare af mera betydande originalitet i England
och trädde i medveten opposition mot det maniererade,
falskt idealistiska måleri, som i början af 1600-talet
representerades af Kent. Son till en landtman,
hade han i sin ungdom kämpat med armodet och sökt
sitt uppehälle med att teckna. Först arbetade han
hos en metallgravör, hvarvid han fick skära namn,
adresser och vapen på metallplåtar. Derefter kom han
i tillfälle att utföra några vignetter till Butlers
"Hudibras" och till Appulejus’ roman "Den gyllene
åsnan", hvilka väckte någon uppmärksamhet. Men
första gången H. verkligen gjorde uppseende var,
då han karikerade en öfverdrifven altartafla af
Kent, hvilken han också lyckades störta från den
tron han usurperat. Under tiden hade han som en
äkta angelsachsare studerat lifvet omkring sig och
småningom uppfostrat sig sjelf till det värf han
skulle uppfylla, nämligen att blifva "den kraftfulle,
ofta nog brutale satirikern, den moraliserande,
ofta nog cyniske målaren i Englands 18:de årh., den
häftige motståndaren mot affekterad konvenans och
falsk elegans i konsten, till och med mot den stora
och ideala stilen" (Philarète Chasles). Efter sin
seger öfver Kent upptogs H. i Thornhills atelier,
men han kunde icke gilla sin lärares åsigter, utan
hånade dem öppet. Deremot fann han behag i dennes
dotter, med hvilken han ock gifte sig utan faderns
tillstånd. För att föda sin familj, medan han i två
år lefde på spänd fot med svärföräldrarna, slog han
sig på porträttmålning; men då han icke förskönade
sina original, utan snarare framdrog i ljuset alla
deras ofullkomligheter och karakteristiska svagheter,
råkade han snart i ogunst hos allmänheten. Detta
tvang honom slutligen öfver till hans sanna sfer,
nämligen satiren, med hvilken han först gjort
uppseende, och till hvilken hela samtiden kände sig
dragen. Äfven de förnämsta literatörerna Addison,
Swift och Fielding utmärkte sig på samma område, i
det de upptogo och framhöllo det omgifvande lifvets
svaga sidor. Detta vardt nu inom konsten H:s uppgift,
för hvilken han lefde och dog, under en hårdnackad
strid mot den menskliga lasten och fåfängan, och han
skaffade sig dermed en mängd fanatiska motståndare. Så
uppträdde han genast mot den i England efter Karl
II:s tidehvarf florerande otukten med en serie af 6
gravyrer, i hvilka han utan barmhertighet skildrade
dess drag. Denna serie var The harlot’s progress (en
glädjeflickas utveckling), med hvilken han grundlade
sin lycka och
äfven försonade sig med sina svärföräldrar. Derpå följde
snart en ny serie af 8 gravyrer, som framställde en
rumlares utvecklingshistoria, The rake’s progress,
hvilken väckte en storm af ovilja, emedan den klass
af unge män, som dermed bränmärktes, länge varit
ansedd såsom den förnämsta i samhället. Derefter
kom Äktenskap på modet, hvilken, utförd i olja, nu
finnes i Londons Nationalgalleri, Dagens fyra tider,
Nomadiserande skådespelerskor m. m. Inom denna gräns
var och är H. en mästare. Försökte han sig deremot
inom någon mera ädel och gratiös genre, misslyckades
han (såsom i Moses, funnen af Faraos dotter),
likasom han äfven å andra sidan kunde åstadkomma
endast öfverdrifna karikatyrer och parodier utan
värde, ofta obegripliga och rebusartade, såsom
Lättrogenhet, Fanatism och vidskepelse, England
och Frankrike m. fl. Andra serier, såsom
Tuppfäktningen, Parlamentsvalen, Flit och lättja,
hvilka särskildt slogo an på folket, förde honom
till höjdpunkten af anseende och popularitet. Genom
dessa sina arbeten hade H. vunnit ära och äfven
en oberoende ställning. Emellertid hade han icke
dess mindre många vedersakare, hvilka sade, att
han saknade system och upphöjdhet i sina åsigter,
att han icke hade förstånd om det sköna. För att
tysta ned dessa kritiska stämmor sammanskref H. sitt
berömda arbete Analysis of beauty (1753), i hvilket
han sammanfattade sina idéer, framställde principerna
för skönheten och, i opposition mot den äldre ideala
skolans användande af den räta linien, framhöll
betydelsen af den ormlika våglinien såsom nödvändig
för all sann skönhet. En mängd målare och estetiska
författare reste sig emot honom med beskyllning att
han rubbade konstens grundvalar. Striden, som vardt
häftig, fördes af H. med både penna och ritstift. Men
konstnären, som nu blifvit gammal, tröttades af kampen
och drog sig tillbaka till sin konst, sysselsatt under
de sista månaderna af sitt lif med att retouchera
sina planscher, bibehållande till det yttersta
sitt goda lynne och sin naturliga glädtighet. –
H:s satiriska verk hafva framkallat mångfaldiga
literära arbeten, i hvilka de utläggas och förklaras;
i detta afseende hafva tyskarna åstadkommit det bästa
arbetet, nämligen G. Chr. Lichtenbergs "Ausführliche
erklärung der hogarthischen kupferstiche" (1794
–1809). På svenska finnas bl. a. "W. Hogarths
caricaturer efter originalen lithographierade och
utgifne af C. F. Vougt" (1834–39; 14 pl. med text)
och "W. Hogarths teckningar i stålstick efter
originalerna. Med fullständig förklaring efter
G. C. Lichtenberg och Fr. Kottenkamp" (1840–41;
20 pl.). C. R. N.
Hogdal. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Vette
härad. Arealen 7,239 har. 1,432 innev. (1881). Annex
till Näsinge, Göteborgs stift, Vikornas norra
kontrakt. Sydvestra udden af det här liggande
Rustningsfjället utgör Sveriges fastlands
vestligaste spets, 6° 57’ 11" vester om Stockholms
observatorium. – 2. Ytter H., socken i Herjedalen (jfr
Helsingland), Jämtlands län, Svegs tingslag. Arealen,
med inräkning af Ängersjö kapell,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
