Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjorthornssalt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjorthornssalt, Sal cornus cervi (Ph. Suec. Ed. VI),
ersatt med Supercarbonas ammonicus pyroleosus
i Sv. farmakopéns 7:de uppl., erhålles, enligt
nu gällande föreskrift, derigenom att man under
rifning noggrant blandar 1 del renad hjorthornsolja,
Pyroleum animale rectificatum, med 29 delar
pulveriserad "sur kolsyrad ammoniumoxid" (se
Ammoniaksalter, 2), hvaraf produkten blir ett hvitt pulver,
som med tiden gulnar. Hjorthornssalt nyttjas såsom
ett stimulerande, nervretande medel och verkar såsom
hjorthornsspiritus (se d. o.). Af hjorthornssalt
beredas numera de officinella Liquor acetatis ammonici
pyroleosi, Liquor succinatis ammonici pyroleosi
("Prinsens gula droppar") och Liquor supercarbonatis
ammonici pyroleosi (Hjorthornsspiritus).
O. T. S.
Hjorthornsspiritus, Liquor cornus cervi
(Ph. Suec. Ed. VI), ersatt med Liquor supercarbonatis
ammonici pyroleosi i Sv. farmakopéns 7:de uppl.,
beredes genom att man löser 1 del hjorthornssalt (se
d. o.) i 6 delar destilleradt vatten, hvilken lösning,
emellanåt omskakad, får stå under ett dygn på ett icke
kallt ställe och sedan filtreras. Hjorthornsspiritus
bör vara klar, svagt gul eller gulbrun, blir med tiden
mörkare och något grumlig samt har en specifik vigt
af 1,060–1,065. Detta medel hade fordom ett stort
rykte såsom verksamt mot svimningar, spasmodiska
(hysteriska) anfall samt mot reumatism och under
utslagsfebrar. Man gaf hjorthornsspiritus i
dos af 30–50 droppar i vatten eller på socker
såsom ett lifvande medel. Numera begagnas oftare
de af hjorthornssalt beredda preparaten Liquor
acetatis ammonici pyroleosi och L. succinatis
ammon. pyrol. ("Prinsens gula droppar"; se d. o.).
O. T. S.
Hjortqvarn, jernvägs-, post- och telegrafstation
vid Finspång–Pålsboda-banan i Bo socken, Örebro län,
samt bruksegendom, bestående af masugn, spiksmedja,
qvarn, såg och garfveri, tillhörande det hamiltonska
fideikommisset Bo.
Hjortron, bot., frukterna af den i norra Europas
kärr och myrar (der "hvitmossa", Sphagnum, växer)
förekommande Rubus chamaemorus L., en art af
hallonslägtet, med enkla, skaftade, njurlika,
mer eller mindre grundt (vanligen) femklufna
blad. Flikarna äro halfrunda, dubbeltandade. Den
omkr. 15 cm. höga, uppstigande eller upprätta
stjelken bär i toppen ensamma, tämligen stora, hvita
blommor, hvilka äro skildkönade (tvåbyggare), enär
å ett stånd pistillerna icke utvecklas, å ett annat
deremot ståndarna felslå. Frukterna äro större än
hallon och sammansatta af många fast sammanhängande
små stenfrukter, hvilka, innan de äro fullt mogna,
äro rödgula och något fasta i köttet ("hjortron"),
men fullt mogna höggula, mjuka, saftiga, med
angenämt syrlig och sötaktig smak ("multor"). De
lemna ett förträffligt sylt, och mos af "multebär",
som i synnerhet beredes i nordliga Norge, är ett af
de bästa medlen att förekomma och bota skörbjugg.
O. T. S.
1. Hjortsberg, Lars, Sveriges störste skådespelare,
född i Stockholm d. 22 Nov. 1772, blef redan 1778 elev
vid Operan, utförde der med framgång några barnroller
och fick snart
en liten lön såsom uppmuntran samt sattes 1783
i pension hos konsertmästaren Chr. Fr. Müller,
hvars fru, en utmärkt skådespelerska och sångerska,
gaf honom god handledning i scenens konst. 1786
anställdes han vid k. franska teatertruppen samt
åtnjöt undervisning i deklamation och mimik af
dennes styresman, den berömde Monvel. 1788 antogs
han af Gustaf III, som var särdeles intresserad af
ynglingens liflighet och qvickhet, till garçon
bleu (ett slags ofrälse page). Jämväl fick han
sig anförtrodd uppsigten öfver biblioteket på Haga
lustslott och tjenstgjorde såsom lektor hos konungen,
i hvilken egenskap han åtföljde honom i 1790 års
krig (hvarunder han var närvarande i sjöslaget
vid Svensksund), på resan till Aachen och Spaa
1791 samt vid riksdagen i Gefle 1792. 1811 fick
han hofsekreterares titel, erhöll 1823 Svenska
akademiens stora guldmedalj och utnämndes vid sin
afgång från scenen, 1835, till hofintendent. Död i
Nyköping d. 8 Juli 1843. Såväl Stora teatern som
dåvarande Nya teatern firade s. å. minnesfester
öfver H., och på hundrade årsdagen af hans födelse,
d. 22 Nov. 1872, upplifvade Stora teatern åter hans
minne genom en särskild festföreställning. Rikets
ständer tilldelade H:s enka en pension af 900 rdr
rgs årligen. – Inom alla skådespelets grenar – med
undantag af den egentliga tragedien, för hvilken han
ej rätt passade, och hvari han försökte sig blott en
gång, såsom Omar i Voltaires "Mahomet" – var H. den
ypperste skådespelare Sverige någonsin egt. Från och
med det allvarliga skådespelet och alla komediens
arter ända ned till vådevillen och farsen "fanns
ingen dramatisk konstart, i hvilken han ej firade
lysande triumfer". Det är derför svårt att, i fråga om
utförandets förtjenst, sätta någon eller några af hans
roller högre än de andra. I Dahlgrens "Anteckningar om
Stockholms theatrar" nämnas emellertid såsom framför
andra mästerliga: Schewa i "Juden", titelrolen
i Jean Calas, Hartley i "Eugenie", de Germany i
"Tretio år af en spelares lefnad", Fredrik II i "De
begge kammarpagerna", Orgon i "Tartuffe", Vinberg i
"Bildhuggaren", Belaccueil i "Fästningen i Boston",
Polycarpus i "Kronofogdarne", Kapten Puff, Nadel
i "Den förmente prinsen" och Briquet i "Den nya
garnisonen". Fastän H. saknade egentlig sångröst,
uppträdde han dock med framgång äfven i lyriska
partier och vann ett stort rykte i synnerhet för sitt
föredrag af Bellmans sånger, hvarvid han följde den
af skalden sjelf gifna traditionen. Herre äfven öfver
åtbörden, liksom öfver hvarje särskild kroppsdel,
satte H. likväl skådespelarens högsta konst i
beherskandet af stämmans, blickens och ansigtets
uttryck. I detta afseende anföres efter honom det
betecknande yttrandet: "Bind händer och fötter på
eleven, och blir det ej då något af honom, så är
han ej skapad för scenen". Han hade också sjelf
uppdrifvit det mimiska ansigtsspelet till den grad,
att "det fanns i hans ansigte ej en punkt, som han
icke, oberoende af de andra, kunde röra och gifva
ett afsedt uttryck", och det berättas om honom såsom
bokstafligt sant, att han kunde gråta med den ena
halfvan af sitt ansigte och skratta med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
