Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjort, Peder - Hjort, Jens Johan - Hjortbaggen. Se Ekoxe-slägtet - Hjortberg, Gustaf Fredrik - Hjort-Cervinus, Hans - Hjortdjuren, Cervidæ, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittnade om hans omfattande andliga intresse,
så ådagalade tvänne stora "Udvalg af breve fra
mänd og kvinder til P. Hjort" (1807–69)
hvilka vidsträckta literära förbindelser han egde.
En af H. författad Udsigt över nyere dansk
literatur, ursprungligen skrifven (1827–30) för
Atterboms tidskrift "Svea", utgafs 1872.
E. Ebg.
Hjort, Jens Johan, norsk läkare, föddes i
Oslo 1798, blef student 1816 och aflade 1822
medicinsk ämbetsexamen. 1826 blef han licentiat
och 1830 med. doktor. 1831–53 verkade
han som militärläkare och var samtidigt läkare
vid rikshospitalet, der han tjenstgjorde som
öfverläkare vid afdelningen för hudsjukdomar från
1841 till 1871, då han erhöll afsked. Död i
Kristiania 1873. H. var bekant i synnerhet genom
sina undersökningar angående spetälskan och
var 1840–46 medredaktör af den första serien
af "Magazin för lägevidenskaben", der han skref
flere värdefulla afhandlingar. Särskildt utgaf
han De functione retiæ (1826–30).
O. A. Ö.
Hjortbaggen. Se Ekoxe-slägtet.
Hjortberg, Gustaf Fredrik, prest,
vetenskapsman, född i Göteborg d. 2 Okt. 1724, blef
student i Lund 1742 och prestvigdes 1746.
Såsom skeppsprest företog han tre resor till
Ostindien, åren 1747, 1749 och 1751, samt gjorde
derunder naturhistoriska samlingar, som
hemsändes till Linné och kommerserådet M.
Lagerström. 1754 utnämndes han till kyrkoherde
i Vallda och Släps församlingar i Halland. 1768
blef han ledamot af Vetenskapsakademien. Död
d. 5 April 1776. Bland H:s skrifter märkas,
utom några predikningar och tillfällighetstal,
Vecko-cateches eller söndagslust och hvardagsro
(1768), Svenska boskapsafveln till sin rätta vård
uti hälsos och sjukdomstid (1776; 2:dra uppl.
1799) och Rön (i Vet. akad:s handlingar).
Hjort-Cervinus, Hans, universitetslärare,
prest, föddes i Ausås socken (okändt när) och
tillhörde den gamla prestslägten Hjort (Cervin).
Han blef 1642 pastor i Varberg, 1653 pastor i
Halmstad, 1666 generalprost öfver Halland och
1669 teologie professor i Lund med bibehållande
af Halmstads pastorat, der han ofta
vistades. 1672 flyttades han till Helsingborg
såsom kyrkoherde, stiftsprost och biskoplig
vikarie. Säkert var han ämnad att en gång intaga
Lunds biskopsstol, men kärleken till det gamla
fosterlandet segrade, och han begaf sig 1677
öfver till Danmark, der han dog såsom kyrkoherde
på Själland.
Hjortdjuren, Cervidæ, zool., bilda en familj
inom underordningen benhornsdjur, Cervicornia,
och ordningen boskapsdjur, Pecora, bland
däggdjuren. De hafva ögonen (utom hos elgen)
och öronen stora, en så kallad tårgrop straxt
framför hvartdera ögat, korta, trinda, vågformigt
böjda och sköra hår samt kort eller ingen svans.
Hornen fällas årligen, och den hud, hvarmed
de under sin utveckling äro beklädda, förtorkar
och afgnides, sedan de blifvit fullbildade.
Honorna sakna oftast horn. Klöfvarna äro
merendels smala, spetsiga med intryckt fotsula, som
icke är utstående baktill; lättklöfvarna äro
tämligen stora, hoptryckta, tillplattade, långsträckta
och försedda med tillspetsad eller afnött spets.
– Hjortdjuren hafva i allmänhet en vacker och
väl proportionerad, ehuru något kort kroppsform,
med smärta och höga ben; halsen är medelmåttig
eller kort. De lefva i månggifte, och
honan föder en eller två, stundom tre eller fyra
(en art t. o. m. fem eller sex) ungar.
Hjortdjuren äro lifliga, skygga och snabba, lefva af
löf, qvistar, bark, lafvar, ållon, blommor, gräs
m. m., finnas i alla verldsdelar, utom Australien,
samt hålla sig merendels på skogbevuxna
ställen, men äfven i bergstrakter och på
grässlätter. Ett betydligt antal fossila former är
kändt, och familjen uppträdde redan under
miocenperioden. De nu lefvande arterna hafva
blifvit fördelade på trenne underfamiljer,
Cervinæ, Cervulinæ och Moschiinæ, samt i
åtta slägten, Rangifer, Alces, Dama, Cervus,
Capreolus, Cervulus, Hydropotes och Moschus,
af hvilka några dock med fog kunna betraktas
som blotta underslägten. – Hjortfamiljens
mest kännetecknande egenskaper härröra från
hornen, med hänsyn till såväl deras byggnad som
utveckling och ömsning. Hornen utgöras, sedan
de blifvit befriade från hudbetäckning. endast
af en mycket kärlrik bensubstans och motsvara
således hornqvickarna hos slidhornsdjuren,
hvaremot den hud, som betäcker dem under deras
utveckling, motsvarar hornslidan hos nämnda
underordning. Merendels är endast hannen
försedd med horn (bland honorna har endast
renhonan sådana). Hos de unga hannarna börja
hornen ofta framkomma under första vintern, ehura
dessa horn stundom icke äro fullbildade, förrän
djuret fyllt ett år. Hos olika arter hinna hornen
sin fulla utveckling vid olika ålder. Så har
råbocken fullt utbildade horn vid tre års ålder,
kronhjorten deremot först vid fyllda 12 till 15
år, möjligen ännu senare. Hornen förete för
öfrigt en mängd vexlingar både i form och
storlek, så att i allmänhet hvarje art inom
hjortfamiljen har sin egna hornform. Hos en del
arter behålla hornen formen af enkla taggar,
men hos de flesta har endast den första
uppsättningen detta utseende. Hornen utvecklas
på ändarna af tvänne på pannbenen befintliga
utskott, s. k. "rosenstockar", som alltid omslutas
af huden och motsvara de utskott, hvarmed
hornqvickarna hos de boskapsdjur, hvilkas horn
hafva hornslidor, äro sammanvuxna. Till
rosenstockarnas ändar gå flere betydliga
pulsådror, som åtföljas af blodådror. Hornen börja
ej bildas, innan rosenstockarna nått sin fulla
längd. På rosenstockens ände visar sig första
anlaget till hornet såsom en mjuk och kärlrik,
snart med en fastare och hårbevuxen hud
betäckt valk, från hvilken hornet utvecklas med
betydande hastighet. De större hornen
fullbildas på fyra till fem månader, de första små
och enkla fortare. Under utvecklingen äro
hornen klädda med en hårbevuxen hud, som
innesluter talrika blodkärl af ovanlig storlek, hvilka
på det färdigbildade hornet lemna en mängd
ojämnheter och fördjupningar efter sig.
Hornen, som under tillväxten äro mjuka och något
böjliga, men sköra, hårdna först nedtill. Efter
deras fullständiga utveckling vissna huden och
de deri befintliga blodkärlen bort, hvarvid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
