Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet - Hjernarp, socken i Kristianstads län - Hjernbihang (Lat. hypophysis cerebri), anat., kallas en långrund, något platt-tryckt kropp af gråröd färg - Hjernhinnor (Lat. meninges), anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför andra synas vara någorlunda säkert bekräftade,
böra några här framhållas. Bouillaud och
Broca riktade först uppmärksamheten på att det
sjukdomssymtom, som är kändt under namnet afasi (se
d. o.), uppstår genom en skada, som träffar hjernan
på ett alldeles bestämdt ställe, nämligen å venstra
hjernhalfvan i närheten af Sylvius’ fåra. I några fall
af afasi hade hjernskadan träffat motsvarande ställe
på högra sidan. Ett stort antal sedan dess gjorda
iakttagelser har bestyrkt riktigheten af att förlägga
tal-centrum till nyss omtalade ställe i hjernan. Det
är sålunda i en ganska väl begränsad plats af hjernan,
som alla de mångfaldiga, för åstadkommande af talet
nödvändiga rörelserna beherskas och regleras. Hvarför
detta centrum tagit plats just i venstra hjernhalfvan
vill Broca förklara genom hänvisning dertill att i
allmänhet högra sidan af kroppen är mera utbildad än
den venstra. Då nu, såsom ofvan visats, den venstra
hjernhalfvan till följd af nervbanornas korsning är
samordnad med högra kroppshälften, kommer den att
begagnas och uppöfvas mera än den högra; den får
dervid mera blod till sig, och sålunda utvecklas der
också talcentrum. Ett stöd vinner denna hypotes
derigenom att hos vensterhändta personer, hvilkas
venstra kroppshälft är bättre uppöfvad än den högra,
talcentrum befunnits intaga en motsvarande plats
på hjernans högra sida. Erfarenheten har vidare
ådagalagt, att talförmågan, som efter en hjernskada
försvunnit, småningom återbildas, hvilket sannolikt
har sin grund deruti att i detta fall motsvarande
ställe på den motsatta hjernhalfvan åtager sig
det skadade ställets förrättningar. – Med ganska
stor grad af visshet är det vidare ådagalagdt, att
hos menniskan centra för kroppens rörelser och för
sinnesintrycken hafva sitt säte: på högra halfklotet
hufvudsakligen på bägge sidor om Rolandos fåra,
på det venstra på motsvarande ställen äfvensom å
hjernans nackdel ända till dess bakre spets. Den
omständigheten att denna i det närmaste samband
med känsel och rörelse stående region af hjernan i
allmänhet är rikare utvecklad å venstra hjernhalfvan
än å den högra står i naturlig öfverensstämmelse med
den högra kroppshalfvans vanligtvis större uppöfning
och utbildning. Nyssnämnda resultat i fråga om läget
af de motoriska och sensoriella centra på hjernans
bark hafva framgått genom en af Exner verkställd,
synnerligen omsorgsfull och noggrann sammanställning
af de fall af hjernskador, som finnas förtecknade i
den medicinska literaturen. Det visade sig dervid,
att då skadan träffat andra delar af hjernans bark
än de nyss nämnda, inga störingar framträdde i
den sårade personens rörelseförmåga eller i hans
sinnesförnimmelser, under det att, då ifrågavarande
delar skadats, ständigt individens rörelseförmåga
eller hans sinnesförnimmelser eller bägge två rönt
större eller mindre intrång. Genom närmare analys
af fallen har man yttermera tyckt sig finna, att af
ifrågavarande centra stå de for bägge lemmarna på
samma kroppshälft i nära sammanhang med hvarandra,
äfvensom att centra för en kroppsdels rörelse
sammanfalla med centra för dess känsel. Alla dessa
rörelse- och känsel-centra ligga i främre delen af
nu ifrågavarande region, förnämligast anordnade
kring Rolandos fåra; längre baktill befinner
sig centrum för synförnimmelserna. – Redan under
vanliga förhållanden vexlar hjernans volym genom den
större eller mindre blodmängd hon innesluter. Alla
blodtryckets vexlingar återspegla sig derför med
stor trohet i hjernans pulsationer, hvilka man
hos späda barn kan känna utanpå hufvudet, om man
lägger fingret på den stora fontanellen midt på
hjessän. Andligt arbete drifver blod till hjernan,
halspulsådrorna utvidgas, hufvudets temperatur stiger
något litet. Dessa och andra likartade sakförhållanden
ådagalägga, att den process, som vid andligt arbete
eger rum i hjernan, icke kan, lika litet som andra
processer inom den lefvande kroppen, ega rum utan
rikligare tillflöde af den allmänna näringsvätskan,
blodet. På samma gång derigenom lifvets högsta
förrättning samordnas med de lägre lifsprocesserna,
ådagalägges äfven huru oupplösligt det samband är,
som eger rum emellan den egentliga, så kallade
själsverksamheten och det materiella underlaget
för densamma. Jfr Huguenin. "Anatomie des centres
nerveux" (1879) Bastian, "Le cerveau comme organe de
la pensée" (1882). Eckhard och Exner, "Physiologie
des rückenmarks und gehirns" (i Hermanns "Handbuch
der physiologie", 1879). R. T-dt.
Hjernarp, socken i Kristianstads
län, Bjäre härad. Arealen 6,285 har. 2,330
innev. (1881). H. bildar med Tostarp ett regalt
pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Bjäre kontrakt.
Hjernbihang (Lat. hypophysis cerebri), anat., kallas
en långrund, något platt-tryckt kropp af gråröd
färg, som genom den s. k. tratten (infundibulum)
är fäst ungefär vid midten af stora hjernans undre
yta och, betäckt af hjernans hårda hinna, till
största delen fyller den s. k. turksadeln (sella
turcica. Om dess uppgift vet man ingenting; blott
så mycket är säkert, att hjernbihanget ej är något
nervöst organ. R. T-dt.
Hjernhinnor (Lat. meninges), anat. Hjernan och
ryggmärgen äro i hjernskålen och ryggradskanalen
omslutna af trenne sammanhängande hinnor, hvilka i
ordning utifrån inåt äro hårda hinnan (dura mater),
spindelväfshinnan (arachnoidea) och mjuka hinnan
(pia mater). Den hårda hinnan är af dem den starkaste
och utgör en sluten säck, som med sin ojämna yttre
yta är fäst vid de omgifvande benhålornas väggar
samt med sin inre glatta och speglande yta vetter
emot spindelväfshinnan. I skallen utgör hårda
hinnan tillika benhinnan för skallens ben. I
de stora klyftorna mellan hjernans olika delar
sänder denna hinna trenne veck, hvilka afskilja
dem från hvarandra, nämligen stora hjernans lie
(falx cerebri), som åtskiljer stora hjernans bägge
halfklot, lilla hjernans lie (falx cerebelli),
som fortsätter den förra, samt lilla hjernans
tak (tectorium cerebelli), hvilket takformigt är
utspändt i vågrät riktning mellan stora och lilla
hjernan. – Spindelväfshinnan är en ytterst tunn,
genomskinlig hinna, som består af nätformigt förenade
bindväfssträngar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
