Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars fysiologiska uppgift man icke vet
någonting. Emedan den är det enda opariga organ
i hjernan, förlade Cartesius dit själens plats i
kroppen. – Stora hjernans halfklot äro tvänne,
större eller mindre, aflånga kroppar, hvilka
hvila på hjernstammens främre delar och, såsom
redan är nämndt, till största delen utgöras af
de nervtrådar, som åt alla håll utstråla från
hjernganglierna, äfvensom af dem, hvilka omedelbart
från hjernskänklarna och lilla hjernans skänklar
inmynna i desamma. Ytterst klädas halfkloten af ett
lager, som innehåller ganglieceller (hjernans bark,
cortex cerebri), i hvilka dessa nervtrådar slutligen
inmynna. Lilla hjernan består af trenne delar,
en mellerst, masken (vermis), och tvänne sidodelar,
halfkloten. Den upptager i sig trådar från ryggmärgen
och står genom lilla hjernans skänklar i förening med
stora hjernan. Likasom stora hjernans halfklot består
lilla hjernan till sin hufvudmassa af nervtrådar;
hvartdera halfklotet innehåller dock en kärna af
ganglieceller. Ytterst klädes lilla hjernan af ett
ganglieceller innehållande lager. – Likasom ryggmärgen
innehåller sålunda hjernan tvänne slag af nervelement:
nervtrådar och nervceller. Der nervceller finnas,
är hjernans färg gråbrun; der endast nervtrådar
förekomma, är den mjölkhvit. Man särskiljer derför
i hjernan, likasom i ryggmärgen, en grå och en hvit
substans (substantia cinerea och substantia alba).
Hjernan uppstår, såsom ofvan nämndes, ursprungligen
af ett antal blåsor. Äfven i den fullt utbildade
hjernan qvarstå spår af deras hålor, ehuru dessa
i mer eller mindre hög grad förändrats från sin
ursprungliga form. Af främre hjernblåsans hålighet
hafva, genom sjelfva blåsans delning på längden, i de
tvänne halfkloten uppstått tvänne hålor, sidokamrarna
(ventriculi laterales), hvilka äro omgifna af hvar
sitt halfklot och genom en trängre eller smalare
öppning stå i förbindelse med en tredje håla, som
uppkommit i den andra hjernblåsan och begränsas
af de bägge synhögarna (tredje hjernkammaren,
ventriculus tertius). Af den tredje hjernblåsans
håla finnes hos de högre ryggradsdjuren endast ett
litet spår uti en smal gång (Sylvius’ gång, ductus
Sylvii), som under fyrhögarna förenar den tredje
hjernkammaren med den fjerde (ventriculus quartus),
hvilken finnes i förlängda märgen och har till tak
lilla hjernan. Den fjerde hjernkammaren öfvergår bakåt
i ryggmärgens centralkanal. Alla hjernans håligheter
fyllas, likasom centralkanalen i ryggmärgen, af en
tunnflytande vätska, hjernryggmärgsvätskan, och
stå genom särskilda öppningar i kommunikation med
hjernans fria yta och det rum, som å densamma bildas
mellan hjernans mjuka hinna och spindelväfshinnan
(arachnoidea).
Likasom de flesta öfriga delar af ryggradsdjurens
kropp är äfven hjernan bildad af tvänne symmetriska
hälfter. Dessa stå i samband med hvarandra genom
nervtrådar, som i stor mängd gå från den ena
hjernhalfvan till den andra. Af dessa föreningsband är
hjernbjelken (corpus callosum) den vigtigaste. Denna
går i
horisontal riktning ofvanför den tredje hjernkammaren,
från det ena af stora hjernans halfklot till
det andra. Äfven genom andra föreningstrådar stå
stora hjernans bägge halfklot i förbindelse med
hvarandra. Derjämte förenas olika delar af samma
halfklot med hvarandra genom särskilda nervtrådar,
af hvilka några åstadkomma förbindelsen mellan stora
hjernans bark och de stora hjernganglierna, andra
åter i bågformigt förlopp sammanknyta olika delar af
hjernbarken. Äfven lilla hjernans bägge hälfter stå
genom föreningstrådar i nära samband med hvarandra;
en del af dessa löper i hjernbryggan (pons Varoli),
en stora hjernans skänklar omfattande och under dem i
tvär riktning gående bildning. – Till hjernan föres
blod dels genom de blodkärl, som omedelbart tränga
in i hjernan, dels genom sådana, som förgrena sig på
hjernans yta i dess mjuka hinna (pia mater), och i
särskilda veck af denna hinna tränga in i hjernans
kamrar (jfr Hjernhinnor).
Angående nervtrådarnas förlopp till och i hjernan är
ännu att tillägga, att de icke hela vägen hålla sig
på samma halfva af kroppen, utan småningom öfvergå
till den motsatta, till följd hvaraf å stora hjernans
bark den venstra hälften är samordnad med den högra
kroppshalfvan och tvärtom. – Stora hjernans yta
är hos de lägre ryggradsdjuren glatt, men företer
hos de högre en allt rikligare mångfald af fåror
(sulci), genom hvilka hjernan indelas i större och
mindre afdelningar. Lilla hjernans yta är genom djupt
gående, parallella och hvarandra nära stående fåror
delad i en stor mängd lameller.
Hos menniskan når hjernan sin högsta grad af
utbildning. Särskildt utmärker sig menniskans hjerna
genom halfklotens rika utveckling: de sträcka sig
bakåt ända öfver lilla hjernan, fullständigt täckande
henne. Likaså hafva äfven fårorna på hjernans yta
tilltagit i antal och djuplek. De vigtigaste af
dessa fåror äro å hvardera hjernhalfvan: 1. Sylvius’
fåra, som åtskiljer pann- och tinning-loberna;
2. Rolandos fåra, som går tvärs öfver hjernans
yttre yta och der bildar gränsen mellan pann-
och hjess-loberna; 3. nackfåran, som på
halfklotets inre yta löper i vertikal riktning nära
hjernans bakre ände och der utgör råmärket mellan
hjess- och nack-loberna; 4. hjernbjelkens fåra
(sulcus calloso-marginalis), som löper kring
hjernbjelken. Dessa fåror förekomma utan undantag
hos alla normala hjernor. Från de vindlar (gyri),
som närmast stöta till dem, utgår en mängd
vindlar af andra ordningen, afskilda af sekundära
fåror. Ju högre individens intelligens och andliga
utveckling äro, dess rikligare är i allmänhet
fårornas antal, dess djupare tränga de ner; och
tvärt om: ju lägre hans andliga ståndpunkt är,
dess färre och ytligare äro fårorna. På grund af
en mängd samstämmande sakförhållanden antages såsom
bevisadt, att det materiella underlaget för de högsta
själsförmögenheterna utgöres af stora hjernans
bark. Under sådana omständigheter är det lätt att
inse hvarför vid individens högre andliga utveckling
hjernans fåror tilltaga i mängd och djuplek: den grå
substansen åtföljer nämligen noggrant alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
