Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hird-adel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlemmar med bibehållen rang och ämbetsställning i
tjenst hos efterträdaren, erfordrades likväl till
bekräftelse af det nya personliga förhållandet
ny ed med åtföljande handgång och svärdtagning. –
Under år 1277 tilldelade konung Magnus Lagaböte åt
bordsvennerna namn och värdighet af riddare och
herrar. Närmast var väl detta en efter utländska
förebilder vidtagen namnförändring, som icke till en
början medförde någon väsentlig förändring med sjelfva
hirdinrättningen. Men sedan år 1308 de rättigheter,
som tillkommit konungens länstagare (lendir menn),
blifvit upphäfda och sjelfva värdigheten afskaffad,
fingo riddarna ett större anseende, enär de nu ej
blott utgjorde den främsta afdelningen af hirden, utan
ock bland alla lekmän intogo den högsta värdigheten
i samhället. De företräden, som från forna tider
tillkommit lendir menn, synas faktiskt hafva
blifvit öfverflyttade på riddarna. Om än riddarnas
antal tidtals varit ganska ringa, och man stundom
synts frukta uppkomsten af en herreklass, som kunde
blifva farlig både för konungamakten och bondens
frihet, så finner man dock, att från början af 14:de
årh. riddareklassen så småningom stigit i makt och
ära, på samma gång som öfriga hirdklasser såsom sådana
försvunnit och blifvit ersatta af en enda lägre
afdelning, under benämningen svenner l. väpnare,
hvilken klass man nödvändigt måste hafva förut
tillhört för att kunna upptagas till riddare. Sedan
konungens handgångne män på detta sätt och med
anslutning till utländska förhållanden organiserat
sig till ett samfund af riddare och svenner, kan
också den gamla norska hirden i sin ursprungliga
betydelse sägas hafva slutat sin tillvaro.
Th. W.
Hird-adel. Se Adel, sp. 127.
Hirdmän. Se Hird.
Hirdskrå. Se Hird.
Hirn, Gustave Adolphe, fransk fysiker,f. i Logelbach
nära Kolmar (Elsass) 1815, ingick 1834 såsom teknisk
kemist vid sin morfaders kattuntryckeri i Logelbach
och qvarstannade vid detsamma såsom ingeniör,
sedan det 1842 förändrats till bomullsspinneri och
väfveri. Vid sidan af sina praktiska arbeten egnade
han sig med stor ifver och glänsande framgång åt rent
vetenskapliga forskningar, förnämligast i värmeläran,
i teorien för ångmaskiner o. s. v. Genom sin
ekonomiska ställning var han också i tillfälle att
i stor skala utföra sina försök. Hans vetenskapliga
resultat finnas offentliggjorda dels i den franska
vetenskapsakademiens "Comptes rendus" och i
"Bulletin de la Société industrielle de Mulhouse",
dels såsom sjelfständiga arbeten, bland hvilka märkas
Recherches sur l’équivalent mécanique de la chaleur
(1858); Théorie mécanique de la chaleur (1861;
3:dje uppl. 1875); Mémoire sur les anneaux de Saturne
(1872); Mémoire sur les propriétés optiques de la
flamme des corps en combustion (1873); Conséquences
philosophiques de la thermodynamique. Analyse
élémentaire de l’univers (1869); Etude sur une
classe particulière de tourbillons (1878). 1867
valdes han till korresponderande ledamot af franska
vetenskapsakademien. R. T-dt.
Hirpiner (Lat. Hirpini), ett sabelliskt folk i södra
Samnium. Se Samniter.
Hirs, bot., ett sädesslag af små randade, spetsade
frön eller sädeskorn (egentligen hinnfrukter) af flere
arter, hörande till grässlägtet Panicum L., såsom
P. miliaceum L. och P. frumentaceum L. m. fl. Den
förra arten härstammar från mellersta Asien och odlas
nu öfverallt i varmare land, äfven i södra Europa, den
senare hufvudsakligen i Ostindien. Hirskornet står
med afseende på stärkelsehalt närmast risgrynen
och gifver en närande föda, ofta begagnad i
många former i de land, der hirs odlas. Rumänerna
bereda af hirs en af dem mycket värderad dryck,
kallad braha. Hirs begagnas till fogelföda och
har användts såsom urindrifvande. Äfven arter af
grässlägtena Echinochloa P. de B., Setaria P. de B.,
Penicillaria Sw. och Eleusine Gaertn. odlas under namn
af hirs. O. T. S.
Hirsau (Hirschau), fabriksby i würtembergska
kretsen Schwarzwald, vid Enz’ biflod Nagold. Byn
hade fordom ett ryktbart benediktinkloster,
grundadt omkr. 830. Sitt största anseende njöt detta
under abboten Vilhelm (1069–91), som 1077 införde
cluniacens-regeln, under benämningen hirsauregeln,
sedan antagen i en mängd kloster i Tyskland. Till
följd af reformationen sekulariserades klostret 1558,
och 1692 uppbrändes det af fransmännen. Endast
klosterkyrkan qvarstår och begagnas till
sockenkyrka. Det i klostret författade historieverket
Chronicon hirsaugiense (1559; 2:dra uppl., under
titeln "Annales hirsaugienses", 1690) innehåller
till största delen legender; mera tillförlitlig är
Codex hirsaugiensis (1844), som mera är ett urkunds-
än ett historieverk.
Hirsch, Theodor, tysk historiker, f. 1806, d. 1881,
var 1833–65 lärare i historia vid gymnasium i Danzig
och sedan 1850 stadsarkivarie derstädes samt utnämndes
1865 till professor i Greifswald. H. författade en
mängd uppsatser rörande Danzig och dess förhållanden,
bl. a. Danzigs handels- und gewerbegeschichte unter der
herrschaft des Deutschen ordens (1858) samt var
medutgifvare af "Scriptores rerum Prussicarum"
(1861–74).
Hirsch, August, tysk läkare, f. 1817, började
1839 egna sig åt medicinens studium. 1844 bosatte
han sig såsom praktiserande läkare i Elbing,
flyttade 1846 till Danzig och började der sina
geografisk-patologiska studier. En första frukt af
dessa var Ueber die geographische verbreitung von
malariafieber und lungenschwindsucht etc. (1848),
hvilken snart efterföljdes af en mängd större
och mindre arbeten öfver historisk och geografisk
patologi, af hvilka det mest betydande är Handbuch
der historisch-geographischen pathologie (1859–64),
på grund af hvilket han 1863 kallades till medicine
professor i Berlin. Der anförtroddes honom många
vigtiga uppdrag vid utbrott af epidemier; bland annat
instiftades på hans och Pettenkofers initiativ 1873
kolerakommissionen för Tyskland. H:s egna arbeten
öfver koleran hafva äfven med hänsyn till skyddet mot
densamma ledt till vigtiga positiva resultat. Af H:s
skrifter böra ytterligare nämnas Ueber die anatomie
der alten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
