Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hieroskopi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycke. För 14 sådana indragningar var H. utsatt
(1835–38), deremot endast för 8 officiella åtal såsom
tidningsutgifvare. Dessa kunde endast före den första
indragningen riktas mot honom personligen, ty han
egde icke sedermera rätt att sjelf lagligen framstå
som sin tidnings ansvarige utgifvare. H:s strid
med indragningsmakten ådrog honom väl kostnad och
möda att ständigt ega tillgång till å andra personer
utfärdade "tillståndsbevis" att utgifva "Det nya" "Det
3:dje", "Det 4:de" o. s. v. "Aftonbladet", men gjorde
faktiskt slut på indragningsmakten flere år innan
den utmönstrats ur grundlagarna. Frikännelse eller
penningeböter voro de officiella åtalens följder,
såväl då de riktades mot Aftonbladsutgifvaren
som mot H. såsom förläggare. Intet af dem var af
natur att kasta skugga på hans vare sig politiska
eller moraliska karakter. – Vid riksdagen 1834–35
hade H. ifrigt yrkat på utvidgad närings- och
handelsfrihet, på offentlighet vid underdomstolar, på
representationens ombildning m. m., men det var först
vid den följande riksdagen (1840–41) H. intog en mera
framstående plats, såväl bland oppositonens ledare
som bland riddarhusets talare. Representationsreform,
afskaffande af protektionistiska tullar och skråtvång,
införande af folkskolor, den lärda skolans ombildning
m. fl. af framåtskridandets önskningsmål hade i
H. en varm förkämpe såväl inom riksdagen som i
Aftonbladet, och "Aftonbladsfursten" var nu sjelf
en makt i samhället. Segern syntes verkligen en
tid luta åt den oppositionella sidan, regeringen
led flere känbara nederlag i anslagsfrågor, förslag
till ändrad nationalrepresentation blef förklaradt
hvilande, statsrådets nya organisation genomfördes,
och en i dubbel mening ny konselj kom till styret. Men
riksrättsåtalen lyktade med frikännelse, och i flere
af sina ifrigast yrkade planer stannade oppositionen
i minoritet. Efter riksdagens slut tycktes nästan
en reaktion inträda, och en mot H. af högt stående
aktieegare uppsatt tidning, "Svenska biet", syntes
hafva satt sig till mål att lära H. hvad personlig
smädelse ville säga. Reformens fana bars dock alltjämt
högt af "Aftonbladet", och efter Karl Johans död, d. 8
Mars 1844, voro till en tid rollerna af oppositionel
och regeringsvänlig ombytta. H. kallades nu
"regeringens sjelfständige bundsförvandt". Men
hatet emot honom å motståndarnas sida klädde sig
aldrig i hätskare ord än under 1844 års strid om den
hvilande representationsförändringens antagande. Då
förslaget fallit, bildades genast ett sällskap för
reformstridens fortsättande. H. deltog som en af
ledarna såväl i detta som i de hvarandra efterträdande
reformsällskap, hvilka under de återstående 20
stridsåren verkade för reformens seger. Men ännu mera
verkade han genom sin tidning, som med 1847 återtagit
en oppositionel hållning, nu icke mera som förr
mot "systemet", utan mot "bristen på system". 1848
års hvälfningar förde åter reformen i förgrunden,
under en ny ministèr, men det från tronen utgångna
förslaget var föga egnadt att vinna de liberalas
sympatier. H. intog till detsamma en obestämd
hållning, vacklade mellan reform-mötenas förslag och det
kungliga förslaget samt kände ingalunda sin ställning
angenämare, då han öfvergått till att gifva detta
sitt understöd. En rå polemik framkallades nu emot
honom; han framhölls som en affalling, en plutokrat,
en vinningslysten fabrikant, som "gjorde" i politik
som i andra affärer. Till följd af den almqvistska
katastrofen (se Almqvist. K. J. L., sp. 516) togo
sig den konservativa och den låga pressen i förening
anledning att smutskasta H. Andeligen och lekamligen
uttröttad, drog sig H. tillbaka från den framstående
plats han så länge intagit inom Sveriges politiska
lif och sålde "Aftonbladet", som från 1852 års början
erhöll annan ledning.
Vid riksdagarna 1847 och 1850 hade H. verkat för
humanistiska reformer samt för tullnedsättningar,
och i dylika frågor fortfor han att kämpa från
sin riddarhusbänk (1853–58) och i borgareståndet
(1859–66) vid de följande ståndsriksdagarna. Mildring
i lagar, utvidgande af qvinnans medborgerliga
rättigheter, afskaffande af speciella
förmånsrättigheter på allmänhetens bekostnad
hade fortfarande i H. en oförtröttad kämpe, liksom
representationsreformen och sparsamhet med statsmedel,
den senare i synnerhet yrkad i fråga om krigsbudget
och jernvägsbyggande. När slutligen reformen vunnit
seger, valdes H. (1866) till Stockholms ombud i Andra
kammaren, i hvilken han deltog intill sitt sista år,
kammarens ålderspresident, ledamot af stats- eller
konstitutionsutskott, verksam talare och ihärdig
motionär i de frågor, som lågo honom på hjertat. Det
är också icke få samhällsförbättringar, hvilka leda
sitt upphof från H:s initiativ vid riksdagarna.
H:s förläggareverksamhet fortgick från 1829 till
1871. Genom sitt "Läsebibliothek" och andra billiga
skrifter skapade han nya läsekretsar äfven utanför
tidningspubliken. Närmare 1,000 olika skrifter hafva
utgått från hans förlag. Sitt boktryckeri utvidgade
och utvecklade han flerfaldigt samt har derigenom
förvärfvat ett namn äfven inom denna industri. Kemiska
tillverkningar af olika slag hörde alltifrån slutet
af 1830-talet till H:s verksamhetsområde. Främst
bland dem står fabricerandet af det förut hos oss
okända lyset stearin. Skeppsredare och importör var
H. en tid på 1840-talet, deltog länge i försöken att
af Gotlands myrar göra odlingsbar mark, uppehöll i
nära 20 år en sidenfabrik, deltog i sågverksrörelse
m. m. samt verkade i många riktningar för industriel
utveckling. Den ekonomiska framgång han rönte i
sina alltid klokt beräknade företag skaffade honom
tidigt den oberoende ställning han för sin politiska
verksamhet behöfde och ville vinna samt gjorde honom
på äldre dagar till en rik man. H. afled i Stockholm
d. 20 Nov. 1872. – 1881 lät Publicistklubben i
Stockholm prägla en guldmedalj öfver honom. – H:s
enka, Vilhelmina Fröding (f. 1805, d. 1878), utförde
hans afsigt att till allmän nytta egna en del af den
vunna rikedomen. Först skänkte hon 100,000 kr. till
Stockholms högskola för upprättande af en professur
i nationalekonomi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
