Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heyden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heyden, Otto Johann Heinrich, tysk historie- och
porträttmålare, f. 1820, egnade sig i början åt
teologien, men öfvergick 1843 till måleriet, som
han studerade vid akademien i Berlin samt 1847–48 i
Paris under Cogniet. Efter att i början af 1850-talet
hafva fullbordat sina studier uti Italien egnade
han sig åt de för honom egna facken och målade flere
lyckade porträtt samt historiebilder, hvilkas ämnen
voro hemtade ur hans födelseorts, Nord-Tysklands,
historia. Han deltog derefter i 1866 års krig och
målade flere episoder derifrån, t. ex. Konung Vilhelms
ridt öfver slagfältet vid Königgrätz (1868, nu i
Berlins nationalgalleri). År 1869 gjorde han en resa
till Orienten, och frukter deraf blefvo åtskilliga
bilder, likasom äfven det tysk-franska kriget 1870
gaf anledning till flere framställningar, såsom Kejsar
Vilhelms besök hos de sårade i Versailles. H. är för
närvarande (1883) professor och hofmålare i Berlin.
C. R. N.
Heyden, August Jakob Theodor von, tysk historiemålare,
f. 1827, började sin bana såsom bergsman och
fick först 1859 egna sig åt konsten, hvarvid han
begynte sina studier i Berlin och fullbordade dem
i Paris under Gleyre (1861). Derefter reste han uti
Italien och studerade der renaissancens monumentala
måleri. Redan med sitt första sjelfständiga arbete,
S. Barbara såsom bergsmännens skyddshelgon (1864),
vann han bifall, och detta ökades sedan medelst
många mindre genretaflor och historiska bilder,
t. ex. Luthers sammanträffande med Frundsberg före
riksdagen i Worms (nu i Germanisches museum), hvilka
tadlades för sin starkt romantiska riktning. Med
denna romantiska anda förstod han dock att förena
en klassisk uppfattning, såsom i den berömda ridån
till operan i Berlin, å hvilken han skildrade Arion
på hafvets vågor (1868). Hans hittills berömdaste
skapelse är Herr Olofs bröllopsridt (1878; efter den
danska folkvisan, öfversatt af Herder i "Stimmen der
völker"). Dessutom har han utfört många väggmålningar
i det nya rådhuset, i generalstabens hus, i
Nationalgalleriet, alla i Berlin, samt derjämte
liknande arbeten i Breslau och i Posen. C. R. N.
Heyer. 1. Karl H., tysk forstman, f. 1797, d. 1856
såsom professor i forstvetenskap i Giessen, författade
Waldertragsregelung (1841; 2:dra uppl. 1862),
Hauptmethoden der waldertragsregelung (1848)
samt Waldbau oder forstproduktenzucht (1854; ny
uppl. 1864, utgifven af hans son), hvilka betraktas
såsom mästerverk på sitt område. – 2. Gustav H., tysk
forstman, den föregåendes son, f. 1826, är sedan 1878
professor vid universitetet i München. Han utgifver
(sedan 1856) "Allgemeine forst- und jagdzeitung"
samt har författat bl. a. Lehrbuch der forstlichen
bodenkunde und klimatologie (1856) och Handbuch der
forstlichen statik (1871).
Heyfelder, Johann Ferdinand, tysk kirurg, f. 1798,
förvärfvade sig stort anseende såsom praktiserande
läkare i Trier och såsom medicinsk författare,
var 1833–41 medicinalråd i Sigmaringen och 1841–54
professor i kirurgi i Erlangen. 1855 kallades han
till
öfverkirurg vid ryska trupperna i Finland och fick
vid Sveaborgs belägring tillfälle att ådagalägga sin
stora energi och arbetsförmåga. Efter krigets slut var
han till 1869 bosatt i Petersburg. Död i Wiesbaden
1870. Bland H:s mera betydande verk må nämnas Studien
im gebiete der heilwissenschaften (1838–39) och
Über resektionen und amputationen (1855).
Heyne, Christian Gottlob, tysk humanist, född
1729, fick 1753 en syssla i ministern grefve
Brühls bibliotek i Dresden, men förlorade henne
genom sjuåriga kriget, egnade sig sedan åt enskild
lärareverksamhet samt kallades 1763 till professor
i vältalighet i Göttingen och 1764 derjämte till
universitetsbibliotekarie. Död 1812. Genom sina
föreläsningar öfver den klassiska forntiden äfvensom
genom sin ledning af det filologiska seminariet
bidrog han mycket att höja de klassiska studierna
samt universitetets anseende. Han betraktade språkets
och grammatikens studium blott såsom ett medel att
intränga i forntidens anda och egnade följaktligen
mindre omsorg åt det rent språkliga. Bland hans
skrifter må nämnas kommenterade upplagor af "Tibullus"
(1755; 4:de uppl., af Wunderlich, 1817), "Virgilius",
(1767–75; 2:dra uppl., af Wagner, 1830–41), "Pindaros"
(1773: 3:dje uppl. 1817), Apollodoros’ "Bibliotheke"
(1782; 2:dra uppl. 1803) och Homeros’ "Ilias" (1802),
Opuscula academica (1785–1812), en samling akademiska
dissertationer, af hvilka de, som behandla Greklands
kolonier samt etruskisk konst och historia, äro de
värdefullaste, samt Sammlung antiquarischer aufsätze
(1778–79). Till "Göttinger gelehrte anzeigen", som
han från 1770 redigerade, författade han derjämte,
enligt Heeren, 7–8 tusen uppsatser.
Heyse. 1. Johann Christian August H., tysk skolman,
f. 1764 i Nordhausen, blef slutligen direktor
för högre flickskolan i Magdeburg, der han dog
1829. Bland hans mycket kända grammatiska och
lexikaliska arbeten märkes Allgemeines fremdwörterbuch
(1804; 15:de och 16:de uppl., 1873 och 1874), ett
äfven i Sverige mycket användt arbete. – 2. Paul
Johann H., tysk skald och novellförfattare, född
i Berlin d. 15 Mars 1830, den föregåendes sonson,
son af språkforskaren, universitetsprofessorn Karl
Wilhelm Ludwig H. (d. 1855), gjorde sina studier i
Berlin och Bonn. 1854 slog han sig, på kallelse af
konung Maximilian, ned i München, der han, en tid
med understöd af konungen, helt och hållet egnade sig
åt literaturen. Med läsedramat Francesca da Rimini
(1851), de små berättande dikterna Urica (1852) och
Die brüder (s. å.) samt sina första noveller väckte
H. stora förhoppningar. De berättande dikterna Hermen
(1854), som i senare upplagor erhöllo titeln: Novellen
in versen, och den första samlingen af hans Novellen
(1855) samt alla hans senare skrifter, med undantag af
några, hufvudsakligen på yttre teatraliska effekter
anlagda, skådespel hafva ökat hans anseende. Sin
största framgång har H. vunnit på novellens område,
inom hvilket han utgifvit 13 särskilda samlingar
(1855–81) samt dessutom särskildt Syritha (1867)
och Die Madonna im
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
