Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelinen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och omkom, 531. Thüringen inforlifvades derefter
med det frankiska Austrasien; dock inrymdes
åt sachsarna området mellan Bode och Unstrut.
S. F. H.
Hermione (Lat. Hermione), i forntiden stad i grekiska
landskapet Argolis, vid hermioneiska viken (midt emot
ön Hydrea). Det var en blomstrande handelsstad och
hade en mängd tempel (deribland ett åt Demeter),
hvilka voro väl bibehållna ännu på Pausanias’
tid. Nu Kastri.
Hermione (Lat. Hermione), Grek. hjeltes., dotter af
Menelaos och Helena. Enligt Homeros hade Menelaos
under trojanska kriget lofvat henne till äkta åt
Neoptolemos, Achillevs’ son, med hvilken hon äfven
efter krigets slut förmäldes. Enligt yngre sagor var
hon redan förut trolofvad eller förmäld med Orestes,
på hvars anstiftan Neoptolemos skall hafva blifvit
dödad af innevånarna i Delfi. A. M. A.
Hermioner. Se Germaner (sp. 1100) och Hermundurer.
Hermitage [ermitasj] l. Ermitage, Fr. 1. Se
Eremitage. – 2. Namn på ett ädelt franskt vin,
som odlas på vinberget l’Hermitage, i det forna
landskapet Dauphiné, vid stranden af Rhône.
Hermite [ermit], Charles, fransk matematiker, föddes
d. 24 Dec. 1822 i Dieuze i Lothringen samt härstammar
från en familj i Marseille och på St. Domingo. Som
fallet oftast varit med stora matematiker, visade
sig H:s ovanliga matematiska begåfniiig mycket
tidigt. Redan som elev vid lyceet "Louis le grand"
i Paris sysslade han på lediga stunder med studiet
af de klassiske mästarnas arbeten. Särskildt gjorde
norrmannen Abels skrifter och lefnad på honom ett så
djupt intryck, att han ännu på skolbänken fattade det
bestämda beslutet att egna sitt lif åt den matematiska
vetenskapen. Vid föga mer än 19 års ålder hade
han redan väckt den matematiska verldens förvånade
uppmärksamhet genom sin, af Liouville till Franska
institutet meddelade, lösning af divisionsproblemet
för de ultra-elliptiska funktionerna. Detta var
inom en af de abstraktaste delarna af den högre
matematiken det första steg utöfver den ståndpunkt,
hvilken intagits af de båda stora medtäflarna Abel
och Jacobi (tysk matematiker). De löften, hvilka
gåfvos genom en med så ovanlig framgång börjad
vetenskaplig verksamhet, hafva också sedan blifvit
till fullo infriade. Under en redan tillryggalagd
40-årig vetenskaplig författarebana har H. i en
mångfald utaf afhandlingar sagt sitt ord i nästan
hvar och en af de frågor, hvilka under denna tid varit
föremål för matematikernas uppmärksamhet. Och hvad han
sagt har alltid varit af djup betydelse och alltid
betecknat ett verkligt framsteg. Hans arbete öfver
de ultra-elliptiska funktionerna efterföljdes snart
utom annat af upptäckten af en rad af nya och enkla
egenskaper hos de elliptiska funktionerna, hvilka helt
och hållet undgått Abels och Jacobis uppmärksamhet. –
Den första förnämligast åt den matematiska analysen
egnade perioden af H:s författarelif efterträddes af
en ny period, egnad hufvudsakligast åt aritmetik och
algebra. Af de många djupt
ingripande och svårt åtkomliga resultat, hvilka
äro frukter af denna periods verksamhet, bör
särskildt framhållas upplösningen af 5:te grads
eqvationen. Abels första banbrytande arbete var hans
bevis för satsen att en allmän algebraisk likhet
af högre gradtal än det fjerde icke genom något
upprepande af rotutdragningar kan upplösas. Dermed
var då ådagalagdt, att den allmänna 5:te grads
eqvationen icke kunde bemästras på samma sätt som de
allmänna eqvationerna af de fyra lägre gradtalen,
och 5:te grads eqvationens upplösning blef derigenom
ett af de problem, hvilkas behandling syntes ligga
vida öfver den bestående vetenskapens krafter. Så
förblef ställningen i 40 år, ända till år 1865, men
då uppträdde nästan samtidigt tre olika författare,
H., italienaren Brioschi och tysken Kronecker,
med det svåra problemets fullständiga lösning. H:s
publikation var den tidigaste. Han visade, att de
elliptiska funktionerna gåfvo de nödiga medlen
till 5:te grads eqvationens upplösning, och att
densamma kunde behandlas ungefär såsom det af
gammalt kända "casus irreductibilis" vid 3:dje
grads eqvationen. H. återvände derefter till sin
första ungdoms så rikt belönade analytiska studier,
och den tredje perioden af hans författarebana
tog sin början. Bland afhandlingarna efter år 1865
finnes dock en af 1873, hvilken är af grundläggande
betydelse såväl inom den rena analysen som inom
algebran och talteorien. Uti afhandlingen Sur la
fonction exponentielle bevisar H., att talet e
icke är roten till en algebraisk likhet med hela
tal-koefficienter. Detta jämte en lika sats om
talet ? äro de allmännaste och så godt som enda
allmänna satser, hvilka man ännu eger inom den med
så utomordentliga svårigheter omgärdade teorien för
de irrationella talen. H:s bevis behöfver endast
obetydligt modifieras för att omfatta äfven talet
?, och härmed är då en fråga bragt till afslutning,
hvilken under tvänne årtusenden sysselsatt de störste
tänkare. Omöjligheten af "quadratura circuli" är
ådagalagd, eller det är bevisadt, att förhållandet
mellan en cirkels periferi och dess radie icke
genom euklideisk geometrisk konstruktion kan
erhållas. År 1877 påbörjade H. uti redogörelsen för
Franska institutets förhandlingar under titeln Sur
quelques applications des fonctions elliptiques en
ännu (1882) pågående serie af artiklar, hvari dels
sammanfattas och å nyo behandlas de vigtigaste utaf
de användningar, hvilka hittills blifvit gjorda af de
elliptiska funktionerna, och dels samt förnämligast
den allmännast s. k. Laméska differentialeqvationen
fullständigt integreras. De originella idéer och
de slående, oväntade tankeförbindelser, på hvilka
detta arbete öfverflödar, hafva också visat sig i
ovanlig grad befruktande, och en mycket stor del
af Europas matematiker har med H:s undersökningar
till utgångspunkt skyndat att lemna hvar och en
sitt mer eller mindre betydande bidrag till de
nya teorierna. H. blef först 1869 professor vid
Parisuniversitetet la Sorbonne, och från denna
tidpunkt daterar sig en ny uppblomstring af de
matematiska studierna i Frankrike. Ett par af hans
lärjungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
