Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermafrodit-kula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm d. 25 Juli 1789. Han hade 1744 fått
adlig, 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet.
H. var en af sin tids utmärktaste ämbetsmän.
I ämbetsstilen införde han ett nyare och
lättare uttryckssätt, och det var till följd af dessa
"snillegåfvor, förvarade i rikets handlingar", som
Gustaf III gaf H. en plats i Svenska akademien
vid dess instiftande, 1786.
A. B. B.
3. Hermanson, Johan von, militär, den
föregåendes broder, född i Upsala d. 8 Mars
1726, antogs 1741 såsom volontär vid fortifikationen,
adlades jämte sina syskon 1744 och
utnämndes 1746 att vara konduktör vid skånska
brigaden af fortifikationen. För att vidare
utbilda sig trädde han s. å. som löjtnant i fransk
tjenst och deltog under marskalkens af Sachsen
befäl 1747 i segern vid Laffeld och eröfringen
af Bergen op Zoom samt 1748 i Maestrichts
belägring. 1756 blef H. major vid fortifikationen,
trädde 1757 i österrikisk tjenst och
utmärkte sig i drabbningen vid Kollin samt under de
följande krigsrörelserna, som tvungo preussarna
att utrymma Böhmen. Han ledde ock s. å.
belägringsarbetena mot fästningen Schweidnitz, som
i Nov. nödgades kapitulera. 1758 återvände H.
till fäderneslandet, deltog (sedan 1760) i det s.
k. pommerska kriget, hvarunder han utmärkte
sig vid försvaret af Malchin, och sändes
derefter till Finland för att befästa Sveaborg och
militäriskt undersöka Sveriges gräns mot Ryssland.
1766 blef han öfverste vid fortifikationen,
1778 generalmajor samt 1784 generalqvartermästare
och direktör för fortifikationen. Vid
ryska krigets utbrott (1788) medföljde han
konungen till Finland och deltog senare på året i
anstalterna till Göteborgs försvar. Derefter
uppdrogs åt honom att sörja för svenska skärgårdens
befästande. 1791 tog han afsked ur krigstjensten
och afled på Rynge gård, nära Ystad,
d. 19 Nov. 1793. I det politiska lifvet vid
riksdagarna deltog H. ganska lifligt, bl. a. 1789, då
han hörde till motståndarna mot konungens
envåldsplaner. – 1790 valdes han till led. af
Vetenskapsakademien.
A. B. B.
Hermansson, Johan. Se under adliga ätten
Hermanson.
Hermanubis. Se Anubis.
Hermas, en af de trosbröder, hvilka Paulus
i sitt romarebref helsade (16: 14), var, enligt den
kyrkliga traditionen, författare till Herden (Grek.
Poimen), en skrift, som den afrikanska kyrkan
i 3:dje årh. räknade till Nya testamentets
kanon. Redan i slutet af 2:dra årh. visste man
emellertid inom den romerska församlingen
berätta, att den verklige författaren var en annan
H., broder till romerske biskopen Pius (eft.
140). Småningom upphörde boken att räknas
till de kanoniska. Men ännu i "Codex sinaiticus"
är den upptagen bland Nya test:s skrifter.
Den består af 1) syner, 2) förmaningar, 3)
liknelser. En ängel införes talande, som
uppenbarar sig för H. i skepnad af en herde.
Kristendomen framställes såsom tro på den ende
Guden – hvilkens son (logos) l. ängel
uppenbarat sig i Jesus från Nazareth till menniskornas
frälsning – och såsom lydnad för den
genom Jesus fullkomnade lagen. Bokens
hufvudsyfte är att förmå syndare till bot och
bättring, innan Guds rikes sak på jorden afgöres
och de försumlige för alltid utestängas. Den
har länge varit känd blott i latinsk öfversättning,
men har i vårt årh. i grekisk grundtext
blifvit funnen först i en särskild handskrift på
berget Athos och några år senare såsom en
beståndsdel af den sinaitiska codex.
Hermbstädt, Sigismund Friedrich, tysk
teknolog, f. 1760, d. 1833, egnade sig åt
farmacien med stor ifver och framgång samt blef
1791 professor i kemi och farmaci vid Collegium
medico-chirurgicum i Berlin, 1819
professor i kemi och teknologi vid universitetet
samt 1820 professor i kemi vid krigsskolan
och vid bergsinstitutet. Hans håg låg åt den
praktiska tillämpningen af kemien på
industrien, och han blef genom statsministern von
Struensees understöd äfven satt i tillfälle att
egna sig deråt. Särskildt sökte han utbilda
enskilda i samband med landtbruket stående
industrigrenar och arbetade för detta mål genom
flere af honom redigerade tidskrifter samt en
mängd särskildt utgifna arbeten: Grundriss der
färbekunst (1802; 3:dje uppl 1824), Allgemeine
grundsätze der bleichkunst (1804), Anleitung zur
fabrikation des zuckers aus runkelrüben (1809)
och Grundsätze der technologie (1816–25) m. fl.
Hermelin, herald. Se Foderverk.
Hermelin, svensk adlig ätt, härstammar från
Olof Nilsson Skragge (se H. 1), hvilken
sedermera tog sig namnet H. och 1703 adlades
under detta namn. H:s son, Karl H., erhöll
1766 friherrlig värdighet. Den adliga ätten H.
utgick på svärdssidan 1797 med svenske agenten
i Braunschweig Johan Gustaf H.
1. Hermelin, Olof, ämbetsman, lärd,
född 1658 i Filipstad, var son till borgmästaren
derstädes Nils Månsson Skragge. Han genomgick
Karlstads läroverk och blef 1677 inskrifven vid
Upsala universitet under namnet Skragge,
hvilket han sedan utbytte mot H. Oaktadt han
icke aflade någon akademisk examen, vann han
snabb befordran på ämbetsmannabanan, dels på
grund af sitt snille och sina kunskaper, dels till
följd af G. O. Stenbocks och M. G. de la Gardies
mäktiga förord. Dessa herrars ynnest hade
han nämligen vunnit under den tid han var
informator för den förres söner och (från 1687)
sekreterare hos den senare. Efter att någon tid
(sedan 1687) hafva tjenstgjort i Riksarkivet,
utnämndes H. 1688 (?) till professor i latinsk
vältalighet och poesi vid universitetet i Dorpat,
hvilken professur han 1691 utbytte mot professuren
i romersk och svensk rätt. 1699 kallades
han till kungl. sekreterare och historiograf. H:s
vetenskapliga verksamhet afbröts, då han 1700
på grefve K. Pipers kallelse begaf sig till
svenska armén i Livland och der utarbetade flere
vederläggningar af de manifest, i hvilka tsar
Peter och konung August sökte kasta skulden
till det nordiska krigets utbrott på svenska
regeringen. 1701 utnämndes han till sekreterare
vid fältkansliets utrikesexpedition och användes
vid åtskilliga diplomatiska förhandlingar, såsom
i underhandlingarna med Polen 1702, med
Preussen 1703 och med de polske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
