Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemoglobin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henneberg, fordom furstligt grefskap i
Franken, omkr. 2,000 qvkm., hade sitt namn efter
den i bondekriget förstörda borgen H. vid
Meiningen. Grefvarna af H. härstammade från en
gammal grefveslägt från Grabfeld och nämnas först
i 11:te årh. Den mest betydande medlemmen af ätten
var Berthold VII (d. 1340), kejsar Henrik VII:s
inflytelserike rådgifvare, hvilken 1310 fick
riksfurstlig värdighet. När ätten utslocknade
(1583), delades dess besittningar. Hessen fick
amten Schmalkalden, Barchfeld m. m., biskopen af
Würzburg Meiningen och (enligt delningsfördrag 1660)
den albertinska linien i Sachsen Schleusingen och
Suhl; den ernestinska linien fick största delen:
Altenburg erhöll Meiningen och Henneberg, Weimar
fick Ilmenau och Kaltennordheim, Gotha erhöll Sand
och Wasungen. Den albertinska liniens andel tillföll
Preussen 1815.
Henneberg, Johann Wilhelm Julius, tysk
agrikulturkemist, f. 1825, blef 1857 föreståndare för
försöksstationen i Weende vid Göttingen (flyttad 1875
till Göttingen) och 1865 derjämte professor i kemi
vid universitetet i Göttingen. H. har hufvudsakligen
gjort sig bekant genom sina analyser af fodermedlen
samt sina utfodrings- och respirationsförsök, hvilkas
resultat han offentliggjort i Beiträge zur begründung
einer rationellen fütterung der wiederkäuer (1860–64),
Neue beiträge etc. (1870–71) samt flere artiklar i
"Journal für landwirtschaft", hvilken tidskrift han
grundade 1853.
Hennebont [ennöbång], stad i franska
depart. Morbihan, nära Blavets utlopp i
hafvet. Omkr. 5,000 innev. Hafsbad. Skeppsbyggen.
Hennegau. Se Hainaut.
Hennequin [ennökäng], Philippe Augustin, fransk målare
och kopparstickare, f. 1763, d. 1833, inhemtade de
första grunderna i konsten i sin födelsestad, Lyon,
men begaf sig till Paris och blef der en af de bäste
lärjungarna i Davids skola. Efter att hafva ernått
det stora priset kom han till Rom att studera och
befann sig der, då revolutionen utbröt. Utsatt för
förföljelse af den påfliga regeringen på grund af
sina frisinnade åsigter, måste han lemna Italien och
hade stora svårigheter att återkomma till Frankrike,
der han ett par gånger satt häktad med fara för
sitt lif. Sedan han ändtligen återfått friheten,
öfvergaf han politiken och egnade sig helt och
hållet åt sin konst. 1814 flyttade han från Paris
till Liége, bosatte sig till sist i Tournay och
var den derstädes befintliga målareakademiens
ledare till sin död. Af H:s hand finnes i Louvre
en stor tafla, Orestes förföljd af furierna,
målad i davidska skolans manér, men berömd för
sitt lifliga innehåll och sin korrekta, om ock
något hårda, teckning (utställd i 1800 års Salon).
C. R. N.
Hennequin [ennökäng], Antoine Louis Marie, fransk
advokat, f. 1786, d. 1840, blef advokat 1808
och vann snart stort rykte för skarpsinne och
vältalighet. Ifrig legitimist uppträdde H. efter
Julirevolutionen 1830 inför pärskammaren till
ministern Peyronnets försvar och blef 1832, efter
hertiginnans af Berry
arrestering, hennes juridiska biträde. 1834 blef han
deputerad. H. utgaf Choix de plaidoyers (1824) och
Traité de législation (1838).
Henner, Jean Jacques, fransk målare, född i
Elsass 1829, studerade förut under Gabriel Guérin i
Strassburg, sedan i Paris under Drolling m. fl. och
eröfrade 1858 det romerska priset, hvarefter han
utbildade sig i Rom under H. Flandrin. Han uppträdde
först i 1863 års Salon med en tafla, kallad Jeune
baigneux endormi (nu i Colmars museum). Sedan har
han hufvudsakligen egnat sig åt framställning af det
nakna, hvari han är mästare genom sin förmåga att
frambringa stor verkan medelst en inskränkt färgskala,
såsom i Susanna (1864, nu i Luxembourg). Dessutom
har han målat ett antal bibliska taflor, såsom
Johannes döparen och Kristus i grafven (1878),
hvilken senare blifvit af kritiken ömsom höjd till
skyarna, ömsom skarpt tadlad. Slutligen har H. äfven
målat flere utmärkta porträtt. Hans mest kända verk
är l’Alsacienne (1870), som 1872 genom en komité
af damer i original öfverlemnades åt Gambetta,
och som sedan blifvit populariserad genom gravyr,
C. R. N.
Hennes, Aloys, tysk pianist, f. 1827, studerade
under Hiller och Reinecke samt lefde sedan såsom
pianolärare i Kreuznach, Alzey, Mainz, Wiesbaden
och (sedan 1872) i Berlin, hvarest han 1881 blef
lärare vid Scharwenkas konservatorium. H. har
gjort sig bekant företrädesvis genom sina
instruktiva Klavierunterrichtsbriefe.
A. L.
Hennin, hufvudbeklädnad. Se Drägt, sp. 1491.
Hennings, Betty Mathilde, dansk skådespelerska,
född i Köpenhamn d. 26 Okt. 1850, hette före sitt
giftermål (1877) Schnell. Hon uppfostrades i den
kungliga teaterns ballettskola, utförde 1866 sin
första större rol, i balletten "Valdemar", samt ingaf
då stora förhoppningar och vann 1868 mycket bifall
för sin själfulla framställning af Sigyn i balletten
"Thrymskviden". Då hennes helsa icke tillät henne
att utföra större danspartier, uppträdde hon 1870
såsom Rose i "Fruentimmerskolen" och sedermera
med stor framgång i åtskilliga ingenue-partier,
tilldess hon 1879 som Nora i "Et dukkehjem"
visade, att hon var mäktig att utföra äfven mera
invecklade karaktersroller. F. n. är hon en af
danska skådebanans mest framstående konstnärinnor.
E. Ebg.
Henoch (Hebr. Chanókh, invigning) var, enligt
slägttaflan i 1 Moseb. 5 kap., Jareds son och Seths
ättling i 5:te led. Om honom säges, att han "vandrade
med Gud" (v. 22, 24) och att "han var icke mer (att
finna), ty Gud hade tagit honom bort" (v. 24). Senare
judiska sagor göra honom till en stor siare och
profet samt till uppfinnare af bokstafsskrift,
räknekonst och astronomi. Man tillskref honom
författareskåpet till en apokalyptisk bok, Henochs
bok. Denna skrefs sannolikt i Palestina omkr. 100
år f. Kr., gick sedermera förlorad (så när som
på några fragment), men återfanns på 1700-talet i
Abessinien (af Afrikaresanden J. Bruce) i etiopisk
öfversättning. Den har blifvit utgifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
