Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helveg, Hans Friedrich - Helvete kallas enligt det gängse religiösa föreställningssättet den ort, der de gudlöse straffas efter döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helveg. 1. Hans Friedrich H., dansk prest och
författare, född i Holstein 1816, blef student i
Kiel 1833 och studerade teologi i Erlangen. Oaktadt
sin tyska börd och bildning slöt han sig, troligen
i synnerhet derför att han i religiöst hänseende
var vunnen af Grundtvig, till den danska sidan i
den schleswig-holsteinska striden. 1846 blef han
föreståndare för folkhögskolan i Rödding, 1848 dansk
fältprest och 1850, efter kriget, prest i Haderslev,
men fördrefs derifrån 1864. Sedan 1868 är han prest
i Kjöbelöv på Låland. Utom predikosamlingar
har han utgifvit religionsfilosofiska skrifter,
deribland Spådommene eller Gud i historien (1855),
och författat en mängd tidskriftsuppsatser. –
2. Ludvig Nikolaus H., den föregåendes broder,
dansk prest och författare, född i Odense 1818, blef
teol. kandidat i Köpenhamn 1840, filos. doktor 1855
och prest i Odense 1857. Liksom, brodern är H. en
ifrig grundtvigian. I förening med C. J. Brandt har
han utgifvit den förtjenstfulla historiska antologien
Dansk psalmedigtning (1846–47). Af ännu större
betydelse äro dock hans kyrkohistoriska arbeten,
Den danske kirkes historie efter reformationen
(1851–55; ny omarb. uppl. 1857–60) och Den danske
kirkes historie til reformationen (1862–70).
C. R.
Helvete (Fornn. helviti, straff i dödsriket,
jfr Hel) kallas enligt det gängse religiösa
föreställningssättet den ort, der de gudlöse straffas
efter döden. I folkens äldsta föreställningar
om ett tillkommande lif ingick icke tanken om en
vedergällning. I intellektuell och moraliskt afseende
ansågs menniskans lif slutadt med döden. Efter
denna var hon blott en skugga af sig sjelf, hennes
fortsatta tilvaro blott ett skugglif, hennes
medvetandes innehåll blott dunkla erinringar af
det föregående lifvet på jorden. De känslor, som
framkallades af föreställningen om döden, gåfvo i viss
mån färg äfven åt föreställningen om ett lif efter
döden. Likasom den döda kroppen gömdes i jorden,
så tänkte man sig äfven själens hemvist i det
tillkommande såsom underjordiskt. Grekernas hades
(se Hades 1) framträder hos Homeros såsom ett
dödsrike, utan någon bestämd åtskilnad mellan goda och
onda menniskors öden. Hebreernas dödsrike (scheol)
uppfattades ursprungligen såsom en stor underjordisk
graf, med igenreglade portar, och dess innevånare
såsom skuggor eller spöken (refaim). Det var ett
förvaringsrum för alla. Skilnaderna derinom voro
blott sociala l. nationella, ej moraliska. Ingen
föreställning om vedergällning eller straff var
förenad dermed. Ordet scheol i Gamla testamentet
och det motsvarande hades i det Nya hafva i den
gamla svenska bibelöfversättningen oriktigt
blifvit återgifna med helvetet, och på några
ställen, der detta alls icke velat passa in, med
"grafven". Äfven de gamle nordboarnas dödsrike, den
svartblå Hels boning, var ingen straffort, utan blott
ett förvaringsrum för dem, hvilka dött "strådöden",
i motsats till Valhall, hjeltarnas hemvist. Med
tron på ett tillkommande lif förenades sedermera
föreställningen om belöningar och straff. Straff
var, enligt den gamla uppfattningen, i det
närmaste liktydigt med hämd. Lika grymma som
de straff, hvilka i lagens namn tillämpades af
samhället, i barbariska tider voro, lika gräsliga
voro föreställningarna om straffen i dödsriket. I
den indiska gudasagan förekomma starkt färglagda
skildringar af de gudlösas marter efter döden. Den
persiska (Zend-)religionen antog för de gudlöses
själar ett provisoriskt helvete till den närvarande
verldens slut. Då skulle de uppstå och kastas i
den allmänna verldsbranden. Men denna skulle för
dem blifva en reningseld, ur hvilken de efter tre
dygn skulle utgå förklarade. Någon evig fördömelse
antog denna religion icke. Enligt den fornnordiska
gudasagan skulle efter åsagudarnas fall och den
närvarande verldens undergång (Ragnarök) de gode
och de onde åtskiljas och de sistnämnde förvisas
till "likstranden" (Nåstrand), der de, vadande i
giftströmmar, skulle bo i en sal, hvars väggar och
tak voro flätade af ormar, hvilka dröpo sitt etter
öfver dem. Inom judendomen vann efter babyloniska
fångenskapen föreställningen om olika afdelningar i
"scheol" för goda och onda småningom insteg. I de
senare profetiska skrifterna framträder i samband med
föreställningen om de rättfärdiges uppståndelse en
ny bild af de gudlöses tillstånd i det tillkommande
lifvet. Det heter, att "deras mask skall icke dö, och
deras eld skall icke slockna", samt att "de skola vara
en styggelse för allt kött" (Es. 66: 24). Det talas om
en tvåfaldig uppståndelse. Några skola "uppvakna till
evigt lif", andra "till evig försmädelse och blygd"
(Dan. 12: 2). De drag, med hvilka man tänkte sig
de förkastades hemvist, voro lånade från den däld
utanför Jerusalem, der afrättade förbrytares lik och
sjelfdöda djurs kroppar brändes (Gebenhinnom). Sålunda
uppstod föreställningen om de ogudaktiges slutliga
straffort, gehenna (se d. o.). I Nya testamentet
finnes först och främst föreställningen om hades
(scheol) l. det underjordiska dödsriket för både
onda och goda med en afdelning för de förra,
"fängelset", och en för de senare, "paradiset" (1
Petr. 3: 19, 20; Luk. 23: 43). Hades betecknas såsom
"jordens hjerta" (Matt. 12: 40), "jordens nedre
rum" (Efes. 4: 9). Vidare förekommer der bilden
af gehenna, som närmast motsvarar hvad som i den
senare kyrkoläran kallas helvete. Det framställes
alltid såsom tillkommande. Dit sändas de gudlöse
efter den vid Kristi återkomst skeende domen. Deras
tillstånd der betecknas med uttrycken "det yttersta
mörkret" samt "gråt och tandagnisslan" (Matt. 8: 12;
22: 13; 24: 51; 25: 30; Luk. 13: 28). Dessutom talas
om ett förvaringsrum för de fallna änglarna; det
kallas abyssos d. v. s. det bottenlösa (Uppenb. 20:
1–3). De uppståndne saliges hemvist skulle blifva på
den nya jorden (Uppenb. 21). Sedermera betraktades
inom kyrkan himmelen såsom de saliges boning, såsom de
osaliges åter det i jordens inre förlagda helvetet,
gehenna, hvilket mer och mer utmålades med alla de
fasor inbillningskraften kunde upptänka. Basilius den
store (omkr. 500 e. Kr.), Augustinus, Gregorius den
store m. fl. lärde, att de ogudaktige der plågades
af en brännande, men ej lysande eld samt af giftiga
och bitande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
