Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heiberg, Peter Andreas - Heiberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första skådespel, Forvandlingerne, hvilket dock först
långt senare offentliggjordes. 1788 förordnades
han till translator i Köpenhamn, der han genom
en öfversättning af en obetydlig fransk bok i
voltairiansk ande kom i en häftig pennstrid med
K. L. Rahbek. Detta hindrade emellertid icke, att
en varm vänskap utvecklade sig mellan dem. Hvad som
egentligen karakteriserar H:s lefnad är hans strid
för politiskt framåtskridande. Af naturen begåfvad
med en lefvande frihets- och rättskänsla samt en
uppriktig fosterlandskärlek, utrustad med ett klart
förstånd och en bitande qvickhet, men tämligen
fantasilös och ytlig samt i saknad af djupare
historisk blick, hade H. blifvit mäktigt tilltalad
af fransk "filosofi" samt af franska frihets- och
jämnlikhetsidéer. Derför angrep han ock allt hvad
han fann af dumhet, slentrian eller orättrådighet
i statsstyrelsen äfvensom, det inflytande, som
utlänningar, i synnerhet tyskar, i många fall vetat
förskaffa sig på de inföddas bekostnad. H:s vapen voro
af flere slag. Ett af dem var skådespelet, till en
början utan egentlig tendens (t. ex. Forvandlingerne,
Heckingborn), sedan mera bestämdt syftande på ett eller
annat tidslyte, i synnerhet utlänningarnas öfvermod
och humbug (De vonner og de vanner, Virtuosen N:o
1, Virtuosen N:o 2). Handlingen i dessa stycken är
merendels matt, karaktererna svagt tecknade eller
chargerade, dialogen tung; men till följd af de
ofta förekommande qvicka hänsyftningarna på samtida
förhållanden och händelser gjorde de dock stort
intryck på publiken. Ett annat medel var hans visor,
hvilka genom sitt fria språk gjorde en utomordentlig
verkan. Det tredje medlet, genom hvilket H. verkade,
utgjordes af kritiska och satiriska uppsatser
på prosa, och der visade sig hans talang från
den bästa sidan. I Rigsdalersedlens händelser,
som från 1789 utkom häftevis under ett par år,
fann han en ram – en riksdalersedel berättar hvad
han sett och upplefvat på sin vandring från ficka
till ficka – för uppsatser om alla slags frågor af
allmänt intresse. Närmast och mest direkt gick han
statsförvaltningen, ja statsförfattningen in på
lifvet i Politisk dispache (1797), hvarest han,
utgående från den satsen att regenten endast är
statens förste, af nationen aflönade tjenare, fordrade
offentliggörande af finansernas tillstånd m. m. Ännu
hänsynslösare uppträdde H. i Sproggranskning (1798),
en ordbok, som innehöll en satirisk förklaring
af hvarje ord (t. ex. "majestät: en skärm, bakom,
hvilken skälmar ostraffadt drifva sitt spel"). Det
dröjde icke länge förrän regeringen inskred mot den
djerfve pamflettisten. Så bötfälldes han 1791–94
åtskilliga gånger. Mycket, som både förr och senare
skulle hafva straffats, fick dock passera derför
att A. P. Bernstorff ville bevara den bestående
tryckfriheten oinskränkt. Efter Bernstorffs död
(1797) tillsattes en kommission för att omarbeta
tryckfrihetslagen, hvilket väckte en allmän oro
och framkallade en skarp gensaga af H.: En dråbe i
det store hav af skrifter om skrivefriheden. Då nu
"Sproggranskning" utkom, syntes satirens djerfhet
berättiga strängare åtgärder. På ett löst rykte hade
H. i nämnda
skrift anklagat kanslipresidenten K. Colbjörnsen,
efter Bernstorffs död regeringens hufvudman, för
skriande maktmissbruk mot en fattig man. Med anledning
deraf blef han lagförd och dömdes julaftonen 1799,
efter den nya tryckfrihetsförordningen af d. 27
Sept. s. å., till landsflykt. Den 7 Febr. 1800 begaf
sig H. till Paris, hvarest han fick anställning som
translator under utrikesdepartementet, från hvilken
plats han erhöll afsked 1817. Hans literära verksamhet
i Paris inskränkte sig till några uppsatser på franska
samt, efter Norges skilsmässa från Danmark, till
ett par politiska småskrifter, som trycktes i Norge
och underblåste norrmännens missnöje med det forna
danska herraväldet (bl. a. Politiske aphorismer,
1826, och Erindringer fra min politiske, selskabelige
och literaire vandel, 1830). Han dog i Paris d. 30
April 1841. 1790 gifte han sig med Tomasine Kristine
Buntzen, hvilken efter landsförvisningen skilde sig
från honom (se Ehrensvärd-Gyllembourg). C. R.
2. Heiberg, Johan Ludvig, dansk författare,
den föregåendes son, född i Köpenhamn d. 14
Dec. 1791, uppväxte i ett hem, hvarest många
snillrika män umgingos och andliga intressen varmt
omfattades. Under liknande förhållanden framlefde
han äfven sina följande ungdomsår, både under det att
han 1800–02 uppfostrades hos Rahbek, och sedan hans
moder, genom att (1801) gifta sig med den från Sverige
landsförvisade K. F. Ehrensvärd-Gyllembourg, gifvit
honom ett nytt föräldrahem. 1809 blef H. student och
aflade 1810 "anden examen". 1811–12 vistades han i
Stockholm, hos styffaderns slägtingar. Efter sin
återkomst till Köpenhamn infördes han i den tyska
författarinnan Friederike Bruns hus, hvarest han –
till stor betydelse för hans utveckling – kom i
nära beröring med Baggesen. 1813 utgaf han de två
"marionettkomedierna" Don Juan, en bearbetning
af Molières skådespel, och Pottemager Walther,
hvilka mottogos med stor välvilja af allmänheten och
kritiken. I striden mellan Baggesen och Öhlenschläger
höll han sig neutral. Att det icke var fruktan
för strid, som förmådde honom, att intaga en sådan
hållning visade han genom sitt uppträdande mot den
då för sin ytterligt sentimentala, blodlösa romantik
som skådespelsförfattare förgudade Ingemann, mot
hvilken han riktade en af den danska literaturens
roligaste och mest träffande satirer, Julespög og
nytårslöjer (1816). Till Ingemanns försvar uppträdde
Grundtvig, och mellan denne och H. utspann sig en
fejd, hvars invektiv delvis ännu lefva qvar i minnet
(i synnerhet i H:s A-B-C-bog och Grundtvigs "Pegepind
til H:s A-B-C-bog"). 1817 beträdde H. ett nytt område,
genom den talangfullt skrifna dramen i Calderons anda
Dristig vovet halv er vundet och genom det i samma
stil författade mytologiska skådespelet Psyche,
som likväl icke blef fullbordadt. Emellertid hade
han studerat mycket annat än estetik, bl. a. medicin
under ett par år. Estetiskt var dock ämnet för hans
latinska magisterdisputation (om det calderonska
dramat ,1817); men lefnadsbana hade han icke valt,
och ännu 1819, då han fick sitt skådespel Tycho Brahes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
