Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedberg, Fredrik Gabriel - Hedberg, Frans Teodor - Hedborn, Samuel Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnit den åsigt uttalad att menniskan omedelbart,
utan några förberedelser, blott genom tron blir
salig. Denna sats är hans hufvudlära. Han förnekar
icke nödvändigheten af bättring och ett ångerfullt
sinne, men fäster dock afgjordt hufvudvigten vid
trons omedelbara verkan utan några omsvep eller någon
salighetsordning. Utgående från denna ståndpunkt,
råkade H. snart i strid med den äldre pietismens
anhängare, bland hvilka isynnerhet A. W. Ingman
häftigt angrep honom, i det han förklarade, att
H. lärde en död tro. H. å sin sida tadlade Ingman
och hans vänner, emedan deras lära ledde till tom
verkhelighet. Striden fördes lifligt under 1840- och
1850-talet, men upphörde sedermera småningom. H:s
lära räknar talrika anhängare i Finland och har
vunnit utbredning äfven i Sverige. Bland H:s många,
på svenska och finska språken författade, skrifter
må nämnas: Uskon-oppi autuuteen (Troslära till
saligheten, 1843–44; nya uppl. 1874 och 1875), der
lärans hufvuddrag äro sammanfattade; En röst från
Zion (1844); Verklärans vederläggning (1847–48);
F. G. H:s bekännelse och evangelii försvar (1851,
utgörande 3:dje häftet af det föregående arbetet)
samt Baptismens vederläggning och det heliga dopets
försvar (1855). Dessutom har H. utgifvit de periodiska
skrifterna "Allmän evangelisk tidning" (1845–48),
"Evangelisten" (1849–50) och "Kristillisia sanomia"
(Kristliga tidningar, 1855–68). H. har äfven författat
ett antal andliga sånger. M. G. S.
Hedberg, Frans Teodor, skriftställare, dramaturg,
född i Stockholm d. 2 Mars 1828, sattes vid
tretton års ålder i handel och några år derefter i
lära hos en perukmakare. 1849 ingick han vid ett
resande teatersällskap och uppträdde, utan någon
synnerlig framgång, på landsortens scener till
1853, då han fick anställning vid Mindre teatern i
Stockholm. Emellertid kom han snart till insigt af att
hans begåfning mindre låg åt skapandet af karakterer
på än för skådebanan, och efter att med framgång hafva
försökt sig med författandet af några mindre lustspel
egnade han sig från 1854 uteslutande åt dramatiskt
författareskap. Ifriga studier för fullkomnande af
en bristfällig bildning gingo hand i hand med en
liflig produktion, och H:s stycken intogo snart en
ganska framstående plats, särdeles på småteatrarnas
repertoar. Han höll sig i början på det anspråkslösa
lustspelets område och vann derinom ganska vackra
framgångar, men småningom höjde han sig till det
historiska skådespelet och öfvergick slutligen till
den moderna sedekomedien, inom hvilken hans senaste
arbeten falla. Bland den stora mängd af teaterstycken,
som H. dels författat, dels bearbetat, må erinras om
hans förstlingar: En herre som går vilse (1852), Hin
ondes gåfva (s. å.) och Min vän löjtnanten (1853);
vidare Huru tiden förändrar (1855), En småaktig man
(1859) Frun af stånd och frun i ståndet (1861), flere
nyårspjeser, bl. a. de båda "nyårsmönstringarna"
Slutbalen (1860) och Slutbalen n:o 2 (1861), samt
ett par tillfällighetsstycken: Kröningsfesten och
Majkungen (1860), med anledning af Karl XV:s kröning;
de historiska
skådespelen Kung Märta (1860), Dagen gryr (1863)
och Bröllopet på Ulfåsa (1865), hvilket haft en
stor framgång, enär det på k. Stora teatern i
Stockholm uppförts öfver 100 gånger, i Köpenhamn
mer än 50 och dessutom med bifall gifvits på flere
tyska skådebanor, Vasa-arfvet (1868) m. fl.;
sedekomedierna Blommor i drifbänk (1862), Så kallad
ungdom (1869), Majorens döttrar (1871), Dagsländor
(1875), Dagtingan (1876), Glanskis (1878), Sprängämnen
(1882) m. fl. Som bearbetare för scenen intager H. ett
framstående rum genom komedierna Fregattkaptenen eller
Salamandern och Advokaten Knifving. Han har äfven
författat åtskilliga operatexter: Hertig Magnus och
sjöjungfrun, Den förtrollade katten, Den bergtagna
och Vikingarna. H. har varit en flitigt anlitad
tillfällighetsskald, och den öfvervägande delen
af hans Dikter (1866; 2 delar) utgöres af dylika
tillfällighetsstycken. På prosaberättelsens område
har han uppträdt dels med de satiriska skildringarna
från sitt kringvandrande teaterlif, Fyra år vid
landsortsteatern (1857–58, under signaturen Palle
Block), dels med novellserierna Svart pä hvitt
(1876–79), hvilka emellertid ingalunda tåla någon
jämförelse med hans bättre dramatiska skapelser. –
H. anställdes 1862 såsom literatör och lärare
i deklamation vid de k. teatrarna och blef 1871
tillika intendent för k. Stora teaterns scen. Dessa
befattningar bibehöll han till 1881, då han öfvertog
ledningen af Nya teatern i Göteborg. 1868–71 var
H. lärare i deklamation vid Musikaliska akademien,
af hvilken han blef ledamot 1870. A. F.
Hedborn, Samuel Johan, prest, skald, född i Heda
socken i Östergötlands län d. 14 Okt. 1783, var
son af en fattig soldat. 1806 blef han student
i Upsala och var 1807 en af "Auroraförbundets"
stiftare. Sedan han 1809 blifvit prestvigd,
tjenstgjorde han som pastorsadjunkt pä åtskilliga
ställen i Linköpings stift, blef 1813 skollärare
vid Svea lifgardes fattigskola i Stockholm och
utnämndes 1820 till kyrkoherde i Askeryd och
Bredestad. Sedan H. gjort sin literära lärospån med
åtskilliga poem, införda i "Elegant-tidning" och
"Phosphoros", utgaf han 1812–13 två häften Psalmer,
hvilka väckte uppmärksamhet för sin anderikhet och
poetiska formfulländning. Wallin, just då sysselsatt
med sitt stora psalmverk, fäste sig i synnerhet
vid dessa försök, och Svenska akademien tilldelade
H. 1814 Lundbladska priset för desamma. Tillsammans
med A. A. Afzelius utgaf han 1817–19 tidskriften "För
religionens vänner". I den 1819 utgifna psalmboken
är H. en af de yppersta originalförfattarna; bland
hans sex psalmer (3, 69, 158, 243, 362 och 407) må
särskildt erinras om hymnen "Höga majestät, vi alle"
(n:o 3). Han har äfven omarbetat fyra psalmer af
andra (9, 51, 59 och 146). 1835 gjorde H. sig å nyo
påmind hos den läsande allmänheten genom samlingen
Minne och poesi, i hvilken han upptog sina vittra
försök, sina psalmer och derjämte en egendomligt
poetiserande och reflekterande skildring af sina
"barndoms- och ungdomsminnen". Med denna bok var H:s
egentligt literära bana utlupen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
