Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fångenskapen hebreiskan småningom påverkades och
slutligen undanträngdes af arameiskan.
Första perioden l. guldåldern (omkr. 1600 – omkr. 600
f. Kr.). Denna period måste anses börja redan vid
Moses’ tid, äfven om man med allt skäl betraktar
de s. k. 5 Mose böcker i deras nuvarande gestalt
som alster af en långt senare (davidisk-salomonisk)
redaktion. Till denna period hör större hälften af
G. T:s böcker, nämligen: 1) prosaiska och historiska:
Pentateuken, Josua, Domareboken, Ruts bok,
Samuels böcker och Konungaböckerna; 2) poetiska:
Psaltaren (med undantag af några senare psalmer),
Ordspråksboken, Höga visan och Ijobs bok; 3) de
äldre profeterna, i följande kronologiska ordning:
Amos, Hosea, Esaias, Mika, Sefanja, Nahum, Habakuk,
Obadja (?), Jeremia, Hesekiel. De båda senare verkade
dock ännu under "Exilen", och till dennas slut höra
äfven några delar af Esaias (i synnerhet kap. 40–66
af den s. k. Pseudo-Esaias. I den första periodens af
språklig renhet utmärkta alster framträda visserligen,
såsom naturligt måste vara, då de omfatta en tidrymd
af inemot 1000 år, några olikheter i den språkliga
formen. Så t. ex. skrifver Esaias helt annorlunda
än sin samtida Mika, och i de historiska böckerna
hafva de ur äldre källskrifter upptagna texterna en
märkbart annan språklig färg än de ur yngre källor
eller redaktörens egen penna härrörande styckena. Men
på det hela äro formbyggnaden och språkbruket,
särskildt i de prosaiska delarna, enahanda. Deremot
förefinnes en bestämd skilnad mellan de poetiska
och prosaiska böckernas stil. Väl egde ej hebréerna
en på stafvelserytm eller rim byggd verskonst,
men den poetiska stilen utmärkes formelt genom
en på satsledernas afmätta parallelism beroende
rytm och dessutom genom egendomligheter i ordval
och satsfogning. Till de poetiska böckerna höra
äfven till största delen profeterna, i synnerhet de
äldre, ehuruväl satsparallelismen hos dem är mindre
regelbunden än hos de egentlige diktarna. För öfrigt
är den hebreiska poesien till sina grunddrag helt och
hållet lyrisk, och blott i Höga visan har man trott
sig kunna spåra en dramatisk anläggning.
Andra perioden l. silfveråldern (536 – omkr. 160
f. Kr.) börjar med återvändandet ur landsflykten och
räcker till makkabeernas tid samt karakteriseras af
språkligt förfall under den från öster framträngande
arameiskans ständigt växande inflytande. Till denna
period höra följande böcker: 1) historiska: Esra,
Nehemja, Krönikeböckerna, Ester; 2) profetiska:
Jona, Haggaj, Sakarja, Malaki, Daniel; 3) poetiska:
Predikareboken och de senare psalmerna. Äfven i
afseende på stilen stå dessa böcker till största delen
betydligt efter den första periodens alster. Men blott
småningom kunde hebreiskan undanträngas som lefvande
språk från folkets läppar, ty alldeles oriktig är den
åsigten att judarna redan under landsflykten hade så
förglömt sitt modersmål, att de sedan af sina prester
måste undervisas deri. Och äfven sedan hebreiskan
upphört att talas (omkr.
midten af 2:dra årh. f. Kr.), bibehölls dock kunskapen
derom ännu länge lefvande icke blott genom de heliga
skrifternas föreläsande i synagogan, utan ock genom
tolkningar och undervisning inom vida kretsar af det
vid sina dyrbara literära skatter starkt fästa judiska
folket. Derigenom kunde äfven lärde och skrifttolkare
begagna sig af hebreiskan för sina arbeten, och flere
af de s. k. apokryfiska böckerna (se Apokryfisk),
såsom Jesu Syraks bok (förf. 130 f. Kr.), Judit
(från Makkabeertiden), Makkabeernas första bok
(efter 100 f. Kr.) och Henoks bok (ej mycket
senare), voro efter all sannolikhet ursprungligen
skrifna icke på arameiska, utan på hebreiska. Det
oaktadt hopkrympte alltmer de kretsar, inom hvilka
hebreiskan talades eller förstods, och säkert är,
att på Jesu tid talades både i Galileen och Judeen
uteslutande arameiska. Det är till och med föga
sannolikt att Jesus sjelf egt någon närmare insigt
i hebreiska språket. I de lärdes studerkamrar och
bland deras närmaste lärjungar fortlefde detta dock,
och der uppstod så småningom hvad man kallat
nyhebreiska språket och literaturen. Inom denna
måste man skilja mellan det äldre, företrädesvis i
talmuds mischna (se nedan) föreliggande språket,
som kan betraktas som en fortsatt utveckling af
fornhebreiskan, och det moderna, på rent mekaniskt
sätt genom upptagande af en mängd främmande element
utbildade språk, som af lärda judar sedan 11:te
årh. åter infördes som bokspråk (jfr Rabbinska språket
och literaturen). Då efter den äldre hebreiskans
utdöende samlingen af G. T:s kanon närmade sig sin
afslutning (jfr Bibel), började judarna dels att
kritiskt bearbeta och förklara sina heliga skrifter,
dels att öfversatta dem på olika språk. Den äldsta
öfversättningen är den s. k. "70 uttolkares" eller
"septuaginta", till bruk för grekisk-talande judar
i synnerhet i Egypten (i 2:dra årh. f. Kr.; jfr
Alexandrinska bibelöfversättningen). Något senare
uppstodo i Palestina och Babylon, genom småningom
skeende öfverarbetningar, de arameiska öfversättningar
eller parafraser, som kallas targum (se d. o.). Den
sista af de judiska öfversättningarna är den persiska
(från 9:de årh.). Den kritiska bearbetningen och
tolkningen nedlades i den berömda talmud (se d. o.),
hvars egentliga text, den i 2:dra årh. afslutade
mischna, är skrifven på hebreiska, och hvars yngre
del, den först i 6:te årh. afslutade gemara,
är skrifven på ett hufvudsakligen arameiskt språk,
talmudiskan. De heliga skrifterna voro, liksom all
semitisk skrift, ursprungligen konsonantiska texter,
och dessas nuvarande vokalisering, uttal, betoning och
sångartade föredragningssätt hvila på en tradition,
som fortplantats i de rabbinska skolorna. Först efter
talmuds afslutning (6:te årh.) blef denna tradition
definitivt fastställd och bragt till skriftligt
uttryck (i 7:de årh. e. Kr.) genom judiske lärde,
de s. k. masoreterna (se d. o.), hvilka uppfunno
ett noggrant detaljeradt system af vokaler, accenter
och diakritiska, öfver och under textens konsonanter
satta tecken. I 10:de årh. började slutligen, under
inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
