Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Köpenhamn. Fadern, August H., var organist och
farfadern, Johann H. (från Schlesien, d. 1793,
kompositör af Balders död och Fiskerne, ur hvilken
senare folksången "Kong Christian stod ved höjen mast"
är hemtad), kapellmästare i nämnda stad. Redan vid
19 års ålder (1824) blef H. sin faders biträde som
organist vid garnisonskirken. Vid 20 års ålder
uppträdde han såsom kompositör af en kantat och
en konsertuvertyr, hvarigenom han genast ställdes
i de betydande och lefvande konstnärernas led. Då
Marschner 1836 kom till Köpenhamn, fattade denne
intresse för H. och rådde honom att resa utrikes för
att ytterligare utbilda sig. H. följde rådet och
begaf sig till Tyskland, Frankrike och Schweiz. I
Kassel besökte han Spohr, hvars inflytande märkes i
hans tidigare verk, och hvilken han tillegnade en
Symfoni i g moll. I Paris erhöll han af Rossini,
Spontini m. fl. uppmuntrande loford. Redan 1836
valdes H. till medlem af administrationen för
"Musikföreningen" i Köpenhamn, blef 1839 dess
förman, 1842 organist i Vor Frue kirke och 1865
"medbestyrer" samt lärare i teori och orgelspel
vid Köpenhamns nya konservatorium, hvarjämte han
stått i spetsen för studentsångföreningen nästan
alltifrån dess stiftelse. – H. hör till Danmarks
mest nationella kompositörer. Om redan Weyse och
Kuhlau i någon mån närmade sig den danska folkvisan,
men blott genom att med en viss försigtighet kopiera
densamma, så utgöres deremot en väsentlig sida i
H:s – liksom i hans måg N. W. Gades – geni af en
fullkomligt sjelfständig reproduktion af folkvisans
ton och anda. Närmast var det medeltidens folkton,
som anslog honom och sökte sig ett uttryck bl. a. i
de dramatiska alstren Ravnen (1832), Syvsoverdag
(1840), Undine (1842) och framförallt Liden Kirsten
(1846), en af Danmarks populäraste operor. Samma
riktning ger sig tillkänna äfven i en mängd härliga
studentsånger. Men medeltiden bildar för H. blott
en brygga öfver till den fornnordiska andan, och
hans egentliga originalitet ligger i hans försök
att inom tonernas ideala verld återkalla denna
till lif. De förnämsta stegen på denna väg äro:
musiken till Öhlenschlägers Guldhornene (1832),
Olaf den hellige (1838) och Hakon jarl (1844),
vidare till Bournonvilles balletter Valkyrien
(1861) och Thrymskviden (1868) samt slutligen till
körverket Völvens spådom (1872), hvilket anses såsom
höjdpunkten i denna riktning. I H:s konstnärslynne
ingår ett lättare och ett tyngre element. Utan de
lätta dansmelodierna hade han ej kunnat knyta en så
trofast förbindelse med balletten, en konstform, som
i Danmark måste tillerkännas en nationel betydelse,
hur mycket det än stöter en främling att se nordens
gudar dansande. Det tyngre elementet åter yttrar
sig dels såsom lärd djupsinnighet, dels såsom
en gigantisk mystik, som lossar formens band och
deruti stundom kommer Richard Wagner nära, ehuru med
full sjelfständighet och utan Wagners tendentiösa
nedbrytande af alla bestående former. H. skref
diverse skådespelsmusik, flere uvertyrer, symfonier
och kantater (bland dem kantaten till Thorvaldsens
likbegängelse 1844, till
studentföreningsbyggnadens invigning 1863 samt
till Köpenhamns universitets jubelfest 1879), sånger
(Salomo og Sulamith, Hiortens flugt m. m.), kyrksaker,
pianosaker (novelletter) etc. Jfr Thrane: "Danske
komponister" (1875). – 2. Emil H., den föregåendes
son, f. i Köpenhamn 1836, blef 1861 organist
vid en förstadskyrka och 1871 vid Kristiansborgs
slottskyrka samt drog sig 1873 af helsoskäl tillbaka
till privatlifvet. Af hans kompositioner, som äfven
i utlandet vunnit uppmärksamhet, må nämnas operan
Elverpigen, Nordische volkstänze för orkester,
uvertyren Eine nordische heerfahrt, körverket Vinter
og vår samt diverse symfoni- och kammarmusik. A. L.
Hartmann, Julius von, preussisk general, f. 1817,
trädde 1834 i preussisk militärtjenst, besökte 1839–42
krigsskolan i Berlin och blef 1848 premierlöjtnant
med anställning vid generalstaben. 1857 utnämndes
han till öfverstelöjtnant och chef för afdelningen
för arméangelägenheter i krigsdepartementet samt
kom derigenom att deltaga i förarbetena för den
preussiska härens reorganisation. Krigsministeriet
lemnade han 1860 till följd af meningsskiljaktighet
med ministern v. Roon och återgick då till den
praktiska krigstjensten. Han befordrades s. å. till
chef för 6:te armékårens generalstab, kort derefter
till öfverste och 1865 till generalmajor. Sedan
han såsom befälhafvare för en kavalleridivision
med utmärkelse deltagit i fälttåget mot Österrike
1866, utnämndes han till generallöjtnant (1867) och
beordrades att biträda det bajerska krigsministeriet
vid omorganisationen af den bajerska hären. Vid
mobiliseringen 1870 erhöll han befälet öfver första
kavalleridivisionen, och i franska kriget förde han
denna kår i slagen vid Colombey-Nouilly och Gravelotte
samt vid belägringen af Metz. Han blef i Jan. 1871
befälhafvare för en mindre armékår, utkämpade
fäktningarna vid Villechaux och Château-Renauld samt
besatte Tours. Efter krigets slut blef han guvernör
i Strassburg (1871) och kavallerigeneral (1873). 1875
lemnade han tjensten. Död 1878.
Hartmann, Moritz, tysk skriftställare, f. 1821 i
Böhmen, af en judisk familj, utgaf 1845 sin första
diktsamling: Kelch und schwert (3:dje uppl. 1851),
hvilken straxt gaf honom rang såsom en framstående
politisk lyriker. 1848 ställde han sig i spetsen
för det tyska partiet i sitt hemland och blef vald
till deputerad för Leitmeritz vid parlamentet i
Frankfurt. I Okt. s. å. begaf han sig till Wien, der
han deltog i oroligheterna. Han var äfven delaktig
i upproret i Baden, efter hvars olyckliga utgång
han begaf sig på resor. Under Krimkriget uppträdde
han på krigsskådeplatsen såsom korrespondent för
"Kölnische zeitung". Sedan begaf han sig åter på
resor och slog sig 1860 ned i Genève. 1863 flyttade
han till Stuttgart såsom redaktör för "Freya" och
1868 till Wien, der han öfvertog redaktionen af
följetongen i "Neue freie presse". Död 1872. Bland
hans arbeten märkas, utom ofvan nämnda diktsamling,
de i Heines manér hållna Reimchronik des pfaffen
Mauritius (1849), Adam und Eva (1851; ny uppl. 1866),
ett idylliskt epos, Tagebuch aus der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
