Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småningom med rolen en mängd stereotypa åtbörder och
vitsar, hvilka i århundraden begagnats. Andra
med H. likartade figurer äro neapolitanernas
"Policinello", fransmännens "Crispin", holländarnas
"Pickelhäring", tyskarnas "Hanswurst" m. fl. – Två
af figurerna i en cambiolek kallas H. (på svenska
skämtsamt "kille").
Harlem. Se Haarlem.
Harless. 1. Johann Christian Friedrich, tysk läkare,
var son af den såsom filolog bekante professorn
vid Erlangens universitet Gottlieb Christoph
H. (f. 1738, d. 1815) och föddes 1773. Han blef 1794
medicine doktor och 1796 e. o. professor i Erlangen,
ordinarie professor och meddirektör för medicinska
kliniken derstädes 1814 samt medicine professor i Bonn
1818. Död 1853. H. utöfvade vid sidan af en vidsträckt
praktik stor författareverksamhet. Mest betydande äro
hans arbeten i medicinens historia, åt hvilken han
egnade sig med förkärlek. Derjämte utgaf han skrifter
i praktisk medicin och inlade såsom medredaktör i
flere medicinska tidskrifter stora förtjenster. Med
seghet fasthöll han vid de gamla åsigterna inom
medicinen och förmådde icke följa med den nya
tidens väldiga omgestaltning af densamma. Bland hans
skrifter må nämnas Historia physiologiae sanguinis
antiquissimae (1794); Geschichte der hirn- und
nervenlehre (1801); Handbuch der ärztlichen
klinik (1817–26); Die sämmtlichen heilquellen
und kurbäder des südlichen und mittlern Europa,
Westasiens und Nordafrikas (1846–48) och Opera minora
academica (1815). – 2. Emil H., den föregåendes
brorson, fysiolog, f. 1820, blef e. o. professor
i fysiologi i München 1849 och ordinarie professor
dersammastädes 1857. Död 1862. H. offentliggjorde
en mängd specialundersökningar inom fysiologi,
anatomi och histologi, bland hvilka märkas Ueber
muskelirritabilität (1851), Molekulare vorgänge in
der nervensubstanz (1858–61), Zur innern mechanik
der muskelzuckung (1862) äfvensom en vidlyftig
lärobok i plastisk anatomi, Lehrbuch der plastischen
anatomie (1856–58) och Populäre vorlesungen aus
dem gebiete der physiologie und psychologie (1851).
R. T-dt.
Harless, Gottlieb Christoph Adolf von, tysk teolog,
f. 1806, studerade i Erlangen och sedan i Halle, der
Tholucks inflytande blef afgörande för hans religiösa
utveckling. 1836 blef han professor i moral och
teologisk encyklopedi vid universitetet i Erlangen
och inträdde 1840 såsom universitetets representant
i bajerska ständerkammaren. Genom sin kraftiga
opposition mot ministern Abels ultramontana politik
miste han sin professur 1845 och utnämndes i stället
till konsistorialråd i Baireuth. S. å. kallades han
till professor i Leipzig och utnämndes 1847 derjämte
till pastor vid Nikolaikyrkan derstädes. 1850 blef han
öfverhofpredikant, geheimekyrkoråd och vicepresident
för landskonsistoriet i Dresden. 1852 återkom
han till Bajern såsom president för det lutherska
öfverkonsistoriet i München. Mot slutet af sitt
lif blef H. blind. Han dog 1879. – H:s religiösa och
teologiska ståndpunkt var den gammalluthersk-
ortodoxa. Han bekämpade energiskt den ultramontana
katolicismen, hvarje tanke på en union mellan den
lutherska och reformerta kyrkan samt rationalismen på
1840–50-talet. Hans verksamhet i Sachsen (1845–52)
betecknar en vändpunkt i den kyrkliga utvecklingen
derstädes – rationalismens tillbakaträngande
och ortodoxiens seger: H. sökte i sin skrift Die
glaubwürdigkeit der evangelischen geschichte (1836)
gendrifva D. F. Strauss’ kritik, en uppgift, som han
visade sig föga vuxen. Mot jesuiternas moral skref
han Jesuitenspiegel (1839). För den lutherska läran om
sakramenten kämpade han i sitt tillsammans med Harnack
utgifna arbete Die kirchlich-religiöse bedeutung der
reinen lehre von den gnadenmitteln (1869). Mot de
rationalistiska sträfvandena riktade han sitt Votum
über die eidliche verpflichtung der protestantischen
geistlichen auf die kirchliche symbole (1846). Han
utgaf dessutom bl. a. Kommentar über den brief
Pauli an die Epheser (1834; 2:dra uppl. 1858), Die
christliche ethik (1842; 7:de uppl. 1875; "Christlig
ethik", 1852), en samling predikningar under titeln
Sonntagsweihe (1846–54; 2:dra uppl. 1859–60) och
ett sjelfbiografiskt arbete, Bruchstücke aus dem
leben eines süddeutschen theologen (1873–75).
Harley [harli], Robert, grefve af Oxford. Se Oxford.
Harlingen. Se Haarlingen.
Harlingson, Samuel Gustaf, prest, vitterlekare,
född i Vikingstads församling i Östergötland d. 10
April 1740, blef student i Upsala 1760 och filos.
magister 1767. Efter att under loppet af tjugo år
hafva tjenstgjort vid Linköpings konsistorium och
derunder utöfvat stort inflytande både på stifts-
och skolstyrelsen, utnämndes han 1792 till lektor,
prestvigdes 1798 och blef s. å. kyrkoherde i
Landeryd. 1803 erhöll han professors titel och blef
1809 teol. doktor. S. å. var han riksdagsman för
sitt stift, och förut ansedd såsom andlig vältalare,
gjorde han sig i denna egenskap bemärkt äfven såsom
politisk talare. Död i Stockholm d. 21 Mars 1810. Af
hans vitterhetsförsök äro Ode öfver det olyckliga
lifvet och Camillas korg tryckta i "Vitterhetsnöjen",
utgifna af sällskapet "Utile Dulci". Dessutom äro
ganska många af hans tillfällighetsstycken särskildt
utgifna. Bland dessa kunna nämnas de för sin qvickhet
fordom mycket bekanta Aesculapii bref till den store
Carl von Linné (1772) och Bref till Carl Brunkman
(1778). Såsom lärare vid Linköpings gymnasium anses
H. hafva varit den, som mest verkade till estetisk
väckelse hos ungdomen, en lifaktighet, som sedan
gjorde, att kärntruppen inom "Nya skolan" bildades
just af östgötar.
Harlösa, socken i Malmöhus län. Frosta härad. Arealen
3,695 har. 1,601 innev. (1880). H. bildar jämte
Hammarlunda ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds
stift, Frosta kontrakt.
Harmattan, en het östanvind, som blåser periodiskt
3 till 4 gånger hvarje årstid vid vestra kusten af
norra Afrika. Den herskar företrädesvis i Dec.,
Jan. och Febr., vanligen blott en dag i sänder,
sällan 5–6 dagar å rad, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
