Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hanstein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ladejarl och en norsk prins, Harald Gränske, insattes
derefter till regenter i Norge under H:s öfverhöghet
(omkr. 965). H., hvilkens moder, Tyra, var kristen,
lade inga hinder i vägen för kristendomens utbredande
(redan före 948 voro tre biskopsstolar upprättade),
och med kejsar Otto I stod han på vänskaplig
fot. Efter Otto I:s död (973) ställde Otto II
sig i spetsen för ett tåg mot Danmark (974–975),
hvilket började med Danevirkes intagande efter
ett tappert motstånd och slutade med Jyllands
öfversvämmande af fienden. Till H:s krigsfolk hörde
äfven Jomsvikingarna. Deras äldste kände höfding,
Styrbjörn, drog med hans bistånd till Upsala mot
konung Erik, men stupade i slaget på Föresvallarna
(omkr. 988). Troligtvis företogs äfven Sigvaldes tåg
till Norge, hvilket slutade med slaget i Hjörungavåg,
icke under Sven Tveskäggs, utan redan under H:s
regering. H. synes hafva drömt om att underkufva,
måhända äfven kristna, hela norden. H:s lif slutade
med en strid mellan honom och sonen Sven, hvilken
det missnöjda folket korat till konung. Efter
en oafgjord drabbning blef H. sårad om natten
af pilskott från en förrädare, Toke (sedermera
sammanblandad med sagohjeltarna Palnatoke och Toke
skytte), och dog d. 1 Nov. 986 eller 987 i Jomsborg.
C. R.
3. H. den föregåendes brorson. Se Guldharald.
4. H. Svensson, son till Sven Tveskägg, konung
efter faderns död (1014), bistod med manskap och
skepp sin broder Knut i eröfringen af England och
dog 1018. C. R.
5. H. Svensson, till följd af sitt veka sinnelag
kallad H. Hein ("Täljsten"), blef efter sin fader
Sven Estridssons död (1076) vald till konung. H.
skildras af Saxo som en overksam och svag konung,
hvilken mera sysselsatte sig med andakts- och
botöfningar än med regeringsärenden. Då hans
efterträdare Knut d. helige ville ändra den gamla
rättegångsordningen och framförallt afskaffa
bevisning genom edgärdsmän, gjorde folket uppror
och dödade Knut. Sedermera plägade man fordra af
nyvald konung, att han skulle hålla "Harald Heins
lagar", och deraf uppkom den grundlösa traditionen
att H. hade afskaffat tvekamp och jernbörd samt
infört edgärdsmanna-institutionen. H. dog 1080 och
begrofs i Dalby kyrka i Skåne. C. R.
6. H. Kesja ("Spjut"), dansk prins, Erik
Ejegods äldste son, sattes till riksföreståndare, då
fadern drog till Jerusalem (1103), men måste träda
tillbaka för sin farbroder Nils, som valdes till
konung (1104). Med sin broder Erik Emune låg
han ständigt i fejd, utom under en kort tid,
då de höllo tillsammans för att hämnas sin (1131)
mördade broder Knut Lavard. Sedermera slöt H. sig till
dennes mördare, Magnus Nilsson, och deltog med honom
i slaget i Foteviken (1134). Han flydde, men blef
snart tillfångatagen och på Erik Emunes befallning
halshuggen i Jylland (1135). C. R.
7. H. Skreng ("Trollkarl"), dansk
kronpretendent, anses hafva varit sonson till
den föregående. Efter Valdemar I:s död (1182)
ställde han sig i spetsen för de skånske bönderna och
fick hjelp från Sverige, men blef slagen och måste fly
till sistnämnda land, hvarest han kort derefter afled.
C. R.
Harald, norska konungar:
1. H. Hårfagre, den förste konungen öfver hela
Norge (860–930), var son af Halfdan Svarte och vid
dennes död endast 10 år gammal. Åtskilliga af
de småriken, som hans fader underkufvat, sökte
begagna sig af H:s ungdom för att återvinna sin
sjelfständighet; men med tillhjelp af sin morbroder
Guthorm tvang han dem att åter gifva sig. Då han
någon tid derefter friade till en mäktig qvinna
vid namn Gyda och fick ett hånfullt svar, skall han
hafva aflagt det löftet att hvarken klippa eller kamma
sitt hår, förrän han lagt hela Norges rike under
sin spira. Han gick först öfver Dovre,
hvarest han fick hjelp af Håkon Grjotgardssön,
som sedan blef hans förnämste jarl och bodde
på Lade vid Trondhjem. Derefter underkufvade
han det vestanfjällska Norge, eröfrade Värmland
från den svenske konungen och besegrade i slaget i
Hafrsfjord (872) de siste småkonungar, som förenat
sig mot honom. Derefter lät han, berättar sagan,
Ragnvald Mörejarl klippa hans hår samt antog namnet
Hårfagre, emedan han förut burit öknamnet Lufa
("tofs"). H. afhände bönderna deras eganderätt
till jorden samt tvang dem att betala skatt,
och när många af missnöje deröfver utvandrade till
Normandie, de skotska öarna, Färöarna och Island,
indrogos deras gods till kronan. H. tillsatte
en jarl i hvarje fylke, hvilken skulle sörja för
skatternas indrifvande samt handhafva lag och rätt.
Jarlen fick en tredjedel af skatten, men skulle till
gengäld under krig tjena konungen med sextio man samt
årligen hålla ett gästabud för honom och hans följe.
Under hvarje jarl stodo fyra eller flere hersar,
hvilka hvar och en skulle uppställa tjugo krigare
och sköta en kungsgård. De kallades sedermera
ländermän. Emedan de utvandrade norrmännen gång
på gång gjorde härtåg till sitt gamla fäderneslands
kuster, drog H. öfver hafvet samt underkufvade
Hjaltland (Shetlandsöarna) och Orkenöarna. Omkr. 930
delade han riket mellan sina många (enligt
sagornas berättelser tjugo) söner, hvilka alla fingo
konunganamn, men gjorde sin mest älskade son, Erik,
till öfverkonung. H. dog 933 och är höglagd på
gården Hauge i närheten af Haugesund. Den 18
Juli 1872, vid Norges tusenårsfest, restes der en
minnesvård. O. A. Ö.
2. H. Gråfäll, den föregåendes sonson, son af Erik
Blodyx och drottning Gunnhild, blef tillika med sina
bröder (Gunnhildssönerna) omkr. 960 konung i Norge.
Tillnamnet Gråfäll fick han, enligt sagorna, derför
att han ständigt gick klädd i en gråverkskappa.
Den danske konungen Harald Blåtand, som var H:s
fosterfader, hade med en här och en flotta bistått
bröderna i att vinna Norge. Men deras regering blef
icke af lång varaktighet. Förledda af sin moder,
begingo de ett stort antal nidingsdåd. Så antände
de den gård, der den mäktige Sigurd Ladejarl bodde,
och läto honom omkomma i lågorna. Dennes son
Håkon eggade bönderna till uppror, men blef slagen
och flydde till Danmark. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
