Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handelskompani, den form för den stora handeln, som särskildt för 1600- och 1700-talen var kännetecknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spanien och Portugal ej voro sinnade att godvilligt
erkänna. Holland och England voro båda stadda i krig
med Spanien. Deras första försök att ernå delaktighet
i världshandelns förmåner sågos ingalunda med
blida ögon; dessutom voro båda folken, från katolsk
synpunkt, kättare och holländarna dertill rebeller. De
måste således alltid bereda sig att drifva sin
köpenskap med väpnad hand; men detta var för den
enskilde ingen lätt sak. Redan de engelske köpmän,
som under 1500-talet underhöllo handelsgemenskap
med Tyskland och Nederländerna, bortom de stora
stapelorterna, hade kallats "merchantadventurers";
der var äfventyret betydligt större. Expeditionerna
till de aflägsna farvattnen kräfde äfven ur andra
synpunkter dryga omkostnader. Fartygen måste, med
hänsyn till såväl resan sjelf som möjligen mötande
anfall, byggas starkare samt förses med kraftigare
beväring och talrikare bemanning än eljest, och
det förlagskapital, som borde nedläggas på de till
försäljning eller byte medsända varorna eller möjligen
derutöfver i reda penningar medsändes för inköp af
de dyrbara tropiska alstren, var så mycket känbarare
att umbära, som lång tid åtgick, innan – i lyckligt
fall – vinsten kunde inhöstas. (Den första holländska
ostindiska expeditionen räckte från d. 2 April 1595
till d. 14 Aug. 1597; den första engelska från Maj
1601 till Sept. 1603.) I dessa tider var ännu ej
kapitalbildningen på enskildes händer nog stark att
den enskilde skulle kunna åstadkomma allt detta och
ikläda sig den alltid stora risken; associationen
var den enda utvägen. De stora erforderliga beloppen
sammanskötos af ett flertal "participanter", och
risken delades sålunda på många händer. – Äfven andra
orsaker medverkade till handelskompaniers bildande. I
de vilda eller halfciviliserade aflägsna land, dit
resorna ställdes, kräfde omsorgen för handelsrörelsens
trygga drifvande anläggandet af befästningar och
anställandet af fasta agenter. Detta allt och de
esomoftast nödiga underhandlingarna om jordinköp
o. d. kunde tydligen lättare utföras af ett stort,
mäktigt kompani än af den enskilde affärsmannen,
liksom ock handelskompaniet bättre än ett antal
enskilde kunde beherska och till sin förmån använda
marknaden. De förnämsta kompanierna voro de Ostindiska
handelskompanierna (ett engelskt, stiftadt 1600;
ett holländskt, 1602; ett danskt, 1616; ett franskt,
1664; ett svenskt, 1731 m. fl.), de Vestindiska
kompanierna (ett holländskt 1621, ett danskt 1671),
det engelska Hudsonbay kompaniet (1670), de Afrikanska
l. Guinea-kompanierna (ett svenskt, 1649–67; ett
danskt, 1658–1785 m. fl.). Kännetecknande för alla
de stora handelskompanierna var, att de åtnjöto stora
privilegier och oftast uteslutande monopol. För dessa
privilegier och monopol lät dock staten i regeln
betala sig ganska hederligt. Såsom exempel derpå
kan anföras följande: första holländska privilegiet
löstes med 25,000 pf. flämisch, förnyelsen deraf,
1647, med 1 1/2 mill. floriner, den af år 1696 med 3
mill. – Engelska Ostindiska kompaniet nödgades 1708
bispringa staten med ett lån på 1,200,000 p. st.
och fick från 1767 årligen betala 400,000 p. st. –
Det svenska ostindiska kompaniet betalade till
staten 100 d. smt. per läst; det af år 1746 skulle
för hvarje fartyg, efter lycklig hemkomst, i reda
penningar erlägga 50,000 d. smt. till staten samt
fick derutöfver ofta nog bispringa med gåfvor och
lån, år 1765 med 450,000 d. smt. Monopolet var, kan
man säga, vid denna tidpunkt, och när frågan gällde
verldshandeln, ett nödvändigt ondt. Absolut skadliga
voro deremot de med liknande företrädesrättigheter
utrustade föreningar, som bildades för att i en
eller annan riktning drifva inrikes handel.
Till en början voro framgångarna stora.
Holländska Ostindiska kompaniet utdelade under
de första 46 åren af sin tillvaro öfver 63
mill. floriner, d. v. s. 10 gånger aktiekapitalet
(1606 ensamt 75 proc.). De första åtta
expeditioner, som utsändes af det engelska Ostindiska
kompaniet gåfvo i samfäld utdelning 171 proc.; de
fyra följande 87 1/2 proc. En och annan af det svenska
Ostindiska kompaniets expeditioner lemnade öfver 100
proc. i utdelning, och sedan formen af sammanskott för
hvarje särskild expedition upphört och en "fast fond"
– d. v. s. en rörelse med verkligt aktiekapital
– år 1753 anordnats, utdelades intill år 1766 tid
efter annan såsom vinst å 22 utrustade
expeditioner i allt 447 3/4 proc. l.
öfverhufvud 32 proc. om året. Dylika erfarenheter
lockade till efterföljd. Så t. ex. uppstodo 10
särskilda danska handelskompanier, 12 engelska,
17 franska, 2 holländska, 7 portugisiska, 6 spanska,
5 svenska o. s. v.
Men hvarje privilegium bär inom sig ett
upplösningsfrö. De lycklige innehafvarna anse
sig ej behöfva åt det i gång satta företaget
egna synnerligen stora omsorger; ifvern svalnar
i samma mån besittningsrätten tryggas, och i
stället inträder njutningslystnad. Egoismen hos
de enskilde träder alltmer ohöljdt i dagen; de
gemensamma angelägenheterna väcka allt mindre
intresse. Tjenstemännens antal ökas öfver
höfvan, alla omkostnader stiga mer än nödigt, och på
ju längre afstånd den egentliga affären drifves,
dess lättare blifva försnillningarna att verkställa,
dess svårare att upptäcka och bestraffa. Bokhållare
funnos vid Hollands Ostindiska faktorier, som
hade 2–300 lästers skepp i sjön. Af de fiskaler,
som sändes ut att undersöka dessa missförhållanden,
afled en efter 3 à 4 års tjenstgöring, efterlemnande
en förmögenhet om 300,000 th:r; och generalguvernören
Valckenier (1737–41) förde med sig hem "hopsparade"
5 mill. floriner. I det engelska faktoriet i Kanton
voro anställda 12 "superkarger" och 8 skrifvare,
samtliga slägt med direktörerna; förste superkargen
aflönades med 18,000 p. st., den lägste med 4,000
p. st., och dennes göromål var – att mäta tyg och
väga upp thé. Detta såsom exempel på huru långt
missbruken gingo.
Det ligger i sakens natur att kompani-formen med
hänsyn till ekonomiska anordningar, rastlös flit
och spekulativ förmåga måste vara den enskilde
affärsmannens företag underlägsen. Så snart en erkänd
folkrätt infört mera stadga i de internationella
förbindelserna, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
