Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamnordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan äfven göra tämligen långa skutt, klättrar
rätt bra och gräfver ypperligt. Argsinthet är
hufvuddraget i hans karakter, och han sätter sig
genast till motvärn, om han på minsta sätt retas;
han anfaller till och med utan att vara hotad af
någon fara. Hamstern ligger i vintersömn, vaknar upp
åtminstone i Mars, men öppnar då icke de tillstoppade
hålen till sin boning, utan lefver någon kort tid
af de insamlade förråden. Han ynglar åtminstone två
gånger hvarje sommar; så snart ungarna blifvit något
försigkomna, drifvas de af honan ut ur boet för att
sjelfva lifnära sig. Då säden mognar, får hamstern
brådt att vara med om skörden. Med säd, bönor,
ärter m. m. fullproppar han sina stora kindpåsar och
släpar så ett rikligt förråd hem till sin boning. I
början af Oktober gör hamstern sin vinterbostad i
ordning och försjunker i vinterdvala. Han anställer
stundom oerhörd skada, då han förökar sig mera
än vanligt. Lyckligtvis har han många fiender;
äfven menniskan förföljer honom flitigt, och i
vissa trakter lefver en del folk på att uppsöka
djurets förråd af födoämnen. Hamsterns kött ätes
mångenstädes, och skinnet användes till pelsverk.
C. R. S.
Hamtönga, en grupp nyare abessinska dialekter,
hvilka blifvit studerade af d’Abbadie. (Jfr
"Journ. Asiat." 1839, 1843.) H. A.
Hamun, enligt ett förr gängse antagande en stor
sötvattensjö i Seistan, på gränsen mellan Persien,
Afganistan och Belutsjistan, är enligt nyare
underrättelser endast ett stort träsk med mörkt,
illasmakande sött vatten. Genom sina utdunstningar
gör H. den omgifvande trakten osund. Endast tvänne
gölar i dess norra del hafva ständigt vatten. Floderna
Hilmend, Kasch-rud, Fara-rud och Harud utgjuta
sitt vatten i H. Namnet H. är ett persiskt namn på
träsket, hvilket allmänt upptagits af de europeiska
geograferna, men i Seistan sjelf är föga kändt. De
gamle kallade det Aria Palus, araberna Sareh (Zareh),
hvilket senare namn, under formen Sirrah (Zirrah),
numera betecknar endast den södra delen af vattnet.
Hanaskog, gods i Qviinge socken, Östra Göinge härad,
Kristianstads län, nära Helge-ån. 10 1/8 mtl jämte
underlydande samt tegel- och kalkbruk. Taxeringsvärde
393,000 kr. (1880). H. namnes första gången i ett
dokument från 1308, då ridd. Åke Ingvarsson egde
6 hemman deri. Vid tiden för Skånes förening med
Sverige bildade jungfru Anna Citzwitz herregården
af tvänne halfva bondgårdar. Längre fram var svenska
riksrådet Ebbe Ulfeld egare af H. Vid hans död (1682)
tog statsverket H. såsom betalning för hans skuld och
sålde det 1700 till häradshöfding P. Rosentvist. 1827
såldes H. till kammarherre grefve C. A. Wachtmeister,
innehafvare af fideikommisset Vanås, hvilken
1852–54 lät uppföra det nuv. tvåvånings-stenhuset
och omskapade gårdens utseende till ett verkligt
herresäte. Sedan 1865 eges H. af hans son grefve Gösta
Wachtmeister. B. S.
Hanau. 1. Fordom grefskap i Tyskland, som sedan 12:te
årh. innehades af herrarna af H. och. 1429 erkändes
som riksgrefskap. 1451
delades det på två linier, H.-Münzenberg och
H.-Lichtenberg, hvilka utgingo 1642 och 1736,
hvarefter den förra liniens besittningar tillföllo
Hessen-Kassel, den senares Hessen-Darmstadt.
1785 förenades hela grefskapet med Hessen-Kassel
och upphöjdes 1803 till furstendöme. 1806 blef
H. med det öfriga kurfurstendömet Hessen besatt af
fransmännen, hvarefter Napoleon 1810 lade största
delen deraf till storhertigdömet Frankfurt. 1813
återgick det till Hessen, kom med detta 1866 till
Preussen och bildar nu en del af regeringsområdet
Kassel. – 2. Stad i preussiska regeringsområdet
Kassel (prov. Hessen-Nassau), fordom hufvudstad
i ofvannämnda grefskap, nära Kinzigs inflöde i
Main. 23,041 innev. (1880). H. består af tvänne
stadsdelar: gamla staden och nya staden. Den
förra är oregelbundet byggd, med smala gator; den
senare, anlagd i slutet af 1500-talet af fördrifna
nederländare och valloner, är byggd i form af en
femhörning, med breda, raka gator och vackra öppna
platser. Staden har få i arkitektoniskt hänseende
märkliga byggnader. Industrien omfattar tillverkning
af bijouterier, silfver- och platina-varor, läder,
tobak m. m.; dessutom finnas ett stort jerngjuteri
och tre mek. verkstäder. Handeln är liflig i trävaror
(från Spessart), vin och spanmål. – De i nejden
funna många urnor, mynt och andra fornlemningar
angifva, att staden leder sitt ursprung från en
romersk koloni. Den fick stadsrättigheter 1393, men
blef af någon betydenhet först sedan de ofvannämnda
nederländarna och vallonerna slagit sig ned der. I
trettioåriga kriget intogs staden af svenskarna 1631
och belägrades 1636 af de kejserlige, men undsattes
af en svensk kår under landtgrefven Vilhelm V
af Kassel. Vid H. utkämpade Napoleon I sin sista
drabbning i Tyskland. Sedan bajrarna efter Napoleons
nederlag vid Leipzig affallit från honom, inträffade
den bajerske generalen Wrede d. 29 Okt. 1813 med
30,000 bajrare och österrikare vid H. för att stänga
vägen för Napoleon och hans i återtåg stadda här. Den
30 s. m. anföll Napoleon Wrede med omkr. 36,000 man
och kastade honom tillbaka efter en häftig strid,
i hvilken kavalleriet tog verksam del. Följande dag
sökte Wrede fåfängt afskära fransmännens arrièrgarde.
Hanblomma, Flos masculinus, bot., kallas bland
skildkönade blommor den, som innehåller ståndare,
eller växtens hanorgan. O. T. S.
Hancarville, P. F. H. d’. Se Dancarville.
Hancock [hänn-], Winfield Scott, nord-amerikansk
general, f. 1824, deltog i kriget mot Mejico,
utnämndes vid inbördeskrigets utbrott (1861)
till brigadgeneral och erhöll befälet öfver en
brigad frivillige i Potomac-armén. I drabbningarna
vid Williamsburg (Maj 1862) och Fredericksburg
(Dec. s. å.) utmärkte han sig och befordrades derefter
till generalmajor. I det blodiga slaget vid Gettysburg
(1863) intog H:s kår slagtliniens midt och utkämpade
den hårdaste striden; sjelf blef H. illa sårad. 1864
blef han öfverbefälhafvare öfver 2:dra armékåren
och bidrog kraftigt till Grants seger vid Rapidan
s. å. 1866 utnämndes han till generalmajor i Förenta
staternas reguliera armé. Efter krigets slut har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
