Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 633-634 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammare ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sålunda påskynda dennas nedgående. Ånghamrarna
hafva den fördelen framför vattenhamrarna


Anghammare.

att man genom olika insläppning af ånga i cylindern
under olika tidsmoment har fullständigt i sin
hand att noggrant reglera såväl restens höjd som
slagets styrka, så att man t. ex. med den största
hammare kan åstadkomma ett ytterst lätt slag,
om så önskas. Olägenheterna åter äro, att genom
den ständiga skakningen de till cylindern ledande
ångrören lätt rubbas, samt att jernet i pistonstången
genom de upprepade stötarna småningom förändrar
textur och slutligen brister. Då man emellertid
genom ånghamrarna blifvit i tillfälle att hvar som
hälst, oberoende af tillgång på vattenkraft, upprätta
hammarverk, och då på många ställen ångans produktion
genom tillgodogörande af det s. k. förlorade värmet ej
förorsakar någon särskild kostnad, har användandet af
ånghammare blifvit mycket allmänt, och fördelarna af
lätthandterlighet och ringa utrymme äro så stora,
att det till och med ej är ovanligt att få se
sådana äfven vid verk, der vattenkraft finnes att
tillgå. Den största hittills uppsatta ånghammare,
hvars hammarblock väger 80 tons, finnes vid Creuzot
i Frankrike. Sveriges största ånghammare, vägande
15 tons, är uppställd vid Sandvikens bessemerverk
i Gestrikland. – 2. Magnetisk hammare, fys.,
en inrättning hvarigenom den galvaniska strömmen
hastigt afbrytes och slutes. Den består vanligen
af en elektromagnet med ett lätt ankare, hållet af
en stålfjäder mot en kontakt. När kontakten slutes,
kommer strömmen i verksamhet, och ankaret attraheras
från kontakten till magneten. Derigenom afbrytes
strömmen, elektromagneten demagnetiseras och ankaret
föres af fjädern åter mot kontakten, hvilket sålunda
oupphörligt förnyas. Om elektromagneten är belägen
ofvanför hammaren och kontakten under densamma,
kan fjäderkraften ersättas med tyngden. Under olika
former användas sådana sjelfafbrytare, t. ex. vid
induktionsapparater, elektriska ringledningar m. m.
1. C. A. D. 2. L. A. F.

Hammaren (malleus) i örat, anat., ett af de tre små,
rörligt uppfästa ben, som å ömse sidor

i menniskans och däggdjurens trumhåla (mellanörat)
företrädesvis bilda ljudvågornas ledningsbana från
trumhinnan till ovala fönstret och genom detta till
innerörat, hvarest dessa vågor sedan ledas vidare
till hör-nervens här befintliga ändorgan (hår- eller
hörcellerna). Detta ben, hvilket liksom de båda andra
(städet och stigbygeln) sedan gammalt fått sitt
namn på grund af att dess form ansågs något likna
en hammares, är det yttersta af de tre benen och är
delvis, med sitt s. k. skaft (manubrium), fäst invid
trumhinnans insida. G. R.

Hammarfilt. Se Filt.

Hammargar. Se Gara.

Hammarhajar Zygaena Cuv., zool., ett slägte bland
hajfiskarna, hvilket än hänföres till en egen
familj, än till fam. Carchariidae. Dithörande fiskar
igenkännas lätt på hufvudets egendomliga form, som är
ensam stående i hela fiskklassen. Hufvudet är nämligen
bredt, plattadt samt på sidorna framtill utdraget till
en lob på hvardera sidan, hvarigenom det får likhet
med hufvudet på en hammare; i spetsen af loberna sitta
ögonen. Den mest bekanta bland de fem kända arterna
af slägtet är hammarhajen (Z. malleus Cuv.), som
förekommer i nästan alla tropiska och subtropiska
haf. I Medelhafvet är han allmän och förekommer
äfven i Atlanten ända upp till franska och engelska
kusterna, der han dock är sällsynt. Han är glupsk och
rofgirig liksom öfriga hajar. Färgen är ofvan brun,
undertill ljusare. Han blifver omkr. 3 m. lång.
R. L.

Hammarhemtningen. Se Thryms qvida.

Hammarhjul, det vattenhjul, hvarmed en vattenhammare
(se Hammare 1) drifves. Alltefter vattenfallets
höjd äro hammarhjulen, liksom andra vattenhjul,
inrättade för underfall, bröstfall eller öfverfall
(se Vattenhjul). I anseende till den hastiga gång,
som erfordras för hammarhjulen, kan man i allmänhet
ej med dem uttaga så stor effekt som med andra,
långsammare gående vattenhjul. I synnerhet är
detta förhållandet vid de tillfällen, då hammaren
skall sättas i gång, då mycket mera vatten måste
påsläppas än som sedermera erfordras för att
underhålla hammarens regelbundna gång. Axeln
till dessa hjul, den s. k. hjulstocken, måste
hafva mycket grofva dimensioner i anseende
till den starka påkänning. för hvilken den är
utsatt under hammarens gång. (Jfr Hjulstock.)
C. A. D.

Hammarinus, Samuel Benedicti, prest, född i
Ofvansjö i Gestrikland (födelseår okändt), blef
student i Upsala 1620, prestvigdes 1629 och blef 1630
komminister i Klara församling i Stockholm. 1638
författade och försvarade han en disputation:
De mundo samt blef fil. magister 1639. År 1640
utnämndes han till rektor vid Stockholms storskola,
blef 1642 hofpredikant, 1647 öfverhofpredikant och
kyrkoherde i Klara församling samt 1649 tillika
pastor i Bromma. Han var riksdagsman 1643, 1650
och 1660. År 1663 afsattes han från sina presterliga
befattningar derför att han – som först upptäckte,
att en hans piga i Bromma prestgård i ett anfall af
svagsinthet hängt sig –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>