Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hals, anat., den smala rundade kroppsdel, hvilken som en brygga förbinder hufvud och bål - Hals, bot. Se Archegonium - Hals, husdjurssk. Vid bedömande af hästars och nötkreaturs värde i fråga om de olika ändamål, för hvilka de underhållas, måste man taga i betraktande halsens byggnad och form - Hals, metallurg., vid stångjerns räckning under hammare, den del af smältstycket, som bildar öfvergången mellan den redan usträckta delen af jernstången och den ännu oräckta s. k. kolfven - Hals, sjöv., tåg, hvarmed ett segels nedre främre hörn fästes eller hålles på sin plats - Halsa, att anhala l. ansätta hansarna. Jfr Fockehalsdäfvert - Hals, köping i Ålborgs amt (Danmark) - Hals, Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glesats, men talrikast på framsidan; få af dem tillhöra
halsen sjelf, de flesta sträcka sig från ena till
andra änden, mellan hufvud och bål eller mellan
en af dessa och någon halsdel. Det är musklernas
svaga utbildning, synnerligen å bakhalsen, som
gör halsen så smal hos barnet och kommer hufvudet
att synas så stort. Halsen är trind på midten,
der han hos en välbildad menniska anses böra hafva
vadens tjocklek; han får större omfång åt ändarna
och oval genomskärning, uppåt med längdriktningen
ställd fram och bakåt, nedtill transversalt; han
är kortare fram än bak. Jämnt rundad i ungdomen,
får han vanligen starka veck mot ålderdomen, och
är hos den starke medelålders mannen kantig af de
kraftiga musklerna. Hos denne synes äfven oftast på
den öfre delen af främre medellinien en mer eller
mindre stor knöl af struphufvudet ("Adams-äpplet"),
hvilket, jämte dervid fasthängande sköldkörtel,
kan anses såsom halsens enda egna organ, då man
uppfattar det såsom särskildt organ, emedan röst och
ton bildas deri. Eljest innehåller halsen, utom kotor
och muskler, blott genomstrykande delar, hvilka dock
äro mycket vigtiga. I halsen gå respirationsröret
mellan näsa och lungor samt digestionsvägen mellan mun
och magsäck; der ligga de stora blodkärl, som från
och till hjertat föra blodet till och från hufvudet
samt halsen sjelf; der framstryka de stora nerver,
som reglera hjertats rörelser, andningen m. m.,
och slutligen finnes i halskotornas längdkanal
den del af ryggmärgen, som innehåller de nervösa
ledningsbanorna mellan hufvudet och hela den nedom
varande kroppen. Till följd deraf är halsen den del,
som angripes vid dödsstraff, för det mesta vid
slagt och ganska ofta vid mord eller sjelfmord. –
2. Bot. Se Archegonium. – 3. Husdjurssk.
Vid bedömande af hästars och nötkreaturs värde i fråga
om de olika ändamål, för hvilka de underhållas,
måste man taga i betraktande halsens – jämte andra
yttre kroppsdelars – byggnad och form. Hästar,
tillhörande raser, som sedan urminnes tider lefvat
i vildt eller halfvildt tillstånd, hålla halsen i
nästan lodrät ställning och föra hufvudet i vågrät
riktning. Djuren, som föra halsen på detta sätt, sägas
hafva hjorthals. Genom dressyr har man under tidernas
lopp lyckats att hos de tama hästarna förändra halsens
riktning till en motsatt form eller bågformig med
hvälfningen uppåt. (Till följd deraf bäres hufvudet
hos de tama hästarna nästan lodrätt). Då halsen har
sistnämnda form och den derjämte är lång, sägas djuren
hafva svanhals. Hästar, som hafva s. k. hjorthals,
äro mindre lämpliga för ridning, emedan betslet hos
sådana djur kommer, till följd af hufvudets vågräta
riktning, att hvila i läppvinkeln, hvilken är en
mindre fast och känslig del än de s. k. lanerna –
rummet emellan betarna och kindtänderna i bakre käken
–, der betslet hvilar, om hufvudet har en lodrät
eller i det närmaste lodrät riktning. Hos ridhästar
skall halsen derför vara lång och väl böjd, med
hvälfningen uppåt, hos arbetshästar deremot kort och
tjock, emedan djuret i sådant fall kan vid dragning,
genom halsens större tyngd, lättare öfvervinna
motståndet. Hos utmärkt mjölkboskap är halsen lång
och tunn, hos gödboskap och dragoxar deremot kort och
tjock. Hos öfriga husdjur äro halsens form och längd
af mindre betydelse för bedömandet af djurens värde. –
4. Metallurg., vid stångjerns räckning under hammare,
den del af smältstycket, som bildar öfvergången mellan
den redan utsträckta delen af jernstången och den ännu
oräckta s. k. kolfven. Då godset i halsen är tunnare
än i kolfven, händer ganska lätt under kolfvens
vällning, att halsen blifver för starkt värmd eller,
såsom det kallas, bränd, hvarför stor försigtighet
fordras af smeden för att förekomma detta fel. –
5. Sjöv., tåg, hvarmed ett segels nedre främre hörn
fästes eller hålles på sin plats. Af råsegel äro blott
de understa: focken, storseglet och begineseglet
(då sådant nyttjas), försedda med halsar, hvilka
fästas i seglets båda nedre hörn, alldeles såsom
skoten, men gå föröfver i stället. På ett ledsegel
förstås med hals vanligtvis det tåg, som sitter i
det inre nedre hörnet af seglet, då deremot det i
det yttre varande kallas skot. De hörn af seglen,
uti hvilka halsarna fästas, benämnas halshorn; men
som de understa råseglens nämnda hörn äro försedda
med både halsar och skot, så kallas blott det, som
genom brassningen kommer förligast eller i lofvart,
halshom, det i lä deremot skothorn. – Halsa, att
anhala l. ansätta halsarna. Jfr Fockehalsdäfvert.
1. G. v. D. 3. C. A. L. 4. C. A. D. 5. R. N.
Hals, köping i Ålborgs amt (Danmark), på norra
kusten af Limfjorden, på den punkt, der denna
skjuter in från Kattegatt. Omkr. 1,200 innev. Öster
om köpingen ligger en obestyckad skans. Utanför
H. blef den norske konungen Harald Gråfäll
öfverfallen och dräpt af Guldharald (965).
E. Ebg.
Hals, Franz, holländsk målare, föddes 1584 i
Antwerpen, dit hans föräldrar fem år förut begifvit
sig från Haarlem för att undgå krigets olyckor. Om
hans lefnadsförhållanden i yngre dagar känner man
endast några få fakta. Han bodde antagligen en längre
tid i Antwerpen, och först 1611 var han verkligt
bofast i Haarlem. Der var han sedan verksam i mer
än femtio år och äfven under sin lifstid högt aktad
af alla, "oaktadt sitt oregelbundna lefnadssätt
och sin vildt genialiska naturel, som bjuda hvarje
literärt räddningsförsök trots". Att han verkligen
åtnjöt sina landsmäns aktning, framgår af flere
omständigheter, såsom att han fick porträttera sin
tids förnämsta personligheter i Holland, att han var
medlem af Haarlems borgaregarde och 1644 målaregillets
föreståndare m. m. Men det måste derjämte erkännas,
att han var en lidelsefull person, som älskade glaset,
och en dålig husfader, som, trots sin utomordentliga
arbetsförmåga, lefde och dog i fattigdom. 1664
betalade magistraten hans hyra och beslöt åt honom
ett årligt understöd af 200 gulden. Han dog i Haarlem
d. 7 Sept. 1666. – H., som hufvudsakligast egnade
sig åt porträttfacket, liknade i början, genom en
viss glatthet i föredraget, sin förste lärare, Karl
van Mander, hvarjämte han ännu var mycket upptagen
af detaljen och i formen ej sällan konventionel och
stel. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
