Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkliga mästerstycken och ingalunda ännu förlorat all
betydelse. Som skald var H. ännu alsterrikare. Hans
bana öppnades med Sunda sellhets reglor (1727;
ny uppl. 1778); sedan utgåfvos Minne af Båta-ätten
(1734), egentligen en storartadt anlagd och utförd
grafskrift, Polska kongars saga och skald (1736),
en versifierad öfversigt af Polens historia, samt
en mängd bröllops- och grafqväden. Märkligast af
alla H:s vittra arbeten är dock sorgespelet Erik
och Valdemar, som tillegnades kronprins Gustaf, men,
enligt förf:s egen uppgift, skrifvits "för flere år
tillbaka" och säkerligen härrör från 1720- eller
30-talet. Det är ett på historisk grundval bygdt
arbete, i den franska tragediens stil, på fulltoniga
och sorgfälligt putsade alexandriner, med en klart
anlagd, ehuru något långsamt framskridande handling,
samt vittnande om ett förstånd om dramats fordringar,
hvilket är högst märkvärdigt i betraktande af den tid
sorgespelet tillhör och dess författares sannolikt
ringa teaterkännedom. Det hvilade i handskrift, ända
tills det framträdde i 19:de delen af Hansellis
stora samling (1875), i sällskap med en del af
H:s mindre skaldestycken. En nyare tids forskning
(Geijers och Afzelius’ svenska folkvisor, senaste
upplagan) har förebragt särdeles betydande skäl för
den åsigten att den af H. utgifna visan om Elisif,
nunna i Riseberga kloster (1732), hvilken enligt
den medföljande uppgiften skall vara författad af
biskop Nils i Linköping (Nicolaus Hermanni, d. 1391),
i sjelfva verket är ett ej illa hopkommet falsarium
och har den förmente utgifvaren till upphofsman
(se Elisif s visa). – Bland H:s öfriga skrifter
märkas Then naturliga lagen (1742) samt Betänkande
om fattighusinrättningen (1745), deri H. ifrade för
inrättandet af ett gemensamt fattighus för Stockholm.
-rn.
2. Hallman, Johan Gustaf, läkare, den föregåendes son,
född på Dylta bruk i Nerike d. 24 Juni 1726, blef
student i Upsala 1742 och sändes 1749 på Linnés förord
af kommersekollegium till utlandet för att inhemta
kännedom om mullbärsträdplanteringen. Han vistades
utomlands i fem års tid, blef derunder medicine doktor
i Padua 1750 samt erhöll s. å fullmakt såsom svensk
hofmedicus. Återkommen till Stockholm 1754, började
han straxt anlägga vidlyftiga mullbärsträdplanteringar
på Ladugårdslandet och hade till 1759 planterat ej
mindre än 25,000 sådana träd. 1756 utnämndes han till
andre lifmedikus. Då syfilitiska smittan i början
af 1770-talet så allmänt utbredde sig ibland den
fattiga befolkningen i Stockholm, framställde han
planen till en särskild kuranstalt för sjukdomens
hämmande, utdelade på egen bekostnad läkemedel, ja, då
så behöfdes, underhåll åt fattige, som ledo af sådan
sjukdom. Också förordnades han 1774 att förestå det då
inrättade kurhuset. Fördomen mot dessa sjuklingar var
den tiden så stor, att H. till följd af sin omvårdnad
om de syfilitiskt smittade förlorade en del af sin
praktik och äfven ådrog sig andra ledsamheter. Af
begär att gagna uppoffrade han likväl både sin tid
och sin förmögenhet och fortfor dermed ända till sin
död. 1773
hade han utnämnts till assessor vid Collegium medicum
och blef 1793 läkare vid Djurgårdsbrunn. Död i
Stockholm d. 10 Mars 1795. Bland H:s skrifter märkas
ett antal i Salvius’ "Lärda tidningar" tryckta
bref från hans utländska resa, hans inträdestal
i Collegium medicum: Om veneriska smitlan (1774),
samt en afhandling Om drunknades räddning (1784),
som jämte nödiga instrument genom hans försorg af
överståthållaren utdelades till hvarje parmmätare
i Stockholm. R. T-dt.
3. Hallman, Karl Israel, skald, teaterförfattare,
den föregåendes broder, föddes i Stockholm d. 31
Dec. 1732. Sannolikt jämte sin äldre broder Johan
Gustaf kom H. 1742 till Upsala för att fullfölja sina
i fädernehemmet grundlagda studier; tio år senare
återfinna vi honom der såsom gratulant vid en broderns
disputation under Linné. Hans författarebegåfning blef
allmännare känd, då han inför Stockholms nation höll
ett tal på svensk vers öfver kröningen 1751. Året
derefter lemnade han universitetet för att egna sig
åt ämbetsmannabanan. Han inskrefs som auskultant i
bergskollegiet 1752, men synes ej flitigare uppvaktat
der, alldenstund han ej befordrades till mer än
kanslist och slutligen erhöll afsked. "Notarien H.",
som han kallades gjorde sig så mycket mer bemärkt på
den vittra vädjobanan. Han framträdde, förutom med
en eller annan tillfällighetsdikt, äfven med Elegi
eller sorgeqväde öfver den afdankade plumen (1767),
en parodi på Creutz’ berömda elegi och ett skämt med
anledning af öfverflödsförordningen, samt höll 1769
på stora riddarhussalen ett tal med anledning af
deras kongl. högheters återvunna helsa efter skedd
koppympning. Deremot torde hans författareskap till
parodien Corporal Ölbom vara tvifvelaktigt; stycket
synes af flere skäl böra tilläggas Bellman. Att han
i öfrigt författade en mängd stycken under de sista
åren af frihetstiden, framgår bl. a. af en uppgift i
Oxenstiernas dagbok för 1770. Den unge skaldens omdöme
om honom lyder: "Han är ett snille af det slag, som
föga äro kända, och som mest förtjena att vara det."
Det var dock först det nya tidehvarf i vitterheten,
hvilket ingick med Gustaf III och hans nyskapelse,
den svenska skådebanan, som skulle blifva af afgörande
vigt för H:s skaldeverksamhet. Med öppen blick för
det uppstyltade och tunga i de nya operatexterna,
begåfvad med flödande qvickhet och en fläkt af folklig
humor, beslägtad med Bellmans, och redan förut bekant
med parodiens konst, skulle H. helt naturligt göra
lycka, då han inom den svenska vitterheten uppträdde
såsom skapare af den dramatiska parodien. Casper
och Dorotea (1775; par. på "Acis och Galathea"),
Skeppar Rolf (1778; par." på "Birger Jarl"), Petis
och Telée (1779; par. på "Thetis och Pelée") och
Donnerpamp (1782), hvilka alla införlifvades med
Humlegårdsteaterns glada repertoar, emottogos med
ett bifall, som för flere af dem kunde för sin tid
kallas stormande, och uppfördes äfven flerstädes i
landsorten. De äro alla rika på fyndigt skämt och
godt lynne samt vimla af besatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
