Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallands infanteribataljon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 4 km., det senare formen af en qvadrat eller
rhomb med afrundade hörn och sidor af fullt 7
km. Den i Vänern utskjutande delen af Halleberg
kallas Hallesnipan l. Snipan och skiljes från det
öfriga berget genom en sänka. På samma sätt bildar
dess sydligaste spets ett särskildt litet berg,
Häcklan l. Häckleberg, på hvars sydsida märkes
den bekanta Ättestupan och vid dess fot den lilla
Odensdammen. Höjden af Halle- och Hunneberg går
i medeltal till litet mer än 90 m. öfver Vänern,
eller 134 m. öfver hafvet; en och annan punkt är väl
högre, dock torde ingen uppgå till högre än 150 m.,
hvilken höjd uppnås på ett ställe af Halleberg. Det är
sålunda icke höjden af Halle- och Hunneberg (hvilken
blott är hälften af Kinnekulle, Billingen m. fl.),
som gjort dessa berg så ryktbara, utan det är deras
egendomliga form, som fäst uppmärksamheten vid dem,
der de stela, mörka och med tvärbranta sidor hvila
på slätten. I geologiskt hänseende räknas de till de
kambriska och under-siluriska bildningarna och äro
danade dels af de sedimentära bergarterna sandsten
och alunskiffer med lager och bållar af orsten – en
mörk, nästan svart kalksten – och dels af den eruptiva
bergarten trapp. På urberget, här gneis, ligger ett i
medeltal 24 m. mäktigt sandstenslager. Öfver detta är
lagrad först en hård, högst 30 cm. mäktig skiffer, och
sedan kommer en många (12) gånger upprepad omvexling
af alunskiffer och orsten, hvilka lager tillsammans
hafva samma mäktighet som sandstenen, eller 24 m.,
hvaraf särskildt alla lagren af orsten bilda 5
m., och torde sålunda tillgången på den kalkrika
orstenen med inräkning af de i skiffern inbäddade
orstensbållarna, af hvilka de största gå till nära
en meter i genomskärning, utgöra en fjerdedel af
hela alunskifferlagrets mäktighet. Orstenen är ock
föremål för brytning på många ställen af bergen,
och skiffern användes vid kalkbränningen. Ofvan
öfversta orstenslagret hvilar ett hårdt skifferlager
af samma beskaffenhet som det, hvilket täcker
sandstenen. Deröfver kommer ett 1 1/2–2 m. mäktigt lager
af en mer eller mindre kalkhaltig skiffer och deröfver
ett ända till 12 1/2 m. högt lager af s. k. undre
graptolitskiffer. Allt detta täckes af ett i medeltal
60 m. mäktigt lager af trapp, och sålunda sakna Halle-
och Hunneberg de lager af kalk och lerskiffer, som
i Kinnekulle, Billingen m. fl. berg i Vestergötland
ligga emellan alunskiftern och trappen. De båda
ifrågavarande bergen äro således hvarandra alldeles
lika till sin bildning. Tydligt är, att dessa berg
äfven varit ett sammanhängande helt. Sambandet
mellan dem är emellertid för längesedan slitet, dels
derigenom att de antagligen vid trappens afkylning
sprucko ifrån hvarandra, hvarvid bildades den
ofvannämnda dalgången mellan bergen (genom hvilken
såväl landsväg som jernväg nu framgår), dels på
det sättet att antingen gneisen under Halleberg
uppskjutits eller den under Hunneberg nedsjunkit,
hvarigenom bottenlagret, sandstenen, afbräckts, så att
underkanten af sandstenen i Halleberg är högre öfver
hafvet än öfverkanten af Hunnebergs sandsten. – Rundt
om bergens fot sträcker sig ett väldigt stalp af
stora hopstaplade, skarpkantiga stenblock, hvilka
göra det somligstädes ytterst svårt att komma fram
till bergväggen. På några få ställen finnas "klef",
der man kan klifva upp på bergen eller till och med
åka upp. Ej sällan finnes bredvid ett "klef äfven ett
"slag", ett brant ställe af berget, der ved och dylikt
kan slås eller kastas ned. Naturen uppe på bergen står
i stark kontrast mot den omgifvande
nejden. Det är en verld för sig, stilla och tyst,
vild och ödslig; helt få menniskoboningar finnas;
de stora skogarna bestå af furu, deremot finnes
helt litet ek; en mängd dystra mossar och små sjöar
förekomma, af hvilka Halleberg har blott en, den
2 à 3 km. långa, men mycket smala Hallsjön,
hvaremot å Hunneberg räknas ej mindre än 20. Halle-
och Hunneberg äro två kronoparker, den förra 1,658
har, den senare 4,585 har. På Hunneberg
finnes å Bergagården en statens skogsskola,
som förestås af jägmästaren i Hunnebergs revir.
K. S.
Haller, Berthold, reformator i Bern, f. 1492, blef
först lärare i Rottweil och sedan i Bern (1513–18),
der han äfven beklädde ett andligt ämbete. 1520
utnämndes han till chorherre. Tillsammans med
Seb. Meyer predikade han i Bern evangelium och väckte
derigenom presterskapets missnöje. Han deltog i
religionssamtalet i Baden 1526, införde derefter
reformationen i Bern och hade förnämsta andelen i
affattandet af religionsediktet 1528. Död 1536.
Haller, Kristian, tysk byggmästare, föddes i
Sachsen. Om hans lefnadsöden är intet vidare bekant,
än att han inkom till Sverige, blef murmästare der
och efter egen plan uppförde domkyrkan i Karlstad
(1724–37). Denna byggnad betecknar Brunius såsom
"troligtvis den märkvärdigaste helgedom, som
efter Nikodemus Tessins bortgång blifvit uppförd
i Sverige." Kyrkan, som har formen af ett grekiskt
kors, utmärker sig ej genom någon rikedom på vackra
detaljer, utan är snarare enkel, ja delvis rå i
enskildheterna, men deremot klart anlagd och i
det inre af mäktig verkan genom sina djerft och
dugtigt utförda hvalf. Tornbetäckningen uppfördes
efter ritning af J. E. Carlberg och blef färdig
först 1758. Äfven gymnasiehuset i Karlstad lär
vara ett verk af H. Antagligen afled H. i Sverige.
-rn.
1. Haller, Albrecht von, tysk botaniker, anatom,
fysiolog, läkare och skald, föddes 1708 i Bern. Redan
1723, då han blef student i Tübingen, hade han
skrifvit några sorgespel och ett stort epos. 1725
begaf han sig till universitetet i Leiden, hvarest
han blef medicine doktor, besökte derefter i
vetenskapligt ändamål Paris, London och Basel samt
återvände 1729 till Bern, hvarest han praktiserade
som läkare och från 1735 var bibliotekarie vid
stadsbiblioteket. 1736 kallades han till professor
i medicin, anatomi, botanik och kirurgi vid det
nyupprättade universitetet i Göttingen, hvarest
han både som lärare och vetenskapsman utvecklade
en nästan otrolig verksamhet. Han grundade derstädes
den botaniska trädgården och den anatomiska teatern,
utarbetade planen till den k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
