Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haj-fiskarna - Hajning - Hajom - Hajslägtet - Haju (Hayu, Vayu, Vahu) - Haka - Hakarp - Hake (namn) - Hake (krigsväsen) - Hakebössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels för bordet. Hajfiske drifves derför ifrigt
vid kinesiska kusten, men största delen hajfenor
införes till Kina från Malakkasundet, Nya Holland,
Manila o. s. v. Hajfenorna sorteras i "hvita",
som uteslutande utgöras af ryggfenor och äro
mest värderade, samt "svarta", bestående af
de öfriga fenorna utom stjertfenan, hvilken ej
användes. Införseln till Kina af hajfenor utgjorde
1878: hvita 9,800 kg., värda omkr. 475,168 kr.,
samt svarta 125,518 kg., värda 201,780 kronor, eller
tillsammans 676,948 kr. R. L.
Hajning, sjöv., egentl. en upp- och nedgående
rörelse af fartygets ändar. Numera begagnas detta
uttryck nästan uteslutande för att beteckna den
sjögång eller dyning, som förmärkes i en hamn,
på en redd eller invid en strand, och som för
fartyg till ankars är ganska obehaglig. Jfr Stampa.
R. N.
Hajom, socken i Elfsborgs län, Marks härad. Arealen
3,996 har. 1,467 innev. (1880). Annex till Berghem,
Göteborgs stift, Marks och Bollebygds kontrakt.
Hajslägtet, Carcharias Cuv., zool., tillhör
familjen Carchariidae och omfattar de egentliga
hajarna. Slägtet utmärkes af följande kännetecken:
nosen är rakt utstående; munnen är försedd med flere
rader breda, platta, triangelformiga tänder,
med släta eller sågade kanter; spruthål saknas;
vid stjertfenan finnes en tagg. Slägtet räknar
30–40 arter, de flesta från de tropiska hafven. Den
allmännast kända arten är blåhajen, C. glaucus,
som stundom når en längd af 7 m., under det vanliga
storleken är 3–4 m. Till färgen är han ofvan blå,
under hvit. Blåhajen är vidsträckt utbredd i de varma
hafven och förekommer om sommaren äfven vid Frankrikes
och Storbritanniens kuster ända upp till Skotland,
men är icke anträffad i Skandinavien. Han är liksom
öfriga arter i hög grad rofgirig och farlig äfven
för menniskor. Blåhajen följer ofta skeppen långa
sträckor och omtalas ofta i resebeskrifningar. Han
har skarp syn och lukt, hvilken senare anses i hög
grad vägleda honom vid sökandet efter byte. En annan
mindre art af samma familj, gråhajen, Galeus canis,
anträffas en och annan gång vid Sveriges vestra kust
och i Öresund. R. L.
Haju (Hayu, Vayu, Vahu) kallas en ursprungligen
tibetansk, men med indiskt blod uppblandad stam,
bosatt i Nepál, inom den nedersta, Terai, af de fyra
regioner, i hvilka Himalajas sluttningar indelas.
H. A.
Haka, Lat. mentum, ansigtets nedersta smalnande del
vid medellinien. Den har till stomme framspringande
knölar å underkäkens båge och denna sjelf. Den
får sin form: spetsig, rundad, kort, utdragen,
framstående, indragen, tveklufven m. m., dels af
benet, dels af fett och små muskler, som ligga under
och i huden. Dubbel- l. ister-haka säges finnas,
då nedom den egentliga, af käkkanten begränsade,
fasta hakan under huden ligger en märkbar tvärgående
fettvalk. Hos mycket feta personer kan äfven denna
fettvalk i sin ordning fördubblas, då tredubbel
haka uppstår. G. v. D.
Hakarp, socken i Jönköpings län, Tveta härad. Arealen
4,055 har. 1,988 innev. (1880).
I socknen ligger Husqvarna faktori. H. utgör ett
konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vexiö stift,
Tveta kontrakt.
Hake, ett i fornnordiska hjeltesagor flerestädes
förekommande namn, som bäres af många vikingar och
kämpar. Den mest bekante bland dessa är en sjökonung
H., som var broder till Hagbard (se d. o.) och
hämnades dennes död på konung Sigar. Sigars son
Sigvalde dref dock sedermera H. på flykten. Om
samme konung H. berättas i Ynglingasagan, att han
angrep konung Huglek i Upsala, dräp honom och hans
bägge söner samt underlade sig riket, der han
herskade under de tre följande åren. Slutligen
blef H. öfverfallen af Hugleks kusiner Erik och
Järund, konung Yngves söner, och hade med dem en
hård strid, i hvilken han visserligen fällde Erik
och tvang Järund att fly, men sjelf fick så stora
sår, att han icke länge kunde lefva. H. lät då
uppföra ett bål på ett med de fallne och deras
vapen lastadt skepp, lade sig sjelf på det antända
bålet och styrde med det brinnande skeppet ut på
hafvet. Denna hans sista bragd prisades vida i norden.
Th. W.
Hake, krigsv., den yttre del af slaglåset,
som har form af en krok, och som ingriper i
hakspännet samt håller hanen upplyft ungefär
3,3 mm. öfver tändhattstappen. Genom hakstödet
hindras haken att falla för långt tillbaka. Haken
är på nyare gevär borttagen och ersatt af
ett lågt halfspänn. Jfr Hakebössa och Hane.
H. W. W.
Hakebössa, krigsv., kallades de äldre eldvapen,
hvilka voro försedda med en under pipan sittande
lodrät tapp eller hake, medelst hvilken vapnet
fästes vid ett skaft ("gevärsstock") eller, under
eldgifning, vid en bock eller gaffel. I början
(midten af 1300-talet) fördes hakebössorna på vagnar,
gjordes sedan lättare och sköttes af två eller
(på 1400-talet) af en man. De vanligaste former af
hakebössan voro dubbla dubbelhaken l. bockebössan,
som fördes på lavett, var 1,8–2 m. lång och försedd
med tappar i st. f. hake samt hade 36 mm. kaliber
och sköt en blykula af 200 gr.; dubbelhaken, som
vid skottlossningen lades på en bock och var något
mindre än den föregående samt hade 100 gr. kul-vigt;
enkelhaken l. hakebössan, med 50 gr. blykula,
samt halfhaken, vanligtvis kallad haken, hvars
kula vägde blott 12,5–25 gr. Mycket små hakebössor
kallades äfven hakepistoler. Under 1500-talet omtalas
i Sverige mickehakar, nickhakar, skeppshakar
och tellehakar. Dessa kunna ej anses tillhöra
de här ofvan nämnda hakebössorna. Hakebössorna
hade pipor af brons eller smidt jern, vägde 4–65
kg. och hade en skottvidd af 180–480 m. Det var
företrädesvis haken, som begagnades (stundom äfven
af kavalleriet) till handgevär. Den var försedd med
en verklig gevärstock, rak, med bred och tunn kolf,
samt med träladdstock, fäst vid densamma medelst
rörkor af tunnt jernbleck. Under början af 16:de
årh. konstruerades lunt- och hjullåsen; enkelhaken
gjordes lättare och erhöll namnet musköt. H. W. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
