Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Hagberg, Carl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick för tidens förvillelser, hvilka hans känsliga
sinne kunde bekämpa både med tukydidiskt allvar och
aristofaniskt skämt, och att han, liksom de grekiske
siarna, i sina tänkesätt leddes af den varmaste
fosterlandskärlek. Samtidigt med sina klassiska
studier gjorde H. sig äfven väl förtrogen med den
nyeuropeiska vitterheten och försökte sig både som
sjelfständig diktare och som öfversättare af Tasso
samt uppmuntrades flere gånger med prisbelöningar af
Svenska akademien. Genom den ofvannämnda utländska
resan, hvarunder han längsta tiden uppehöll sig i
Paris och kom i personlig beröring med Victor Hugo och
Lamartine, sattes han i tillfälle att tillegna sig en
närmare kännedom om den nyare franska vitterheten. Med
H:s liflighet och emottaglighet för nya intryck
låter det annars oväntade förhållandet förklara sig
att han, grekvännen, nu kunde till öfvermått tjusas
af den franska romantiska skolans skapelser och i Hugo
finna en ädel kämpe för en ny tid. Denna öfverdrifna
beundran hejdades likväl snart efter återkomsten till
fäderneslandet och genom ett grundligare studium
af andra lands, särskildt Englands, vitterhet. Hans
1838 utgifna afhandling för professuren uppdrager
en jämförelse mellan Cervantes och Walter Scott, och
redan vid slutet af 1830-talet synes han hafva börjat
att allvarligare sysselsätta sig med Shakspeare,
"skaldernas konung, den ende, den oförliknelige",
såsom H. kallar honom. Hans inträdesföreläsning vid
Lunds universitet handlade om Shakspeares "Hamlet",
och under en följd af år föreläste han öfver den
britiske skalden. Snart ställde han för sig den stora
uppgiften att tolka Shakspeare icke blott för åhörarna
på lärosalen, utan för hela den svenska allmänheten,
och det är genom det lyckliga utförandet af detta
svåra företag, som H. för alltid beredt sig ett
hedradt namn i den svenska vitterhetens häfder. Enligt
hans egen utsago medtog detta arbete nära elfva år
af hans kraftigaste mannaålder. H. egde ock alla
förutsättningar för fullbordandet af ett så vanskligt
värf som det att på ett värdigt sätt införlifva
Shakspeare med den svenska literaturen. Han hade
ett äkta poetiskt sinne, ett säkert öga för det
väsentliga i allt, en fin och genombildad smak, en
utomordentlig förmåga att sätta sig in i originalets
tankegång och ett lika beundransvärdt herravälde
öfver modersmålets tillgångar samt ovanlig fyndighet
i deras användning. Det är också endast en mening
om förträffligheten af H:s öfversättning, hvilken
äfven vid sitt framträdande mottogs med odeladt
bifall och i sitt slag onekligen bär samma prägel
af klassicitet som originalet. Efter afslutandet
af denna sin lefnads storbragd egnade H. många
år åt Svenska akademiens ordboksarbete. Med
oförminskad ifver och arbetslust trädde han in på
det nya forskningsområdet. För honom, som i språket
företrädesvis såg ett vitterhetens medel, var det
dock naturligt, att ett sådant arbete af strängt
filologiskt syfte skulle medföra många oförutsedda
svårigheter. En kompetent domare och kännare af
sakförhållandet yttrar härom, att H., "oförmodadt
inkastad på en ny bana, hade en längre tid svårt att
blifva med
sig sjelf ense om arbetssätt, anordning, val
af ämne och af väg till målet". Om dessa ting
underhandlades ock i flere år mellan H. och
Svenska akademien eller rättare hennes språkkunnige
ledamot J. E. Rydqvist. Det är klart, att mycken
arbetskraft förslösades derigenom samt genom deraf
föranledda ständiga jämkningar och omarbetningar. Den
slutredaktion af ordbokens första bokstaf, som sedan
blifvit offentliggjord, härrör emellertid i allt
väsentligt från H. och vittnar enligt nyssnämnde
domares intyg om "ett lyckligt sinne för språkets
renhet och svenska stämpel samt om finhet i både
uppfattning och uttryck".
Såsom föreläsare egde H. i hög grad förmåga att
fängsla sina åhörare. Sjelf gripen af sitt ämne,
förstod han att genom sin hänförelse rycka andra med
sig. Detta gäller i synnerhet hans föredrag öfver den
moderna literaturens mästerverk. Vid undervisningen i
nordiska språk måste han inskränka sig till det mera
elementära, emedan dessa språk då för första gången
infördes bland de vid universitetet representerade
vetenskaperna; men denna inskränkning var då nödvändig
för att senare bana väg åt ett friare studium af
ämnet. Hela hans personlighet inverkade dessutom i
hög grad på lärjungarna, och hans minnestecknare i
Svenska akademien har med sanning yttrat, att bland
dem, på hvilkas bildning H. i någon betydligare
mån inverkat, finnas flere, för hvilka umgänget med
läraren var ännu mera fruktbärande än den egentliga
undervisningen. Bland vältalare intager H. ett högt
rum. Vid flere högtidligheter hade han uppdrag att
vara universitetets tolk, och alla dessa tal, såsom
vid Karl Johans 25-åriga regerings jubileum, vid
Oskar I:s kröning, vid minnesfesten öfver Tegnér
och andra tillfällen, utmärka sig lika mycket
genom sitt fullhaltiga innehåll som genom sin
stora formfulländning. De visa oss också talarens
upphöjda tänkesätt och bära vittne om sitt ursprung
från en ädel personlighet. Och att han detta var,
visas äfven deraf att få hafva i så rikt mått som
han egt sina ämbetsbröders och lärjungars kärlek
och tillgifvenhet. Fridsam och fördragsam ville
han hälst lefva i den vetenskapliga och vittra
forskningens lugn, och i den akademiska rådkammarens
meningsbrytningar deltog han icke gerna, såvida
icke i hans ögon det rätta stod på spel. I sådant
fall skydde han icke att försvara sin åsigt med en
ifver, som någon gång bragte honom att skjuta öfver
målet; men äfven motståndarna visste och erkände,
att hans nitälskan härrörde från de renaste afsigter,
och många, som med honom kommit i närmare beröring,
hafva räknat denna bekantskap såsom ett af sina
bästa lefnadsminnen. – Under åren 1843–45 redigerade
H. den förtjenstfulla literära tidskriften "Studier,
kritiker och notiser".
Utom öfversättningen af Shakspeare: Shakspeares
dramatiska arbeten (del. I–XII; 1847–51; ny
uppl. 1861), märkas bland H:s arbeten: Demagogerna,
lustspel af Aristophanes (öfvers. 1834), Bidrag till
den grekiska dramatikens historia (s. å.), Om den nya
fransyska vitterheten (1837), Tal vid minnesfesten
den 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
