Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hades, Grek. mytol., herskaren i underjorden, de dödas eller skuggornas rike - Hades, teol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudomligheter såsom den, hvilken låter växtligheten
uppspira ur jorden. Dermed sammanhänger äfven, att
hans gemål Persefone (Lat. Proserpina) är en
dotter af sädesgudinnan Demeter (Lat. Ceres). Af
grekernas bildande konst framställes H. såsom en
kraftfull man, med dystra anletsdrag, stundom åkande
på en med fyra svarta hästar förspänd vagn. Till hans
attribut höra spiran och hunden Kerberos (se nedan),
b) De dödas eller skuggornas rike, tänktes vara
beläget dels i jordens inre, dit åtskilliga djupa
afgrunder, vid Tainaron i Lakonien, Kolonos i Attika,
Cumae i Italien m. fl. st., troddes bilda en nedgång,
dels bortom Okeanos, i den aflägsnaste vestern,
dit solens strålar ej framtränga. Der låter Homeros
Odyssevs i Kimmeriernas land besöka en förgård
till dödsriket för att sammanträffa med åtskilliga
aflidnas andar. Den innersta och mörkaste delen
af H., i hvilken Odyssevs ej inträngde, kallades
Erebos. De aflidnes tillvaro i H. tänkte man sig
ursprungligen såsom ett väsendelöst och glädjetomt
skugglif, om hvilket Achillevs’ vålnad till Odyssevs
yttrar, att han hällre ville vara en fattig
dagsverkare på jorden än konung i skuggornas rike. Den
sedermera uppkomna tron på eviga belöningar och straff
efter döden förändrade dock icke obetydligt detta
föreställningssätt. Man skilde från denna synpunkt
mellan den i jordens nedersta djup belägna Tartaros
(se d. o.), de brottsliges pinorum, och Elysion
(Elyseiska fälten, de saliges öar), vistelseorten
för de goda, hvilka der i härliga nejder och under
en evig vår njöto en af inga sorger eller lidanden
störd sällhet (se Elysium). I underjorden flöto
flere väldiga floder, Styx, Acheron, Kokytos,
Pyriflegethon, af hvilka de två första tänktes
innesluta hela H:s område. Öfver dessa fraktades
de aflidnes andar af färjemannen Charon mot
erläggande af ett litet mynt (en obol), som för sådant
ändamål brukade läggas i den dödes mun. Omedelbart
efter öfverfarten inställdes skuggorna inför Pluton
eller inför särskilde underjordiske domare (Minos,
Rhadamanthys, Aiakos) för att efter hvars och ens
förtjenst få sin vistelseort anvisad. Ingången till
underjorden bevakades af den med tre (enligt den äldre
sagan med många) hufvud försedda hunden Kerberos
(se Cerberus), som tillät en hvar att inträda, men
icke släppte någon ut derifrån.
2. Teol. Liksom i den grekiska mytologien kallas
i Nya test. den ort l. det tillstånd, hvari
menniskan försattes genom döden, för Hades (i gamla
svenska bibelöfversättningen oriktigt återgifvet
med "helvete"). Hades är i nytestamentlig mening
detsamma som hebreernas Scheol och förekommer såsom
ren öfversättning af detta i "Septuaginta" och på
två ställen i Nya test. (i citaten ur Gamla test.,
Apostl. 2: 27 och 1 Kor. 15: 55). Likasom hos
hebreer och greker förlägger N. T. det i jordens
inre. Det kallas "jordens hjerta" (Matth. 12: 40),
"jordens nedre rum" (Ef. 4: 9). Likasom hos greker
och romare kallas äfven i N. T. de aflidnes andar
(äfven de frommas) "de underjordiska" (Filipp. 2:
10). I de äldre hebreiska skrifterna framstår lifvet i
H. såsom ett skugg- eller drömlif, men i senare
skrifter (författade efter babyloniska fångenskapen)
såsom medvetet och med en bestämd olikhet i de frommas
och de gudlösas lott. Samma uppfattning möter oss i
N. T. Der har H. tvänne afdelningar, en för de fromma,
"paradiset" (Luk. 23: 43) eller "Abrahams sköte"
(Luk. 16: 22), och en för de orättfärdiga, "fängelset"
(1 Petri 3: 19). Jesu själ dvaldes under de tre
dagarna mellan döden och uppståndelsen i "jordens
hjerta" (Matt. 12: 40), d. v. s. i H. Der skulle,
enligt hans försäkran, den jämte honom korsfäste
botfärdige röfvaren redan samma dag vara med honom i
"paradiset" (Luk. 23: 43). Dit nedsteg han, enligt de
första kristnes tro, för att förkunna evangelium för
de döde (1 Petri 4: 6), ej blott för "paradisets"
innevånare, utan äfven för andarna i "fängelset"
(1 Petri 3: 19). Men enligt N. T:s verldsåskådning är
dödsriket i underjorden icke menniskans slutliga och
eviga hem, utan blott ett öfvergångstillstånd. Redan
i G. T:s senare skrifter talas, i sammanhang med den
stundande messianska tidsåldern, om en uppståndelse. I
N. T. utvecklas samma tanke vidare. Uppståndelsens
förstling är der den i verlden komne Messias,
Jesus. Med tillämpning på honom af ett ställe i en af
Davids psalmer säges, att Gud icke kunde "qvarlemna
hans själ i H." l. tillåta, att hans helige skulle
"se förgängelsen" (Apostl. 2: 27). Kristus var
den förste, som återvände från H. med en förklarad
kropp. Vid hans uppståndelse anknöt sig de kristnes
hopp om deras egen uppståndelse. Detta stod i det
närmaste samband med tron på Kristus’ återkomst
och det messianska rikets grundläggning. Då Kristus
återkommer, skall han, enligt Paulus, återkalla från
H. alla deras själar, som höra honom till, äro "hans
egne". Slutligen, då han besegrat alla onda makter
och "återlemnat riket åt fadern", skall han besegra
äfven den "ytterste fienden, döden". Sedan skall det
icke mera finnas någon död l. något H. (1 Kor. 15). I
nära öfverensstämmelse dermed står framställningen i
Uppenbarelseboken angående de yttersta tingen. Efter
Antikrists fall och Satans bindande skola de fromme,
Jesu blodsvitnen och alla, som "icke tillbedit
vilddjuret och dess beläte", återkomma från H. att
lefva och regera med Kristus i tusen år. De andre
döde skola icke få lif, förr än de tusen åren gått
till ända. När efter denna tid Satan åter sluppit
lös och framkallat den sista stormen mot Guds rike,
men blifvit besegrad och kastad i eldsjön, när allt
motstånd mot detta rike sålunda blifvit brutet, då
först skall den slutliga allmänna uppståndelsen ega
rum. Hafvet skall gifva igen sina döde; döden och
H. skola gifva igen sina döde. Derefter skola döden
och H. kastas i eldsjön. Det skall icke mera finnas
någon död och något dödsrike (Uppenb. 20). Öfverallt
i N. T. äro de kristnes förhoppningar riktade på
Kristus’ återkomst och den uppståndelse ur H., som
då skall blifva dem till del, icke på paradiset i
H. Detta var blott öfvergående, ehuru de visserligen
redan der skulle ega den tröstefulla vissheten om
sin gemenskap med Gud genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
