Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H är den åttonde bokstafven i det svenska
alfabetet. Tecknet härstammar närmast från det
latinska H. I den äldsta runraden har det formen
[runa] eller [runa], i den yngre [runa]. – I svenskan liksom
i danskan och norskan är h i regeln tecken för
h-ljudet, men det nyttjas äfven ej sällan utan
ljudvärde, är "stumt", t. ex. i förbindelserna
hj, hv samt i några ord efter vokal, t. ex. ah,
och i namn, t. ex. Lundahl. I ny-isländskan är h,
efter den vanligaste uppfattningen, hörbart äfven i
förbindelserna hj, hl, hn och hr; några fonetiker
anse dock, att i dessa fall ett klanglöst j, l
o. s. v. höres, men intet hj, hl o. s. v. Hv uttalas
i sydöstra och östra Island som chw, i nordöstra och
vestra som kv. I tyskan är börjande h alltid tecken
för h-ljud; inuti ord framför annan konsonant är
det alltid stumt och är der dels längdtecken för
föregående vokal (så i hehlen, äldre helen), dels
minne af äldre h-ljud (så i aehre). I engelskan
är börjande h i regeln tecken för h-ljud, men i
några ord af romanskt ursprung är det stumt, såsom
i hony, humble; om Eng. wh se nedan. I franskan är
h dels hörbart, dels stumt. I italienskan saknas
h nästan alldeles; det finnes blott som ett stumt
tecken i presens af verbet avere: ho, hai o. s. v.,
samt i några interjektioner, såsom ah. I spanskan,
portugisiskan och provencalskan är h alltid stumt. I
rumanskan är det tecken för ett ljud, som närmar
sig det tyska ch. I tsjechiskan är h dels tecken för
h-ljud, dels, i ordslut, tecken för ch. I polskan är h
tecken för h-ljud, i kroatiskan, liksom i ungerskan,
för ch-ljud. – Om h i förbindelserna ch, dh, gh
m. fl. se under C, D, G m. fl.
Till sin fonetiska karakter har h-ljudet varit mycket
olika uppfattadt. Än har det ansetts som konsonantljud
– då vanligen räknadt till gutturalerna –, än som
klanglöst vokalljud, än som intetdera. Det rättaste
torde vara att uppfatta h som ett ljud, hvilket
kan uttalas vid så väl vokalisk som konsonantisk
munställning, men som till sin bildning står
närmast till konsonantljuden och bland dessa till
spiranterna. Ljudet uppkommer vid utandningsströmmens
drifvande genom den öppna ljudspringan samt
luftströmmens friktion mot struphufvudets och
munhålans väggar. Många skiftande former af h-ljud
kunna uppkomma alltefter ljudspringans
öppningsgrad, luftströmmens styrka samt munställningen;
olikheterna äro dock så obetydliga, att man
lämpligast talar om blott ett enda h-ljud. – Det
nordiska och i allmänhet det germanska h-ljudet har
uppkommit genom ljudskridning af indoeuropeiskt k
(k1 och k2), t. ex. Sv. horn, Lat. cornu; Sv. hvad,
Lat. quod. Mellanstadiet har varit ch, hvilket synes
t. ex. af den latiniserade formen Chlodvig, nu Ludvig
(af Hludvig) af T. hoch, kompar. höher. I de nordiska
språken har detta ch längst bibehållit sig framför
v, såsom synes af nynordiska dialektuttal chv, kv,
gv för hv; i alla öfriga fall synes ch i norden
i förhistorisk tid hafva öfvergått till h. Framför
l, n, r har h redan i förhistorisk tid försvunnit i
svenskan och danskan, men qvarstår i fornisländskan
liksom än i nyisländskan, t. ex. Sv. löpa, nacke,
ren; Isl. hlaupa, hnakki, hreinn. Framför j och
v har h i senare tider, troligen på 1600-talet,
försvunnit i de nynordiska språken, utom i nyisl. I
norska och svenska folkmål finnes stundom kv eller
gv, der riksspråket haft hv. I ny engelskan tecknas
det gamla hv som wh, hvilket enligt Sweet uttalas
som det starka, klanglösa ljud, som motsvarar det
svaga, klingande engelska w. I finskan motsvarar h i
böjda ordformer ofta k i andra former af samma ord.
Fr. L-r.
H såsom musikterm betyder det sjunde tonsteget i
den moderna normala c-durskalan (jfr B). I partitur
är H förkortning för Horn. ö- På äldre franska mynt
betecknar denna bokstaf La Rochelle (en krona öfver
densamma angifver, att de präglats under Henrik
III:s eller Henrik IV:s regering), på österrikiska
Günzburg och på tyska riksmynt Darmstadt. - Dessutom
förekommer H l. h i åtskilliga andra förkortningar :
1. Romerska och latinska taltecken, namn, inskrifter
m. m.
H. = 200; H..= 200,000.
H. = Hadrianus.
h. habet, han har; heres (haeres), arfvinge; hic,
denne, här; honestus, ärad, ansedd; homo, menniska;
honor, ära; hora, timme.
h. a. = hoc anno, detta år.
H. C. = Hispania citerior, hitre Spanien (från Rom
räknadt).
h. e. = hoc est, det är, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
