Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Görner, Karl August - Görres, Joseph von - Görsime - Görslöf (Kyrkoby) - Görtz, Georg Heinrich von, von Schlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade hemmet lönligt 1822 för att egna sig åt
scenen. Vid aderton års ålder trädde han i spetsen
för ett eget sällskap, med hvilket han drog omkring i
två år, hvarefter han (1827-48) hade anställning vid
hofteatern i Strelitz. 1855 öfvertog han ledningen
af Krolls teater i Berlin, men flyttade 1857 till
Hamburg, der han sedan varit verksam. G. har författat
omkring 150 teaterpjeser, af hvilka 117 utgifvits från
trycket. Bland hans äfven i Sverige bekanta arbeten
märkas: English ("Numro 7!"), Tiburtius und Polycarp
("Tiburtius och Polycarpus"), Eine kleine erzählung
ohne namen ("En liten berättelse utan namn"), Ein
glücklicher familienvater ("En lycklig familjefar"),
Der geadelte kaufmann ("En adlad köpman") m. fl. Såsom
en särskild genre utbildade G. barnkomedien,
hvarpå såsom exempel må nämnes Sneewittchen und
die zwerge ("Prinsessan Snöhvit och dvergarne").
A. F.
Görres, Joseph von, tysk skriftställare, f. 1776 i
Koblenz, slöt sig till franska revolutionens idéer
och verkade för dem såsom talare i klubbar och
folkförsamlingar och såsom skriftställare. Utledsen
på det offentliga lifvet, antog G. 1801 en
lärareplats i Koblenz och egnade sig uteslutande åt
naturfilosofien. Han flyttade 1806 till Heidelberg,
der han, tillsammans med Brentano och Arnim,
utgaf "Zeitung fur einsiedler" och i synnerhet
slog sig på studium af medeltiden. 1808 återvände
han till Koblenz och sin förra lärarebefattning,
slöt sig 1813 till det tyska partiet och utgaf
1814-16 "Der rheinische Mercur", sin tids mest
betydande tyska politiska blad. Misstänkt för
"demagogische umtriebe", företrädesvis till följd
af arbetet Teutschland und die revolution (1819),
träffades han af en häktningsorder från Berlin. Han
flydde då först till Strassburg och sedan till
Schweiz, der han bl. a. skref Europa und die
revolution (1821) och Emanuel Swedenborg, seine
visionen und sein verhältniss zur kirche (1827),
i hvilken redan hans omvändelse till katolicismen
gaf sig tillkänna. Han vardt sedan den ifrigaste
katolik, var någon tid redaktör af tidskriften "Der
katholik" och mottog 1827 en kallelse till professor
i literaturhistoria i München. Der verkade han,
särskildt genom sina "Historisch-politische blätter",
mäktigt för den katolska hierarkien och angrep med
tygellös häftighet (i uppsatsen Athanasius, 1837;
4:de uppl. 1838) den preussiska byråkratien och
protestantismen. Död 1848. Utom ofvan nämnda arbeten
utgaf G. Mythengeschichte der asiatischen welt (1810),
Altdeutsche volks- und meisterlieder (1817), Das
heldenbuch von Iran aus dem schah Nameh des Firdusi
(1820), Die christliche mystik (1836-42) m. m.
Görsime. Se Gersime.
Görslöf (Görslöfs kyrkoby l. endast Kyrkoby), socken
i Malmöhus län, Bara härad. Arealen 524 har. 259
innev. (1880). G. med Särslöf utgör ett konsistorielt
pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Bara kontrakt.
Görtz, Georg Heinrich von, friherre von Schlitz,
holstein-gottorpsk och svensk statsman, född 1668,
tillhörde en frankisk slägt och var son af kaptenen
i frankiska kretsen Philipp Friedrich
von G. Han studerade i Jena, der han i
duell förlorade sitt ena öga, och erhöll 1698
anställning som kammarherre hos hertig Fredrik IV
af Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger. Han följde
sin herre i Nordiska kriget och utnämndes efter
dennes död (1702) till geheimeråd. Ett öfvervägande
inflytande på hertigdömets förvaltning förvärfvade
sig G. efter enkehertiginnan Hedvig Sofias död (1708),
då hans gynnare, prins Kristian August, öfvertog
förmynderskapet för hertig Karl Fredrik. Sedan han
1709 lyckats störta sin motståndare, Magnus von
Wedderkop, var han nästan enrådande och använde
sin ställning till att försvara och öka hertigens
makt. Så länge Karl XII:s lycka varade, fasthöll
han vid Holsteins svensk-vänliga politik, men efter
slaget vid Pultava (1709) fann han sig föranlåten
att närma sig Danmark. Men sedan den holsteinska
regeringen, hvilken 1713 måst mottaga M. Stenbock
och hans här i Tönning, råkat i strid med Danmark
och detta rike besatt de gottorpska andelarna af
Schlesvig och Holstein, blef en restitution af
dessa landsdelar målet för G:s politik. För att
vinna detta mål sökte och lyckades han "göra den
holsteinska frågan till europeisk." Genom fördraget
om den s. k. stettinska seqvestern (d. 20 Juni 1713)
vann han Preussens löfte om bistånd. Samtidigt dermed
underhandlade han med ryske tsaren om att uppsätta
Karl Fredrik på Sveriges tron och förmäla honom
med tsarens dotter Anna. Då inom kort svenska rådet
upptäckte G:s ränker och tsaren erhöll från Danmark
underrättelse att G. äfven mot honom handlat falskt,
beslöt G. att hos Karl XII söka sin och sin herres
lycka. Utrustad med stora statsmannaegenskaper och
med en ovanlig förmåga att vinna och leda menniskor,
lyckades denne politiske äfventyrare redan vid sitt
första sammanträffande med konungen i Stralsund (1715)
att helt och hållet vinna hans öra. Det egendomliga
inträffade nu, att en främmande makts undersåte blef
allrådande minister i Sverige (1716). G. gjorde
sig dock till en viss grad förtjent af det visade
förtroendet genom den beundransvärda hängifvenhet
för konungen, som han lade i dagen, samt genom
den dristighet, hvarmed han satte i verkställighet
sina mer eller mindre äfventyrliga förslag. För att
skaffa medel till krigets förande inrättade man ett
särskildt ämbetsverk, upphandlingsdeputationen, och
i spetsen för detta ställdes G., hvilken, utan att
vara bunden af någon instruktion, erhöll afgörande
rösten och blef konungen ensam ansvarig för sina
gerningar. Penningar anskaffade också G. genom att
upptaga utländska lån och inhemska tvångslån, utfärda
mynttecken, aflysa det redbara myntet, lägga beslag
på de förnämsta utförselvarorna m. m. Men dylika
medel måste snart fullständigt utarma landet, på
samma gång som de uppväckte hela folkets förbittring
mot deras upphofsman. G. insåg äfven det ohållbara i
sitt system och fordrade derför, att Karl XII skulle
sluta fred med antingen Ryssland eller England. Med
dessa makter inleddes underhandlingar, och måhända
var det G:s afsigt att samtidigt sluta fred med dem
båda. Underhandlingen på Åland med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
